Blogginlägg

I min skivhylla: Don Dixon

DON DIXON: Most of the girls like to dance (Demon FIEND 60)

Release: December 1985.
Placering i skivhyllan: Hylla 2: Mellan Divinyls "Divinyls" (1990) och den skandinaviska versionen av "Most of the Girls Like to Dance".

AV ALLA STORA SKIVPRODUCENTER PÅ 80-TALET, och det finns många, vill jag just nu utnämna amerikanen Don Dixon till den bästa, mest intressanta och till och med den roligaste. Bland alla tidstypiska producenter (Trevor Horn, Steve Lillywhite, Daniel Lanois, Brian Eno...) stod Dixon för den jordnära poprocken där melodier var större än soundet. Men nu ska inte det här handla om Dixon som producent utan som låtskrivare och artist.
   Men först vill jag nämna att jag hittar hans namn på en väldig massa skivor, från mitten av 80-talet, i hyllorna här bakom mig. För det första känns det naturligt att nämna Marti Jones, amerikansk sångerska och Dixons livspartner, som under några år gjorde flera starka album med Dixon vid sin sida.
   Sedan låg han bakom R.E.M.:s tidigaste skivförsök och album med artister som Guadalcanal Diary, The Graphic, Tommy Keene, Let's Active, Beat Radio och Smithereens har Dixon som gemensam producent. Jag ser nu att jag tydligen har missat både Fetchin Bones, X-Teens och Dumptruck... Hans namn på omslagen blev med ens en kvalitetsstämpel på musiken. Med väldigt få undantag hade grupperna/artisterna, som Dixon jobbade med, sitt ursprung i North Carolina och i det nordöstra hörnet av delstaten hade Dixon sin hemvist i den lilla staden Carrboro.
   På 70-talet hade Dixon en egen grupp, Arrogance, och i gänget runt The dB's tog Dixon sina första stapplande steg i skivstudion. Och det skulle som sagt bli hans huvudsakliga arbetsplats under många år. I mitten på 80-talet var han en het producent men ville ändå först och främst kalla sig musiker och låtskrivare. På "Most of the Girls Like to Dance", som faktiskt har en ännu längre titel med tillägget "But Only Some of the Boys Like To", är det just de positiva delarna som lyser starkast.
   Albumet kan ses som ett stort gigantiskt hopplock från många olika inspelningstillfällen, under många år, och ibland rena demoinspelningar. Men det har inte på något vis påverkat kvalitén för här finns framförallt låtarna, den vänliga atmosfären i produktionen och en röst som är klassisk i gränslandet mellan Elvis Costello och John Hiatt. Och egentligen doftar Dixons lekfullhet och kreativitet mer Nick Lowe än något annat, skivans enda cover är Lowes "Skin deep".
   Därför var det inte så märkligt och egentligen ganska logiskt att när Don Dixons album skulle släppas i England blev det på Demon Records, skivbolaget som Costello då var delägare i. Mitt skivexemplar är inköpt i London i december 1985 men två månader senare släpptes skivan i Skandinavien av Mega som obegripligt nog saknar tre låtar med en liveversion av "When a man loves a woman" som extraspår.
   På båda skivorna står det en hänvisning till Black Bird Music USA men jag kan inte någonstans hitta historien om det bolaget ty Dixons album gavs ut på Enigma i hans hemland.
   Albumet är som sagt sprängfylld av välskriven och fantasifullt utförd poprock. Dixon är en hantverkare som ofta spelar alla instrument själv, på några få kanaler kan han skapa hemmagjorda klassiker som håller hifi-kvalité. Han knycker lite här och där, tänk Nick Lowe, men resultatet blir ofta unikt personligt tack vare storslagna låtar.
   "Kraftfull popmusik för alla tider" avslutade jag min recension i februari 1986 och jag visste inte då att Don Dixons exemplariska låtar och produktion skulle fungera lika bra då som nu drygt 30 år senare.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.