Blogginlägg från 2017-04-05

"Tired & emotional (and probably drunk!)"

WOLFMAN
Tired & emotional (and probably drunk!)
(Garageland)

Umeåbandet Wolfman, med tre album bakom sig under namnet Wolfman Jack, fortsätter gräva i den traditionella rockmusikens djupaste fåra. Bandet överraskar på ett sätt men är också förutsägbart på ett helt annat sätt. Inledningsvis tycker jag bandets musik och sound först och främst är väldigt livebaserat med sina tydliga 50-talsrötter men de visar också tydliga färdigheter att bjuda på variation i en hårt nischad genre. Där de naturligt vandrar mellan simpel rock'n'roll, pop, New Orleans-sväng, cajun och ett litet besök i Louisianas träskmarker. Och det som förvånar mest är deras stilfulla piano-rock'n'roll på många låtar med tanke på att bandet inte innehåller någon utpräglad pianist som fast medlem.
   Som jag nämnde innehÃ¥ller bandets fjärde album en rad olika stilar, kvartetten har uppenbart hittat alla grenar pÃ¥ samma musikaliska träd. Och det börjar direkt med det tidstypiska hamrande pianot i en sÃ¥ng ("Good gracious me") vars upphovsman (Mickey Jupp) har sitt halva hjärta förankrat just i pianorockens 50-tal. Det var för övrigt väldigt nära att Jupp pÃ¥ distans medverkade pÃ¥ inspelningarna men det föll dessvärre pÃ¥ tekniskt strul och tidsbrist.
   Innan skivans första halva är till ända hinner Wolfman med ytterligare en Jupp-lÃ¥t, "You know what I mean", som är perfekt anpassad bandets tidstypiska men ocksÃ¥ energiska arrangemang. Jupp har själv med god marginal godkänt bandets bÃ¥da covers.
   Skivomslagets lÃ¥tlista är grafiskt utformat som en vinylplatta med en förstasida (This side) och en andrasida (Other side) och albumtiteln är en hyllning till Billy Bremner som, enligt uppgift, gästar bÃ¥de här och där pÃ¥ skivan med sin gitarr. Bremner-lÃ¥ten/albumtiteln var ursprungligen en singel-b-sida, till "Laughter turns to tears", 1982 med Bremner men var däremot aldrig aktuell för inspelning med Wolfman men som titel passade den bandet perfekt.
   Men Wolfman gör ändÃ¥ tvÃ¥ andra Bremner-covers pÃ¥ albumet där "Marlboro man (revisited)" är lite poppigare. LÃ¥ten känner jag igen frÃ¥n Trouble Boys-repertoaren men Wolfman spelade in den först av alla och gav ut den pÃ¥ singel redan 2012 innan de nu alltsÃ¥ gör ett nyinspelat "Ã¥terbesök".
   "Book of lies", Bremners andra bidrag skriven tillsammans med Micke Finell och Gil Edwards, är tidigare outgiven och rimmar genremässigt med Wolfmans traditionella stil. När jag hör lÃ¥ten fÃ¥r jag en absurd tanke att den kunde ha varit skriven för och sjungen av Elvis Presley. Klassisk rock'n'roll.
   I övrigt innehÃ¥ller skivan tre originallÃ¥tar av gitarristen/sÃ¥ngaren John Lloyd och tre lÃ¥tar av ett för mig okänt lÃ¥tskrivarnamn, Mora-sonen Erik Morell som under artistnamnet Billy Opel är lokal kändis i sitt omrÃ¥de, som stilsäkert kan skriva professionellt. Alla lÃ¥tarna tar samma gemensamma avstamp i albumets retroanpassade arrangemang där Wolfman uppenbart har sitt trygga och taktfasta hem.

/ HÃ¥kan

Publiken svek flickornas Tommy

EFTER TIDEN SOM SÅNGARE I GRUPPEN HORIZONT, skivkontrakt i Frankrike 1980/81 (ett album och några singlar) och sedan sångare i hårdrockbandet Easy Action inledde Tommy Nilsson sin solokarriär 1988.
   Först fick han stor uppmärksamhet som duettsÃ¥ngare med Tone Norum pÃ¥ succésingeln "Allt som jag känner" och sedan gjorde han riktig solodebut med singeln "Maybe we're about to love" som hösten 1988 följdes av albumet "It!", som nÃ¥dde tredjeplatsen pÃ¥ den svenska albumlistan, i samband med soloturnén.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/10 1988.

TOMMY NILSSON
Club 700/Medborgarhuset, Örebro 8 oktober 1988

Tommy Nilsson blev en erfarenhet rikare i lördagskväll när han besökte Örebro. Då fick han inte helt avundsvärt upplevelsen att sälja tiotusentals skivor inte är lika med publiksuccé på en konsert under hans första soloturné.
   Det kom sÃ¥ledes inte alls sÃ¥ mycket folk som de höga försäljningssiffrorna motsvarar. Främst var det naturligtvis den manliga publiken som svek. Det var de unga och ljusa rösterna som dominerade när Tommy beordrade allsÃ¥ng i "Allt som jag känner".
   När skönheten kom till Örebro i form av Tommy Nilsson var det givetvis flickornas favorit som stod pÃ¥ scen. Fast för mig personligen satt den eventuella skönheten mer i rösten än till det yttre hos denne Nilsson.
   Det var dramatik, styrka och personlighet i hans uppseendeväckande röst. Det har vi genom Ã¥ren förstÃ¥tt men i lördagskväll blev han överkörd av sitt kompband som agerade med en Ã¥ngvälts finess.
   Konserten var till övervägande del outhärdlig discohÃ¥rdrock. Som underströks av Peter Ljungs avskyvärda blÃ¥ssamplade klaviatursound och gitarristen Tobbe Stener som hade mÃ¥nga klichéer pÃ¥ sitt register.
   Materialet pÃ¥ Tommy Nilssons första album är till stora delar högst anonymt och bandet försökte kompensera med hög volym som fick orutinerade konsertbesökare att ta sig för öronen.
   Det var först bland extralÃ¥tarna som det blixtrade till. PÃ¥ nÃ¥gra läckert utvalda covers tog bandet ett steg tillbaka och lät Tommy briljera med sin soulfyllda röst.
   Peter Gabriels "Solsbury hill" var en ljuvlig pärla och det var betydligt roligare när han sökte inspiration hos sÃ¥dana artister än hos amerikansk radiorock.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.