Blogginlägg från 2007-04-02

Succéartad comeback för Tivoli

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/4 2007.

KONSERT
Tivoli
Backstage, Örebro 31/3 2007

Kokos är definitivt inte min favorit bland matlagningens alla kryddor men kokosrock, som den Örebrogruppen Tivoli påstår att de spelar, är däremot en mycket angenäm upplevelse. Det kunde vi konstatera i lördagskväll på Backstage, den underbara livescenen i Örebro, när den tillfälligt(?) återförenade gruppen gjorde en närmast succéartad comeback.
   Doften av nostalgi bleknade märkbart ty energin i musiken, den dansant svängiga, kunde inte avslöja att det på scen stod ett band som för 27 år sedan existerade i tre år och inte har stått på scen tillsammans på 24 år.
   Förhandssnacket om syrgastuber och att konserten skulle genomföras med livet som insats var just bara en klädsam låg profil. Jag kunde inte ens upptäcka det minsta ringrost i framförandet fast gruppen bara hade tre repetitioner bakom sig.. Med rutinens hjälp och teknikens hjälpmedel så lät säkert lördagskvällens Tivoli mycket bättre än 80-talets upplaga.
   Den 35 minuter långa konserten, med tio låtar, ska jag som recensent och kritiker kanske inte jämföra med andra, mer seriöst satsande, återföreningar. Men det var maximalt underhållande att se gamla och unga förenas på dansgolvet framför scenen. När gruppens glada smittande musik, som i huvudsak är en mix av reggae, ska och konventionell rock på svenska, förvandlade publiken till en glad helhet.
   Där de äldre mindes en tid som inte finns kvar och de yngre struntade i referenserna och bara gungade med. Tivoli lyckades med det som Dag Vag, en annan aktuell återföreningsgrupp, en gång var mästare på: Glada humoristiska refränger till genomgående medryckande melodier ofta i baktakt.
   Repertoaren var lika gammal som bandet, och där kanske det behövs en uppsträckning för att återföreningshistorien ska få en lycklig fortsättning, men deras mest kända låtar, ”Hälsobröd”, ”E-Vitamin” och ”Som”, fungerade överraskande bra i 2007-versionerna.
   Så bra att publiken efter nio låtar utan större problem kunde ropa in bandet igen. Rutinerat och säkert kunde de då avsluta med ”Twist and shout” innan klockan slog tolv.

/ Håkan

Mitt förhållande till U2

Under några dagar i följd i förra veckan var U2 på tapeten av olika anledningar. Det började i onsdags på Kollegiet just här med min berättelse hur jag och Jan-Ola hamnade på en U2-konsert i London 1980 utan att riktigt veta varför eller hur. I torsdags fortsatte det storslaget med att Bono ur Tony Blairs hand fick ett bevis på sin storhet, Knight Commander of the Most Excellent Order of the British Empire. Ja, han blev adlad.
   Ytterligare en dag senare kom de första rapporterna om nästa U2-skiva. I det ena meddelandet skulle någon Jackknife Lee producera skivan och i nästa rapport var det den hänsynslöst skicklige Rick Rubin som skulle göra det.
   Hur som helst har Dublin-kvartetten en ny skiva på gång och när den släpps, någon gång i höst, så är det rockvärldens största nyhet alla kategorier. Så långt har det alltså gått för gruppen som såg ut som de små tonåringar de egentligen var där på Marquees scen i november 1980.
   Ingen kunde då ana att deras utveckling skulle rusa fram med sådan fart och med sådan intensitet och växa till sig på alla nivåer.
   Vi hamnade på Marquee i brist på annat. Det kunde lika gärna ha varit UB40 som stod på scenen. Och det var nog Newcastle Brown Ale som lockade allra mest om sanningen ska fram.
   Men vi var inte så imponerade som vi så här i efterhand väldigt gärna vill hävda. Vi kan än i dag diskutera om det ändå inte var keyboards i sättningen fast vi så väl vet att U2 var, är och alltid har varit sång-gitarr-bas-trummor.

Trots den ljumma U2-premiären så har mitt förhållande med den stolta irländska gruppen hållit i sig under åren. Fast det givetvis har gått upp och ned också.
   Genombrottet för mig kom nästan tre år senare, 20 augusti 1983, när tv direktsände en Rockpalast-konsert från Tyskland. Inte så mycket för Bonos otroliga scenkarisma när han klättrade omkring på högtalarna utan mer för de fantastiska låtarna, ”I will follow”, ”Sunday bloody Sunday” och ”New years day”. Inspelningar som mycket riktigt skulle släppas på liveskivan ”Under a blood red sky” innan det året var slut.
   Men det var med skivan som kom 1984, ”The unforgettable fire”, som skulle ruska om mig på riktigt allvar. I all sin enkelhet och med sin lilla anspråkslösa sättningen lyckades de, visserligen med stor hjälp av ljudkonstnären/producenten Brian Eno, skapa stämningar som låg närmare hjärtat än hjärnan. Och skivan var min näst största favorit det året.
   Förväntningar har alltid varit rockmusikens största fiende så när U2 skulle följa upp ”The unforgattable fire” 1987 så var det väl egentligen inte möjligt att lyckas. Men de gjorde det.

”The Joshua Tree” var och är en klassiker där de inte bara lyckades följa upp med de starka hitlåtarna ”Where the streets have no name”, ”I still haven’t found what I’m looking for” och ”With or without you”. Helheten är bländande och gav gruppen biljett till berömmelse.
   Det är möjligt att nästa U2-skiva, ”Rattle and hum”, rankas i nivå med ”The Joshua Tree” men är egentligen ett splittrat soundtrack som blandar liveupptagningar av gamla låtar med helt nyskrivna låtar. Inget enkelt koncept som fick U2 att helt tänka om inför 90-talet med en trio riktigt avancerade experiment till album, ”Achtung baby”, ”Zooropa” och ”Pop”.
   Skivor som kändes fräscha och utmanande när de kom men jag ska erkänna att jag inte har spelat dom i sin helhet speciellt ofta sedan de kom.
   U2:s skivor på det nya århundradet var en stor återkomst. Trots långa och komplicerade titlar som ”All that you can’t leave behind” och ”How to dismantle an atomic bomb” så var bandet låtstarkare än någonsin. Och med den utgångspunkten så tror jag att nästa U2-skiva kan bli något extra. Om det nu blir Rick Rubin vid spakarna. Men som sagt: Förväntningar är rockmusikens fiende nummer ett.

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.