Blogginlägg från 2015-04-18

Richards italienska tema

Foto: Carina Österling

Bilder: Anders Erkman

Bilder: Olle Unenge



RICHARD LINDGREN
& MANDOLIN BROTHERS
SHOUTIN' RED
Örebro Saluhall 17 april 2015
Min plats: Stående i baren, olika platser.
Konsertlängd: 21:11-22:05 (SR, 54 min) och 22:14-23:25 (RL, 71 min)

Ibland påverkar de yttre förutsättningarna hur man som lyssnar uppfattar konsertupplevelsen. Fredagkväll på den första kommersiella konserten på Örebro Saluhall var ett vågat försök, en spännande premiär och en musikupplevelse av en onekligen splittrad prägel. Konserten blev till en allmän barspelning där stora delar av publiken hade träffats för att i första hand umgås och konversera och i andra hand underhållas av musikunderhållning från en scen. Störningsmomenten blev lite för många för att jag som aktiv lyssnare kunde koncentrera mig på det musikaliska.
   Det var dock inget som pÃ¥verkade artisterna pÃ¥ scen för bÃ¥de till kvantitet och kvalité var det ännu en gÃ¥ng en ynnest att fÃ¥ se och (nästan) höra tvÃ¥ uppenbart rutinerade artister bjuda pÃ¥ sig själva till hundra procent.
   En setlist är för Richard Lindgren aldrig huggen i sten och därför blev det nÃ¥gra ändringar i repertoaren jämfört med onsdagens Stampen-spelning. Det började ganska programenligt under de fem första lÃ¥tarna men sedan kom nÃ¥gra rejäla överraskningar i form av den 11 minuter lÃ¥nga "How long" och "Song for Claudia", sÃ¥ngen till den italienska tv-presentatören.
   Med tvÃ¥ italienare i kompet, Riccardo Makkabruni och Marco Rovino som växlade mellan mandolin, gitarr och piano, lÃ¥g Richards italienska tema nära tillhands mest hela tiden men blev än mer tydligt när han la ifrÃ¥n sig instrumenten och med själ och hjärta bjöd pÃ¥ en brinnande version av Dean Martins gamla slagnummer "Return to me", inklusive nÃ¥gra italienska glosor och häftiga danssteg. En cover som blev sÃ¥ mycket bättre live än pÃ¥ skiva.
   PÃ¥ Richards egna slagnummer "From Camden town to Bleecker Street" fick han hjälp av gamle vännen och örebroaren Olle Unenge för att i finalnumret, Mississippi John Hurts "Make me a pallet on the floor", fullkomligt explodera i en bÃ¥de rivig och rytmisk karneval med även Shoutin' Red pÃ¥ scen.
   I kvällens sista lÃ¥t tangerade lÃ¥tvalet Shoutin' Reds countryblues-kryddade repertoar som inledde konsertkvällen med nästan en timme ljuvligt akustiskt gitarrspel och en kraftfull och tveklös röst.
   Ingen hörde vad Shoutin' Red försökte förklara mellan lÃ¥tarna men musikaliskt var det än en gÃ¥ng en ynnest att fÃ¥ uppleva en 24-Ã¥rig ansprÃ¥kslös men musikaliskt fullfjädrad Enköpingstjej förvandlas till en unik traditionell bluesartist. Även hon hade stuvat om rejält i lÃ¥tlistan, inledde med "Statesboro blues" och "Labor blues" och avslutade med "I never cried", där höjdpunkten ännu en gÃ¥ng blev den brittiska folksÃ¥ngen "Geordie".

Richard Lindgrens låtar:
Dead man
Sundown on a lemon tree
Five pints and a wink from Gwendolyn
Mezcal Mae
Sunday T-blues
How long
Song for Claudia
Return to me
From Camden Town to Bleecker Street
Make me a pallet on the floor

/ HÃ¥kan

LARM-extra!

PÅ MÅNDAG ÄR DET DAGS ATT BERÄTTA om Larms sista nummer, #17, från våren 1984, i min serie om den unika rocktidningens historia. Och här nedan har Staffan Solding, en av hjärnorna bakom tidningen, mejlat ytterligare några intressanta minnen från den entusiastiska Larm-tiden:

Visst var det en häftig känsla varje gång vi hämtade tidningarna från tryckeriet. Lyckliga som små barn när de får godis. Vi lastade personbilar någonstans uppåtlandet och körde på fälgarna ner till Malmö. En tid bar vi upp de till min lägenhet på andra våningen för att gnugga på adresser. Detta var före tiden för datainspektionen och medlemsregister på dataminne och utskrift på klisteretiketter.

Där satt vi och pysslade, ett gäng musiknördar, och bråkade om vilka plattor, låtar och artister som var bäst. Och sådana redaktionsmöten sen. Men roligt hade vi. Lennart slet med att få in bidrag från skribenter som aldrig höll vad de lovat. Jag höll på med skattemyndigheterna för att få momsbefrielse, Dennis med datainspektionen om vilken typ av medlemsregister vi skulle ha, Peter med PostorderLARM, o s v... Mycket pyssel utöver det rent musikaliska för att få det att rulla.

Men det var nog lite tufft också att komma in i vår inre krets. Många ville men få var kallade. Olle Berggren, långvarig medarbetare på Kvällsposten, slängde vi ut för att han skrev så dåliga artiklar. Många viljor. Jag tror att det var därför Lennart gav upp. Han fick inte bestämma allt själv. Det var inte längre hans tidning. Efter hand krävde respektives familjer allt mer och vi blev lite tröttare.

Vi kände nog också att vi hade gjort en kultgärning. Sveriges första riktiga Fanzine. Stolta över det intryck tidningen faktiskt gjorde i musiksverige. Ja, annars hade väl inte du så här 35 år senare plockat fram dem igen.

Omslaget till Staples-numret hade vi en diskussion med våra layoutare om. Det var ju gnuggbokstäver som gällde, så Bengt Lander och Bo Zadig fick verkligen slita som djur. Vi kände inte vi kunde tjata och stressa dessa nyckelpersoner så de hoppade av. Därav blev inte utgivningstakten den som vi hade planerat alltid.

Vi hade ingen riktigt bra bild till omslaget, men det skulle vara Staples. Bo fick se skivomslaget till den samlingsplatta med Staples som vi hade framme. Det var Peter Thulins. Den här skulle man kunna göra något med, sa Bo. Men vi skulle behöva frilägga gitarren lite. Någon föreslog då att vi kunde väl klippa söder skivomslaget så det passade, och vi såg hur Peter bleknade och började resa sig upp för att rädda sitt skivomslag. Så gick det till.

Ja, en ögonblicksbild från LARM-tiden.

Ha det bra.

Staffan

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.