Blogginlägg från 2017-04-14

I min skivhylla: Don Dixon

DON DIXON: Most of the girls like to dance (Demon FIEND 60)

Release: December 1985.
Placering i skivhyllan: Hylla 2: Mellan Divinyls "Divinyls" (1990) och den skandinaviska versionen av "Most of the Girls Like to Dance".

AV ALLA STORA SKIVPRODUCENTER PÅ 80-TALET, och det finns många, vill jag just nu utnämna amerikanen Don Dixon till den bästa, mest intressanta och till och med den roligaste. Bland alla tidstypiska producenter (Trevor Horn, Steve Lillywhite, Daniel Lanois, Brian Eno...) stod Dixon för den jordnära poprocken där melodier var större än soundet. Men nu ska inte det här handla om Dixon som producent utan som låtskrivare och artist.
   Men först vill jag nämna att jag hittar hans namn pÃ¥ en väldig massa skivor, frÃ¥n mitten av 80-talet, i hyllorna här bakom mig. För det första känns det naturligt att nämna Marti Jones, amerikansk sÃ¥ngerska och Dixons livspartner, som under nÃ¥gra Ã¥r gjorde flera starka album med Dixon vid sin sida.
   Sedan lÃ¥g han bakom R.E.M.:s tidigaste skivförsök och album med artister som Guadalcanal Diary, The Graphic, Tommy Keene, Let's Active, Beat Radio och Smithereens har Dixon som gemensam producent. Jag ser nu att jag tydligen har missat bÃ¥de Fetchin Bones, X-Teens och Dumptruck... Hans namn pÃ¥ omslagen blev med ens en kvalitetsstämpel pÃ¥ musiken. Med väldigt fÃ¥ undantag hade grupperna/artisterna, som Dixon jobbade med, sitt ursprung i North Carolina och i det nordöstra hörnet av delstaten hade Dixon sin hemvist i den lilla staden Carrboro.
   PÃ¥ 70-talet hade Dixon en egen grupp, Arrogance, och i gänget runt The dB's tog Dixon sina första stapplande steg i skivstudion. Och det skulle som sagt bli hans huvudsakliga arbetsplats under mÃ¥nga Ã¥r. I mitten pÃ¥ 80-talet var han en het producent men ville ändÃ¥ först och främst kalla sig musiker och lÃ¥tskrivare. PÃ¥ "Most of the Girls Like to Dance", som faktiskt har en ännu längre titel med tillägget "But Only Some of the Boys Like To", är det just de positiva delarna som lyser starkast.
   Albumet kan ses som ett stort gigantiskt hopplock frÃ¥n mÃ¥nga olika inspelningstillfällen, under mÃ¥nga Ã¥r, och ibland rena demoinspelningar. Men det har inte pÃ¥ nÃ¥got vis pÃ¥verkat kvalitén för här finns framförallt lÃ¥tarna, den vänliga atmosfären i produktionen och en röst som är klassisk i gränslandet mellan Elvis Costello och John Hiatt. Och egentligen doftar Dixons lekfullhet och kreativitet mer Nick Lowe än nÃ¥got annat, skivans enda cover är Lowes "Skin deep".
   Därför var det inte sÃ¥ märkligt och egentligen ganska logiskt att när Don Dixons album skulle släppas i England blev det pÃ¥ Demon Records, skivbolaget som Costello dÃ¥ var delägare i. Mitt skivexemplar är inköpt i London i december 1985 men tvÃ¥ mÃ¥nader senare släpptes skivan i Skandinavien av Mega som obegripligt nog saknar tre lÃ¥tar med en liveversion av "When a man loves a woman" som extraspÃ¥r.
   PÃ¥ bÃ¥da skivorna stÃ¥r det en hänvisning till Black Bird Music USA men jag kan inte nÃ¥gonstans hitta historien om det bolaget ty Dixons album gavs ut pÃ¥ Enigma i hans hemland.
   Albumet är som sagt sprängfylld av välskriven och fantasifullt utförd poprock. Dixon är en hantverkare som ofta spelar alla instrument själv, pÃ¥ nÃ¥gra fÃ¥ kanaler kan han skapa hemmagjorda klassiker som hÃ¥ller hifi-kvalité. Han knycker lite här och där, tänk Nick Lowe, men resultatet blir ofta unikt personligt tack vare storslagna lÃ¥tar.
   "Kraftfull popmusik för alla tider" avslutade jag min recension i februari 1986 och jag visste inte dÃ¥ att Don Dixons exemplariska lÃ¥tar och produktion skulle fungera lika bra dÃ¥ som nu drygt 30 Ã¥r senare.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.