Blogginlägg från 2021-03-06

Bok: ”Ingen går hel ur det här”

Postad: 2021-03-06 17:43
Kategori: Kjell Andersson



KJELL ANDERSSON
Ingen går hel ur det här
(Bonniers)

 
JAG HAR PÅ AVSTÅND FÖLJT KJELL ANDERSSONS långa ”karriär” i den svenska musikbranschen från dag ett i mitten på 70-talet. Först för hans stilistiskt perfekta skivomslag som han formgav med finkänslig skicklighet, den lilla textraden ”Design: Kjell Andersson” fascinerade mig genom hela 80-talet. Sedan dök hans namn upp bland medproducenterna på skivor med Magnus Lindberg och Ulf Lundell. Och långt senare blev jag medveten om hans samlande roll som A&R till ett antal artister på det stora skivbolaget.
   På sin ålders höst som pensionerad har han valt att berätta om sitt liv i en biografi av tegelstensformat. Boken är inte alltid kronologisk, kapitel följer inte en konsekvent löpande historia, men den tar oss med på en spännande resa i musikens tjänst bakom kulisserna. Kjell var inte musiker och skapade inte musik men han hade hela tiden en passionerad åsikt om det han hörde. Synpunkter som han sedan med näbbar och klor försökte försvara i sina nära personliga kontakter med artisterna. Han fick några vänner på vägen men enligt honom fick han desto fler fiender.
   ”Ingen går hel ur det här” är som helhet en lång framgångssaga, där kärleken till musiken spelar en huvudroll. I en veckas tid har jag hängivet läst boken sida för sida med oerhört intresse och tuggat i mig varje nördig detalj med stor aptit. Boken är ingen allmängiltig berättelse om ett nortmalt musikintresse som blev ett kall utan här beskriver Kjell sitt liv och sitt arbete som en kamp på just liv och död.
   Efter 571 underhållande och engagerande sidor har jag den genomgående känslan att Kjell, trots alla oräkneliga framgångar, har valt att ge tyngd åt historien kring livets bittra stunder, sina tillkortakommanden, djupa konflikter, kraschade relationer och ögonblick där han mot sin vilja har fått vika sig och tvingats acceptera andra lösningar på problemet.
   I boken beskriver han sitt liv som en berg-o-dalbana med många bekanta toppar men också, mindre bekanta, felbeslut och missade chanser och konflikthärdar. Han gick fort från att vara ett anspråkslöst smakråd till att bli en ganska envis och påstridig producent. Han hade stora öron som tänkte musikaliskt och inte kommersiellt. Något som med tiden blev en nagel i ögat på nya yngre ekonomiskt pressade chefer som Kjell vid något tillfälle kallar ”mediekåta halvfigurer”. Hans gammalmodiga syn på skivbolag blev med tiden alltmer omodern och obekväm.
   Det är väl i det sammanhanget som Kjells växande bitterhet får rejält fotfäste i hans liv. Den är visserligen inte närvarande hela tiden i boken men går ofta hand i hand med de senaste decenniernas nedmontering av den svenska skivbranschen i allmänhet och försäljningen av Kjells älskade EMI till värsta konkurrenten Warner i synnerhet.
   Det blir stundtals en svart redogörelse där han rejält nedslagen med smärtsamma känslor tvingas skriva under avtalet till sitt avgångsvederlag. Sedan har han alla anledningar i världen att dissa sina chefer, förakta skivbranschens fallande utveckling och ta sig själv på så mycket allvar att han i sin omgivning i bara ser fiender, även gamla arbetskamrater. Det mörksvarta dominerar berättelsen där det hela tiden finns en underliggande känsla att ”det var bättre förr” som kan bli lite påfrestande och destruktiv i all sin välskrivna form.

KJELL HAR VARIT KEDJELÄNKEN MELLAN artister eller grupper och skivbolaget. Han berättar många insidehistorier, intressanta upplevelser som radas upp enormt effektivt, avslöjar ett antal interna strider och ger sig på många gamla samarbetspartners, med eller utan bittra undertoner, men intresset hos mig som läsare falnar aldrig. Har man följt Kjell Andersson i (skiv)spåren under alla decennier blir läsandet en lång aha-upplevelse plus massor med tillbakablickar som fyller i minnesluckor och tvingar mig vid upprepade tillfällen till skivhyllorna för att få uppgifterna i boken vidimerade.
   Vid sidan av sitt arbete som exklusivt smakråd har Kjell under många år designat ett stort antal huvudsakligen snygga skivomslag och jag trodde i min enfald att han var pedant och hundraprocentigt noggrann i allt han gjorde. På en punkt är den här boken en stor motsats: bilderna. De slarvas bort nästan katastrofalt, svarvita och frimärksstora av tidningsklippskvalité och inte sällan suddiga och otydliga.
   På det området hade jag väntat mig en beundransvärt fint illustrerad bok. Bildmässigt trodde jag inte på en ren bilderbok, det är kanske ett helt annat projekt där Kjell berättar historien bakom alla sina skivomslag, men visst hade några snygga skivkonvolut lättat upp när berättandet blir alltför mörkt.
   Kronologin i boken är också delvis ett problem. Han har uppenbart skrivit boken under en lång sporadisk tid. På sidan 255 är det november 2013 för att sidan efteråt vara 2020 och ytterligare några sidor senare är det hösten 2015. Det stör berättandet som blir en stundtals ryckig upplevelse. Kjell väljer att beskriva sina upplevelser oberoende av varandra och berättelsen hoppar i tid fram och tillbaka. Separationen med sambon Bodil Malmsten följs av åtskilliga kapitel där hon fortfarande figurerar vid tidigare tillfällen.
   I samband med sina återberättade minnen kring olika skivinspelningar ger Kjell chansen att i efterhand recensera skivorna på sitt eget sätt där han också får möjlighet att ändra åsikt från det ursprungliga. Det ger färg åt historien när det kommer direkt från ”hästens mun”.
   En bok med bara lyckade framgångsrika projekt på rad hade givetvis varit en alltför mjäkig historia. Därför är det i konflikterna den här boken lever och blir levande. Kjell Anderssons konflikter med både chefer och artister växer parallellt med tiden som skivbranschen blev en allt osäkrare miljö.
   Läser man registret i slutet av boken noga är det namnet Ulf Lundell som dyker upp allra oftast. Det helt perfekta och intensiva samarbetet som via Kjells heta temperament och kontrollbehov för en artist på ett extremt pendlande humör växer till ett sårat förhållande som inte går att rädda. Inte ens efter åtskilliga återföreningar. Det ger en besk eftersmak på ett historiskt framgångsrikt samarbete.
   Då har Kjell Andersson en mer positiv syn på några av sina andra artister genom åren. Magnus Lindberg, Basse Wickman och i någon mån Magnus Johansson har han bara goda vitsord om. Lindbergs fantastiska sista skiva ”Magnus Lindbergs skörd” var resultatet av en fantastisk samling sånger producerad och organiserad av Kjell Andersson flera år efter pension. Det finns hopp om att han kan sprida sin unika och säregna egenskap som musikintresserad många år framöver.

FOTNOT: Kjell Andersson personifierade mitt 80-tal i svensk musik när han via de eleganta skivomslagen skapade helhetskänsla och överraskande ofta en genomgående äkthet i sina produktioner.
   Under läsning av boken identifierade jag mig själv i Kjell vid många tillfällen och det finns orsak till det. Vi är lika gamla (han är född sex dagar innan mig), vi har samma djupa och seriösa intresse för musik och vi fick båda åka limousin när vi fyllde jämna år.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (452)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (234)
Krönikor (170)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (141)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2021 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Richard 5/05: Tack för att ni delar med er, Håkan med sina fina texter och Jack med minnen o...

Anders 4/05: Baby om morgonen är magi!!...

Johan S 28/04: Intressant, kände inte till den. Kommer en trippel-LP med Morrison nästa fred...

Arne 22/04: Jobbade i Brunnsparken på den tiden, humpade (=bära högtalare m.m) det råsa ...

Johan S 19/04: Håller verkligen den här som en av dom bästa. Köpte en nypressning av den ...

Jack McGuinness 16/04: Det kan ju vara värt att nämna att åren med Yngwe var tuffa för Mats. När h...

Håkan Gustavsson 13/04: Hej! Tack för tipset - precis som du skriver en kanonplatta! Personligen har ...

Mårten 12/04: Gröna Lund 29 april -65 Furuviksparken 30 april -65 Liseberg 2-3 maj -65 ...

Johan S 29/03: Säkert också en mina mest spelade, fantastisk!...

Leif Gäverth 26/03: Hej Jag har läst att Animals besökte Sverige redan 1966, men har inte kunnat ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.