Blogginlägg från 2021-03-01

LIVEALBUM #12: Neil Young

NEIL YOUNG: Time fades away (Reprise, 1973)

FÖRUTOM ATT LYSSNA PÅ DE MER ELLER MINDRE gamla skivorna är det här livealbum-projektet också ett stort nöje att återvända till gamla tider och placera inspelningarna vid en viss tidpunkt och sedan berätta historien runt om och vad som ledde fram till inspelning och turné.
   Under första halvan av 70-talet hade Neil Young två karriärer att tänka på. Som soloartist pendlade han mellan positionen som kommersiellt framgångsrik (”Harvest” är väl det bästa exemplet) och mindre udda experimentella stickspår (dit ”Time fades away” nog får räknas). Under samma tid existerade ett on/off-samarbete med David Crosby, Stephen Stills och Graham Nash som kan beskrivas som en enda pågående konflikt som flammade upp och slätades ut alldeles för många gånger för att kunna analyseras.
   Den motsträvige Neil Young var väl inte den som var minst ansvarig för den turbulensen. Även solomässigt gick han till verket på ett kortsiktigt och inte alltid genomtänkt sätt. Vilket fick honom att som uppföljare till sin största hit, ”Harvest”, inte turnera alls under 1972 och när han till slut, januari 1973, gav sig ut på turné blev det en konsert där en majoritet av låtarna var helt nya och obekanta för publiken. Ett kommersiellt självmord naturligtvis men höstens repetitioner inför turnén hade inte börjat så bra.
   Danny Whitten, Neils drogberoende Crazy Horse-kollega, kom till repetitionerna i dålig form. Blev hemskickad och tog en överdos som tog död på mannen som hade skrivit den oförglömliga ”I don't want to talk about it”.
   En svårt ångestfylld Neil Young fortsatte repetitionerna men fick en helt annan idé om vad stora delar av den kommande repertoaren skulle innehålla, nyskrivet och okänt. När turnén startade, 5 januari 1973, var han själv inte i bästa form och ”Time fades away”, det levande musikaliska beviset, har i alla år fått en skiftande bedömning. Men jag tycker skivan perfekt återspeglar känslorna just då som trots en del musikaliska skavanker, och Neil sjunger stundtals skrikigt och platt, är ett tidsdokument som inte går att lyfta bort från rockhistorien.
   Albumet innehåller ju dessutom en mängd olika Neil Young-stilar. Från den spontant lättjoggande titellåten via några låtar med de patenterade rytmerna till de lugna pianolåtarna där Neil för övrigt sjunger klockrent vackert. Och så den lika patenterade tyngre gitarrmarinerade och oändliga (8:47) slutlåten ”Last dance”. Många vill diskvalificera den här Neil Young-skivan men jag älskar varje sekund och anser det vara hans kanske allra bästa liveskiva och då finns det några konkurrenter, som musikaliskt låter bättre, i hans långa karriär.

KOMPBANDET HAR INTE FÅTT NÅGON KOLLEKTIV credit men fick det officiella namnet The Stray Gators redan på ”Harvest”. En samling både rutinerade och nya namn, som fungerade så bra tillsammans att turnésamarbetet blev helt naturligt. Pianisten, arrangören och den gamle Phil Spector-medarbetaren Jack Nitzsche, som en gång producerade Neils första soloskiva, var ryggraden. Ben Keith, på steel och slide, blev sedan en långvarig kollega till Neil, och Nashville-basisten Tim Drummond blev också kvar i Youngs närhet till och från år framöver.
   Trummisen på ”Harvest”, Nashville-musikern Kenny Buttrey, krävde mer betalt och avbröt turnén innan inspelningarna till ”Time fades away” gjordes. Han ersattes av den gamle Turtles-trummisen Johnny Barbata med erfarenhet från Crosby, Stills, Nash & Young-turnéer. Det var bandet som efter bästa förmåga försökte följa med i Neil Youngs spontana idéer. Samtliga musiker förutom Barbata lever inte idag.
   Den intensiva turnén inleddes 5 januari 1973. På tre månader spelade de i 65 städer i stora hallar där mellan 15 000 och 20 000 fick plats. På skivan låter det inte alls, varken publikmässigt eller musikaliskt, som arenarock utan som något mycket mer anspråkslöst och nästan som repetitioner som skänker den där uppenbart spontana livekänslan. Långt från det exakta och effektiva spelandet på exempelvis ”Live rust”-skivan.
   Turnén var kontroversiell, Neil fick kritik för sina korta konserter (75 minuter) och att den till stor del nya låtrepertoaren blev lite för krävande för den breda publiken. Trots kort konsert fanns låtar som ”Cinnamon girl”, ”Everybody knows this i nowhere” och ”Southern man” ändå med, låtar som recensenten Jon Landau oreserverat hyllade (”Young hit his peak with the most familiar songs”) i sin Rolling Stone-recension 1 mars 1973.
   7/8-delar av låtarna på ”Time fades away” är helt nya. Sololåten ”Love in mind” är lite märkligt hämtad från en två år gammal konsert. ”Journey through the past”, även den framförd solo, skulle kunna ha varit titellåt på det aktuella soundtracket med samma namn, Neil Youngs dokumentära film som han vid tillfället letade distributör till.


SIDE I

1. "Time Fades Away" (Neil Young) 5:36
2. "Journey Through the Past" (Neil Young) 3:19
3. "Yonder Stands the Sinner" (Neil Young) 3:17
4. "L.A." (Neil Young) 3:11
5. "Love in Mind" (Neil Young) 2:02

SIDE II

1. "Don't Be Denied" (Neil Young) 5:16
2. "The Bridge" (Neil Young) 3:05
3. "Last Dance" (Neil Young) 8:47

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.