Blogginlägg från 2021-03-15

Kjell Anderssons skivor (5)

KJELL ANDERSSON MÅ VARA KÄND FÖR samarbetet med Ulf Lundell i första hand men också som vägledande A&R för en mängd andra svenska artister och grupper. Men det som har gjort honom riktigt ”berömd” är nog skivorna där han i ett projekt har samlat många olika artister kring ett visst ämne eller en artisthyllning.
   Jag vill gärna utnämna Kjells fantastiska hyllningsskiva till Cornelis Vreeswijk, ”Den flygande holländaren” (1988), till premiär i den uppmärksammade projektgenren. Men hans första exempel på en skiva kring ett visst sammanhållande tema kom faktiskt redan till julen 1979, ”Glitter, glögg & rock'n'roll”, där en mängd EMI-artister (bland annat Lundell, Magnus Lindberg, Janne Andersson Pop, Gyllene Tider och Björn Skifs) hade samlats för att framföra både traditionella låtar och specialskrivet material med jultema.
   Nej, det var med ”Den flygande holländaren” som Kjell Anderssons storartade insats att samla artister som sjöng Cornelis-låtar i väldigt personliga versioner. Ett praktverk, såväl visuellt som musikaliskt, som tio år senare fick en uppföljare ”DSH2” med huvudsakligen en ny upplaga med svenska artister som tolkade Cornelis. Ytterligare tio år senare, 2008, gavs de båda upplagorna ut samlade i en 3cd-box. Ett verk av Kjell Andersson från början till slut.
   Samma år som ”Den flygande holländaren” gavs ut, 1988, inledde Kjell ett annat projekt med Eldkvarn i centrum, en liveskiva med kända artister som gäster, ”Cirkus Broadway”. I ett stort cirkustält genomfördes sommaren 1988 föreställningar i både Göteborg, fyra konserter, och Stockholm, fyra föreställningar.
   Det var under de här åren i slutet på 80-talet som man förstod att Kjell Andersson hade ett större kontaktnät än bara den inre EMI-kretsen och lockade med sig ett antal andra välkända artister i sina projekt.
   ”Cirkus Broadway” släpptes på ett dubbelalbum 1989 och året därefter sammanställde Kjell en hyllningsplatta med Evert Taube-låtar, ”Taube”, där ett antal typiska EMI-artister fick sedvanligt sällskap av Eva Dahlgren, Gina Jacobi, John Holm och Peter LeMarc.
   1994 samlade Kjell återigen ihop en mängd sånger om barn, ”Vilda fåglar”, som låtskrivarna sedan framförde under Kjells ledning. Sedan har Kjell legat bakom flera hyllningsplattor till både Plura, Olle Adolphson, Totta och Mauro Scocco.
   Vi ska i sammanhanget inte glömma bort alla Kjell Anderssons Lundell-relaterade praktverk: ”Livslinjen” (1991), ”Under vulkanen” (2008) och det definitivt sista samarbetet ”Hemåt genom Rift Valley” (2015).
   Den här lilla korta Kjell Andersson-festivalen som just nu uppmärksammas på Håkans Pop har i huvudsak siktat in sig på 80-talets vinylera och lagt fokus på de mindre kända skivorna.

IDAG KONCENTRERAR JAG MIG PÅ TVÅ starkt Kjell Andersson-relaterade album med olika artister, den ovannämnda Eldkvarn-konserten plus ett lågprofilerat inspelat album med huvudsakligen covers i repertoaren.



”CIRKUS BROADWAY” (EMI, 1989)
Omslaget är gjort av Kjell Andersson

DET HÄR DUBBELALBUMET SPELADES IN i ett stort tält, med plats för fem-sextusen åskådare, live på Gärdet i Stockholm i juli 1988. Projektet har märkvärdigt nog ingen ansvarig producent men har ändå resulterat i en livekonsert som är extremt underhållande med ett varierat innehåll men med stort fokus på Eldkvarns huvudroll som både kompband och huvudartister.
   Det här, med en livekonsert i ett stort tält, var ursprungligen Kjell Anderssons idé som han hade fått på en resa till Irland. Och tanken var inte att bjuda in artister som skulle bjuda på en mängd covers i lätt igenkända och rutinmässiga versioner utan här blev det seriöst och originalmaterial på allvar. Från Eldkvarn till alla gästartister (se fotografi längst ned på sidan) där några, Eva Dahlgren, Totta och Orup, föll bort på vägen från inspelning till skiva. Det var faktiskt så seriöst och ambitiöst att de sammanlagt åtta konserterna förbereddes i sju veckor långa repetitioner. Det hörs!
   1988 stod Eldkvarn på topp. ”Kungarna från Broadway” var deras hittills största kommersiella succé och bandet visar sig på styva linan vid upprepade tillfällen på skivan. ”Kungsholmskopplet” har fått ett hejvilt cajunkryddat sväng av sällan skådat slag inklusive ett banjosolo av extramedlemmen Jesper Lindberg. Carla bjuder på ett blixtrande gitarrsolo i Thåströms version av Pughs ”Visan om Bo” och punktempot i Thåströms ”Flyktsoda” doftar både energi, ambition och engagemang. Carla lyfter också Pughs framträdande med ”Här kommer natten” till himmelska höjder och tillsammans gör Pugh och Thåström den för dem naturliga Kurt Weill-duetten ”Surabaya Johnny” till nya höjder. Och i Wilmer X-duon Nisse & Jalles ”Sorger på parad” förvandlas Eldkvarn till ett frejdigt countryband med hjälp av ännu en extramusiker, Bosse Linné på fiol.
   Och Plura och hela Eldkvarn spelar sin genomgående huvudroll på skivan, elva låtar, med stor ackuratess. Från den redan gamla låten ”Holberg hotell” till helt aktuella låtar. Och en väldigt lågmäld Marie Fredriksson och ett tvärtemot tungt Ratata faller inte ur ramen.
   
   Skivan finns inte på Spotify.

SIDA A
Cirkus Broadway/Ikväll 1:50
Eldkvarn – Kungarna Från Broadway 4:02
Eldkvarn – Småstadskväll 2:54
Eldkvarn – Största Skvallret I Stan 2:57
Eldkvarn – Kungsholmskopplet 4:00
Ratata – Se Dig Inte Om 3:35
Ratata – Försent 4:13

SIDA B
Eldkvarn – Vild, Vild, Vild 3:22
Kajsa & Malena – Romeo & Diskerskan 5:01
Peter LeMarc – Närmare Gränsen 5:05
Peter LeMarc – Längre Än Så 5:20
Eldkvarn – Holberg Hotel 5:42

SIDA C
Thåström – Visan Om Bo 2:51
Thåström – Flyktsoda 4:18
Pugh Rogefeldt – Här Kommer Natten 4:55
Pugh Rogefeldt/Thåström – Surabaya Johnny 5:22
Eldkvarn – Nerför Floden 4:31
Eldkvarn – Pojkar, Pojkar, Pojkar 2:31

SIDA D
Eldkvarn – Älskaren Från Det Öde Landet 7:30
Marie Fredriksson – Jag Brände Din Bild 4:12
Nisse & Jalle – Sorger På Parad 2:53
Eldkvarn – I Skydd Av Mörkret 3:30
Eldkvarn – Kärlekens Tunga 3:50
Cirkus Broadway 1:04


PARTY! (Parlophone/EMI, 1983)
Producerad av Lasse Lindbom & Kjell Andersson
Design: Kjell Andersson

EN LIVESKIVA AV LÄGERELDSTATUS INSPELAD under opretentiösa förhållanden på Gotland och i EMI:s studio i Stockholm. Förutom inledande ”Vänner”, specialskriven av Per Gessle, Mats Persson och Niklas Strömstedt, innehåller skivan genomgående utländska covers framförda av en rad kända EMI-profiler plus Basse Wickman. Med sju akustiska gitarrer, en mängd röster och Backa Hans Erikssons stabila kontrabas har det blivit så spontant och lagom repeterat som det låter.
   Här delar Per Gessle, Niklas Strömstedt, Basse Wickman, Lasse Lindbom, Janne Bark, Efva Attling, Marie Fredriksson och Eric Andersen på sångmikrofonen medan atmosfären i bakgrunden är pratig och livlig, helt enkelt influerad av Beach Boys liveskiva från 1965 med samma titel. Det svenska gänget bjuder också på en 27 sekunder passande kort introversion av ”Barbara Ann” men låten får inte ens plats på skivomslaget.
   Visst blir det repertoarmässigt ibland ganska förutsägbart i låtval och spontana allsångslåtar. Beatles- och Everly Brothers-potpurri överraskar inte och versionerna av ”Reason to believe”, ”Hey baby” och kopplingen ”Do you love me/Twist and shout” är inte sensationella och ”Helpless” med Janne Bark har jag hört på Lundell-konserter tidigare. Däremot gör han McGuinness Flints ”When I'm dead and gone” mycket bra.
   ”Love the one you're with” med trion Lasse Lindbom, Marie Fredriksson och Per Gessle fungerar så perfekt att de två år senare, på ANC-galan, fick upprepa sin sångmässigt framförda version.
   Eric Andersen gör sitt bästa för att härma Elvis Presley i ”Tryin' to get to you” men Basse Wickman gör stordåd av Nick Lowes gamla Brinsley Schwarz-låt ”Don't lose your grip on love.
   I samband med den här releasen i november 1983 begravde Kjell och EMI den svenska avdelningen av Parlophone-etiketten. Året därpå startade Kjell den numera legendariska Hi Fidelity-etiketten.
   Skivan finns inte på Spotify.

Sida A
Vänner 3:00
If You Gotta Go, Go Now! 3:05
When I'm Dead And Gone 4:17
Beatles-Medley:
a) I Don't Want To Spoil The Party 2:00
b) I'll Follow The Sun 1:14
c) I Should Have Known Better 2:23
Reason To Believe 2:38
Hey Baby 2:28
Tryin' To Get To You 2:54

Sida B
Do You Love Me 2:11/Twist And Shout 1:10
Everly Bros-Medley:
a) When Will I Be Loved 1:18
b) Bye Bye Love 2:12
Barbara Ann 0:27
Helpless 3:57
Love The One You're With 3:07
Younger Girl 2:30
(The Best Part Of) Breaking Up 2:46
Don't Lose Your Grip On Love 4:21
Morning After The Party 2:50


Cirkus Broadway-husbandet Eldkvarn med några gästartister. Övre raden från vänster: Claes von Heijne, Mauro Scocco, Joakim Thåström, Carl Jonsson, Tony Thorén och Johan Ekelund. Nedre raden från vänster: Plura Jonsson, Ebba Forsberg, Peter Smoliansky och Eva Dahlgren.

/ Håkan

LIVEALBUM #10: Rolling Stones

ROLLING STONES: Get yer ya-ya's out! (Decca, 1970)

ROLLING STONES, SOM HÄR UPPTRÄDER UTAN ”THE” framför, kan väl i sanningens namn kallas en institution som har existerat som grupp i snart 60 år. Med blott några små förändringar i gruppen har Stones turnerat mer än de flesta under alla decennier sedan 1962 och har av naturliga skäl också givit ut fler liveskivor än många andra seglivade grupper. Varför jag i den stenhårda konkurrensen väljer att utse bandets första livealbum till det bästa handlar varken om nostalgi, utsökt repertoar eller originalitet. Det var helt enkelt så att Stones i november 1969, när skivan spelades in, var inne i sin mest inspirerade period. En nystart som skulle ge eko år framöver.
   Jag räknar inte Stones första så kallade livealbum ”Got live if you want it!” (släppt 1966 enbart i USA) som en renodlad liveskiva, två studioinspelade spår med pålagt publikljud diskvalificerar skivan från den seriösa kategorin. Då är ”Get yer ya-ya's out!” i en jämförelse så mycket mer levande, så mycket mer fylld av hungrig energi och så mycket mer välspelad och perfekt framförd.
   Nystarten för bandet förklaras av den unge (20 år) gitarristen Mick Taylors entré som här befinner sig på sin första Stones-turné som utspelar sig i USA mellan 7 november och 6 december 1969 och avslutas med den fatala konserten i Altamont med flera dödsoffer. Dagen innan hade Stones med spänning emotsedda album ”Let it bleed” släppts och tre låtar från den skivan finns med på ”Get yer ya-ya's out!”. Där Taylor får underbart stort utrymme på flera låtar. Det blixtrande gitarrsolot på ”Sympathy for the devil” är förmodligen Taylors imponerande insats. Tillsammans med Mick Jaggers munspelsolon förlänger Taylor en delvis improviserad ”Midnight rambler” från studioversionens 6:52 till mäktiga 9:04.
   När Taylor kom in i Stones i juni 1969, handplockad från John Mayall's Bluesbreakers, var ”Let it it bleed” nästan färdiginspelad och han spelar endast på två spår. På turnén och liveskivan får han med ungdomlig energi och fantastisk skicklighet större spelrum och blir den stora gitarrkollegan som Keith Richards saknat i många år.
   Liveskivan är huvudsakligen inspelad på tre av Madison Square Garden-spelningarna 27 och 28 november. När kvintetten Stones, förstärkta med pianisten Ian Stewart, gick upp på scenen framåt midnatt, efter Ike & Tina Turner, B B King och Terry Reid, hade de 15 låtar framför sig. En setlista (förkortad till 10 låtar på skivan) dominerad av låtarna från senaste albumen ”Beggars banquet” och den ännu inte officiellt släppta ”Let it bleed”. Inte så många gamla klassiska låtar. Undantaget är väl coverlåtarna, Chuck Berrys båda ”Carol” och ”Little Queenie”, som pekar långt tillbaka till den tidiga Stones-eran. ”Little Queenie” är egentligen en ganska unik raritet i Stones diskografi, låten har aldrig givits ut av Stones i en studioinspelning.
   Stones två senaste singlar toppar naturligtvis innehållet på ”Get yer ya-ya's out!”. Bandet chockstartar föreställningen med ”Jumpin' Jack Flash”, en låt som varje gång jag har sett Stones live (1973, 1982 och 2003) tillhört finallåtarna, och den då helt aktuella "Honky Tonk Women" var mot slutet av konserten en lika given låt.
   Tekniker på Stones USA-turné var Glyn Johns som redan 1969 var rutinerad och etablerad i musikbranschen. Som tekniker hade han förutom Stones jobbat professionellt sedan 1964 med inspelningar för Kinks, Small Faces, Procol Harum, The Move och även hunnit med att inleda sin karriär som producent på skivor med Steve Miller Band och Family.
   Parallelt med Stones-åtagandet, som gav honom producentcredit på ”Get yer ya-ya's out!”, var Johns 1969 i hög grad involverad i Beatles inspelningar i allmänhet och ”Let it be”-albumet i synnerhet. Bara en månad efter Stones turnéavslutning gick Johns in i studion för att försöka slutföra Beatles sista album, som än så länge hette ”Get back”, innan Phil Spector kom och tog över alltihop.
   Fram till och med 1973 hade Keith Richards kvar sitt ”artistnamn” utan s på slutet som förklarar stavningen på alla låtskrivarcredits nedan. Apropå det hävdade Jagger/Richard att ”Love in vain” var en traditionell låt, inte skriven av Robert Johnson, men en följande rättegångsprocess fastslog att låtskrivaren var Johnson så den uppgiften har ändrats på senare utgåvor.


Side 1

"Jumpin' Jack Flash" (Mick Jagger/Keith Richard) - 4:02
"Carol" (Chuck Berry) - 3:46
"Stray Cat Blues" (Mick Jagger/Keith Richard) - 3:46
"Love in Vain" (Trad. Arr. Mick Jagger/Keith Richard) - 4:56
"Midnight Rambler" (Mick Jagger/Keith Richard) - 9:04

Side 2

"Sympathy for the Devil" (Mick Jagger/Keith Richard) - 6:51
"Live With Me" (Mick Jagger/Keith Richard) - 3:02
"Little Queenie" (Chuck Berry) - 4:33
"Honky Tonk Women" (Mick Jagger/Keith Richard) - 3:34
"Street Fighting Man" (Mick Jagger/Keith Richard) - 4:03

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.