Blogginlägg från 2021-03-10

Kjell Anderssons skivor (1)

JAG HAR JUST LÄST KJELL ANDERSSONS intressanta memoarbok ”Ingen går hel ur det här”. Det var inte bara berättelsen i sig som effektivt fångade mig. Gamla musikaliska minnen väcktes till liv, skivor som han i högsta grad var involverad i en gång i tiden. Minnet tog mig till skivhyllan och rent slumpmässigt (hamnade på L- och M-hyllan...) plockade jag några gamla album, marginellt uppmärksammade på sin tid, ur hyllan för att närmare undersöka om de musikaliskt överlevt decennierna sedan de gavs ut.
   En kort presentation av bandet/artisten följs av ett utdrag från min autentiska skivrecension i Nerikes Allehanda och avslutningsvis en kortare bedömning av skivorna idag.
   Ulf Lodins namn nämns en gång i förbifarten i Kjells bok medan varken La Vie, Jari Levedahl eller Mosquitos får någon uppmärksamhet.
   Det här nya Kjell Andersson-temat, där jag siktar in mig på mindre uppmärksammade och kanske bortglömda skivor, har nog förutsättningar att bli en liten följetong på Håkans Pop. Dessutom tänker jag inom någon dag återpublicera min recension av skivan ”Ingen går hel ur det här”, där några Kjell Andersson-relaterade artister framträder, som fanns tillgänglig på Spotify några dagar under vecka 6 men sedan togs bort. Rättighetsproblem var orsaken.




JARI LEVEDAHL: Midnattståg (His Master's Voice, 1990)
Producerad av Jari Levedahl och Pontus Olsson
Design: Kjell Andersson

27-årig debutant född i Finland, flyttade till Gotland som fyraåring och kom till Stockholm 1981. Skriver sitt eget material och skivan gavs ut på en gammal EMI-etikett som Kjell Andersson hade förmåga att gräva upp ur det förflutna, jämför Parlophone och Capitol.
   Recension i Nerikes Allehanda 24 april 1990. Rubrik: Debutant med countrytouch. ”Risken är stor att Jari försvinner i den stora grå massan med sin lagom-rock. Som inte ens tangerar nuvarande svenska trender. Det vore synd om så blir fallet för han är en inte oäven låtskrivare och soundet fungerar bra trots små resurser.”
   Dagens omdöme: Min analys 1990 att Jari hade countrytouch var nog överdriven fast Jesper Lindbergs steel och dobro vässar soundet på några ställen. Ibland tänker jag visserligen på Sigge Hill men det här är mestadels pop, med snygga gitarrer men utan levande trummis, som aldrig når någon högstanivå. Ett genomskinligt försök av EMI att skaka fram ännu en Jakob Hellman-succé som ibland balanserar på gränsen mellan elektronisk pop och rock'n'roll.
   Skivan finns inte på Spotify.


ULF LODIN: Kärlekens pris (Hi Fidelity/EMI, 1988)
Producerad av Claes von Heijne
Design: Kjell Andersson

Ulf Lodin hade skivdebuterat redan 1984 med ”En stulen skatt” (där Kjell Andersson var medproducent) men var också känd som konstnär med åtskilliga utställningar bakom sig. Ritade även serier, ”Öronälskaren” 1983.
   Recension i Nerikes Allehanda 9 februari 1988. Rubrik: Ulf Lodins andra fångar passionen. ”Nya albumet är ett stort lyft för Lodin. Här finns både melodier man minns, läckra låtar och effektiva arrangemang. Som låtskrivare fångar han både passionen och uttrycksfulla stämningar. Både i ballad, funk- och popform”.
   Dagens omdöme: Skivbolag och Lodin jagar här desperat hits med bubblande syntar, funkbas, Lili & Susie i kören och daterade smattrande 80-talstrummor som typiska ingredienser. Här finns ambitioner att ta rygg på Ratata och Lustans Lakejer fast fem år försent. Med sin hest bräckliga röst försöker Lodin låta personligt hitmässig och lyckas så när på ”Du kan ännu göra mej vild” fast den är på tok för lång (5:55).
   Skivan finns inte på Spotify.


LA VIE: Till en vän (Hi Fidelity/EMI, 1986)
Producerad av Lasse Lindbom
Design: Kjell Andersson

Stor grupp som framför elva låtar på svenska skrivna av gruppmedlemmarna Ulf Schagerström och Abbe Copeland. Schagerström hade precis fått med sin låt ”Mot okända hav” på Marie Fredrikssons soloalbum ”Den sjunde vågen”.
   Recension i Nerikes Allehanda 6 maj 1986. Rubrik: Debuten ett gott hantverk. ”Mellan rockens yviga gester och popmusikens slickade sound finns ett tomrum i Sverige. Det lilla öde utrymmet försöker Göteborgsgruppen La Vie, sex killar och en tjej, att fylla med sitt första album. De lyckas inte helt men debutskivan är ett gott hantverk främst på låtskrivarområdet. Lasse Lindboms produktion är inte tillräckligt fräck och vågad för att göra La Vie till något sensationellt”.
   Dagens omdöme: Tidsmässigt (våren 1986) var sångerskan Ki Rydberg och gruppen steget före Roxette men har varken låtmaterial eller utstrålning för att ens få en hit i Sverige. Underhållningsmäsigt ett helt okej album men förutom ett spektakulärt oboeintro på en låt finns det ingenting att hetsa upp sig för. Dessutom har Kjell Andersson för en gångs skull misslyckats med skivomslaget.
   Skivan finns inte på Spotify.


MOSQUITOS: Hoodoo (Hi Fidelity/EMI, 1986)
Producerad av Mosquitos och Erik Olhester
Design: Kjell Andersson

Mosquitos var en sammanslagning av tre medlemmar från banden Madhouse och Rost. Bland annat gitarristerna Bengt Kirschon och Janne Oldaeus. Kirschon skriver låtarna och Oldaeus sjunger. Debutalbumtiteln hade de knyckt från John Fogertys några år gamla men outgivna comebackskiva.
   Recension i Nerikes Allehanda 4 november 1986. Rubrik: Svenska rockare på amerikanska. ”Mosquitos går naturligt i samma spår som Rost och Madhouse där liveuttrycket är viktigast. Men reproducerat på skiva och inspelat i en studio är det ändå en överraskande genomslagskraft i Mosquitos sound”.
   Dagens omdöme: Jag var klart skeptisk till min nästan 35 år gamla recension där jag påstår att bandet lyckades få till liveljudet i studion men Mosquitos enkla men genialt levande rocksound håller än idag. Däremot är jag nu lite mindre imponerad av låtarna där höjdpunkterna är få. ”Stay” är en klart femstjärnig låt och ”Macon County Line” hade inte skämt ut sig i Dave Edmunds liverepertoar men i övrigt är materialet ganska jämntjockt.

/ Håkan

Tributes: Keith Whitley

"Keith Whitley: A Tribute Album" (BNA, 1994)

MAN MÅSTE IBLAND UTMANA SIN GENUINA MUSIKSMAK, tänker jag när jag lyssnar på hyllningsalbumet till den amerikanske countryartisten Keith Whitley. Jag har visserligen nämnt hans namn en gång tidigare på Håkans Pop men både namn och anledningen till mitt omnämnade hade sedan länge fallit i glömska så jag känner mig ganska lost i den här djupt traditionella och lite högtidligt framförda musikgenre. För det första tänker jag spontant, och helt fel, på hård rock när jag hör namnet Keith Whitley och mina öron får en mindre chock när jag låt efter låt blir matad med tidlös, för all del snyggt framförd musik men inget som riktar sig till mina innersta känslor.
   Att Keith Whitley dog en tragisk död 1989 när han var 35 år har naturligtvis påverkat intresset hos artisterna som vill tolka hans låtar som han märkligt nog väldigt sällan har varit med och skrivit själv. Men för hans genuina fans är de en gång för alla personifierat hans karriär och repertoar. För mig, den just nu okunniga recensenten, är det svårt att känna den direkta kopplingen. Ofta känner jag ingenting, eftersom jag inte har någon större koll på hans karriär, och när ”When you say nothing at all” dyker upp, i en förhållandevis fin version Alison Krauss, är det bara Ronan Keating och ”Notting Hill”-soundtracket som ekar i mina öron. Det är för övrigt just i det sammanhanget som jag tidigare hade nämnt Whitleys namn. Han har ju faktiskt gjort originalet...
   Låtarna beskrivs i andra sammanhang som Whitleys låtar fast han i väldigt få fall har satt sitt namn under låtarna som låtskrivare. Men skivan ger mig ändå en viss uppfattning om varför Keith Whitley var så populär, innan han dog och att hans minne har levt vidare så tydligt i countrykretsar, för han framför fyra låtar själv på skivan (inspelade 1987) till sitt eget minne. På en låt sjunger han dessutom ”duett” med sin fru Lorrie Morgan och det får ju naturligtvis hela country-USA att smälta medan jag sitter i Örebro 27 år senare och kan på sin höjd uppfatta det som hyfsad underhållning men inte så mycket mer.
   Elva låtar på skivan är hämtade från Keith Whitleys karriär och två låtar är specialskrivna för den här skivan, Daron Norwoods ”Little boy lost” och den lite smetiga allsångslåten ”A voice still rings true” på slutet.
   Det är bara en enda låt som jag har ett eget förhållande till, ovannämnda ”When you say nothing at all” som är representativ för den snälla underhållningsnivån på skivan men ganska uttjatad i mina öron, men Alison Krauss sjunger den snyggt, respektfullt och lite avskalat personligt som skivan i övrigt saknar.
   Det finns några namn bland artisterna som medverkar här som är mig bekant men inte alltid av positiva skäl. Alan Jacksons överdrivet högtravande countryröst har aldrig blivit någon favorit, Randy Scruggs (Earl Scruggs son) som har producerat de flesta låtarna på skivan och Ricky Skaggs är ju ett aktat namn i min värld sedan han sjöng duett med Elvis Costello för en massa år sedan.
   Nej, i övrigt är det inte så många tillfällen till glada tillrop när jag lyssnar på albumet. Jag läser att Keith, under sin tid vid liv, ville få sin musik att låta tuffare och jag känner att hade han fått sin vilja igenom hade säkert även den här skivan fått en viktigare roll för mig som lyssnare.


1. "Don't Close Your Eyes" (Bob McDill) Alan Jackson 4:14
2. "Ten Feet Away" (Max D. Barnes/Billy Sherrill/Troy Seals) Diamond Rio 3:28
3. "I'm Gonna Hurt Her on the Radio" (Tom Brasfield/Mac McAnally) Keith Whitley 2:58
4. "I'm Over You" (Tim Nichols/Zack Turner) Tracy Lawrence 3:09
5. "When You Say Nothing at All" (Don Schlitz/Paul Overstreet) Alison Krauss and Union Station 4:21
6. "Charlotte's in North Carolina" (Dean Dillon/Kent Robbins/David Wills/Blake Mevis) Keith Whitley 2:59
7. "I Just Want You" (Troy Seals/Max D. Barnes/Sylvia Price) Keith Whitley & Lorrie Morgan 3:31
8. "Little Boy Lost" (Wayne Perry/Daron Norwood) Daron Norwood 4:44
9. "All I Ever Loved Was You" (Dorothy Skaggs) Ricky Skaggs, Shenandoah 3:52
10. "I'm No Stranger to the Rain" (Sonny Curtis/Ron Hellard) Joe Diffie 3:33
11. "I Never Go Around Mirrors (I've Got a Heartache to Hide)" (Sanger D. Shafer/Lefty Frizzell) Mark Chesnutt 4:22
12. "The Comeback Kid" (Hank Cochran/Dean Dillon/Keith Whitley) Keith Whitley 3:33
13. "A Voice Still Rings True" (Randy Scruggs/Larry Cordle) Event/Various 3:52

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.