Blogginlägg från 2019-04-15

50-tal: #6. ”Well.... all right” (1958)

BUDDY HOLLY
Well.... all right
(Coral)

UNDER DEN HÄR LÅNGA RESAN NÄR JAG har grävt ner mig i historierna och, enligt mig, den bästa musiken från 50-talet har det dykt upp många intressanta fakta som för mig har varit obekanta. Mitt medvetande om decenniets musikhistoria har längs vägen berikats med ytterligare spännande detaljer. Nästan varje ny favoritlåt och varje ny artist i fokus har följts av förbluffande information och jag har varje vecka lärt mig något nytt.
   Buddy Holly & the Crickets har jag alltid uppfattat som en vedertagen och etablerad musikkonstellation från 50-talet. Fram till idag, när jag närmar mig den detaljerade historien om Hollys korta karriär och hans omgivning, har jag varit helt omedveten om att han under några år var en artist med två parallella karriärer. En som soloartist, en som medlem i en grupp och aldrig gavs det ut några skivor under namnet Buddy Holly & the Crickets. Häpnadsväckande info för en som har fått 50-talsmusiken i efterhand.
   Buddy Holly fick ett alldeles för kort liv när han omkom i den fatala flygkraschen i februari 1959. Jag har berättat detaljerna i den olycksaliga händelsen tidigare i min 50-talsserie när jag skrev om Ritchie Valens som omkom i samma krasch.
   Ibland fastnar jag i tanken, tanken på alla artister som dog alldeles för orättvist och alldeles för unga. Tanken fladdrar också iväg och jag försöker fantisera om hur karriären hade sett ut om den fortsatt som den hade börjat eller hur den decennier framåt hade utvecklats. Det finns all anledning att tänka på hur bra Buddy Holly hade klarat 60-talet och hur han på sin ålders höst kunde ha fått hyllningar för den gränslöst vackra låtrepertoaren han på några år skapade. Om inte den där orutinerade piloten suttit bakom spakarna när flygplanet hamnade i ett fruktansvärt oväder 3 februari 1959...
   Buddy Holly fick som sagt ett kort liv och en kort karriär men lyckades på de få åren som etablerad artist i rampljuset, 1957-58, skapa många hits och många tidlöst oförglömliga klassiker. Holly var ju en låtskrivare av rang men jag upptäcker nu att det finns typiska Holly-låtar som han faktiskt inte har varit med och skrivit.
   Men allt har en början och för Buddy Holly, eller hans riktiga namn Charles Hardin Holley, började det i Lubbock i Texas där han också var född 1936. Uppvuxen med musik i familjen började han tidigt spela fiol men bytte snart till gitarr. Den glasögonprydde unge mannen sökte sig snart utanför hemmet med sin musik, som då hade slagsida åt country, och bildade 1953 en duo med Bob Montgomery, Buddy & Bob, som dock inte tog sig längre än till demostadiet. Nu slog Elvis Presley igenom och Buddy fascinerades alltmer av rock'n'roll, hans röst och gitarrspel upptäcktes av talangscouter och 1956 fick han skivkontrakt på Decca.
   I januari 1956 gick Buddy för första gången in i en riktig inspelningsstudio, Bradley's Film & Recording Studio i Nashville. Där styrde producenten Owen Bradley allt utan någon större entusiasm och skivbolaget i sin tur ägnade inte heller någon uppmärksamhet åt Buddy Hollys skivor. Utan marknadsföring försvann singlarna i den flod av rock'n'roll-skivor som 1956 vräktes ut på skivmarknaden.

PÅ DET HÄR TIDIGA BUDDY HOLLY-MATERIALET, som jag aldrig tidigare har hört, upptäcker jag nu innehålla så mycket energi och oförstörd charm. ”Love me” är underbar rockabilly med en vass elgitarr (Sonny Curtis) längst fram. Visserligen en enkel text men Buddy Holly började redan här få personliga röstresurser som hela världen snart skulle upptäcka.
   Även Buddys andra singel, ”Modern Don Juan”, är anmärkningsvärt stark fast den är mer stöpt i klassisk popstuk än rock'n'roll. Jag rekommenderar en lyssning även på den.
   Men som sagt, Buddys första skivor väckte ingen uppmärksamhet och missnöjd med skivbolagets marknadsföring började den frustrerade sångaren jobba med en annan producent, Norman Petty, med ett annat skivbolag i sikte. Nu hade han också ett fast kompband i ryggen, The Crickets, och första singeln med den konstellationen, ”That'll be the day” utgiven under enbart gruppnamnet, blev en stor hit och det mäktiga genombrottet var ett faktum.
   Redan sommaren 1956 hade Buddy spelat in ”That'll be the day” för Decca, en inspelning som blev liggande. När Petty kom in i bilden spelade Crickets in samma låt med Buddy som sångare och samarbetet Holly/Crickets/Petty fick en flygande start.
   Nu skulle kommande skivutgivningar bli en aning förvirrande med gamla soloinspelningar på Decca utgivna på nytt, nya soloinspelningar på Coral och Crickets-inspelningar på Brunswick om vartannat.
   Crickets var inte bara Buddy Hollys kompband, där fanns musikerna Jerry Allison, trummor, Joe B Mauldin, bas, och Nikki Sullivan, kompgitarr, som ofta skrev låtarna tillsammans med Holly.
   Första Buddy Holly-singeln efter genombrottet sommaren 1957, ”Words of love”, skrev han däremot helt själv. En enkel men väldigt välgjord singellåt där han tycks ha hittat en helt egen nisch istället för att kopiera Elvis. Men på de kommande singlarna ”Peggy Sue” och ”I'm gonna love you too” fanns inte hans namn ursprungligen med som låtskrivare men på ”Peggy Sue”, Hollys kanske största klassiker, reviderades det senare.
   Under 1958 kom en strid ström av både Buddy Holly- och Crickets-hits med låtar som har gått till den odödliga rockhistorien, ”Not fade away”, ”Maybe baby”, ”Rave on”, ”It's so easy” och ”Heartbeat”. Inte minst genom alla otaliga covers som genom åren har uppgraderat Buddy Holly-repertoaren. Jag har på Håkans Pop uppmärksammat ett antal skivor fyllda med Holly-klassiker, ”Not fade away” (1996) ”Listen to me” (2011) och ”Rave on Buddy Holly” (2011), plus Denny Laines hyllning ”Hollydays” som innehåller enbart Buddy Hollys mest lända låtar.
   En av Buddy Hollys absolut bästa inspelningar gömmer sig på en singel-b-sida hösten 1958, ”Well.... all right”. Låten tillhör inte hans mest kända artilleri och den enda coverversion jag just nu minns finns på Blind Faiths första och enda album. Här är den b-sida till ”Heartbeat”, inspelad 12 februari 1958, och är akustiskt baserad i ett lite enklare men ändå genialt arrangemang.
   Innan det ödesdigra året 1959 inträffade hade Holly brutit med Crickets, gift sig och flyttat till New York för att med producenten Pettys hjälpa bredda sitt musikaliska register. Spelade in skivor med stora band och det blev allt vanligare att han valde covers till sitt singelmaterial.
   50-talets sista skivutgivning med Buddy Holly blev postum med två utmärkta Buddy Holly-kompositioner, ”Peggy Sue got married” och ”Crying, waiting, hoping”. Två klart begränsade soloinspelningar gjorda i december 1958 som efter Buddy Hollys död med studiomusikers och stor orkesters hjälp utvidgade soundet för att göra det mer kommersiellt.
   En bitter avslutning på en fantastiskt fin men alldeles för kort artistkarriär.
   22 år gammal avled alltså Buddy Holly i en flygkrasch 3 februari 1959.

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.