Blogginlägg från 2020-03-30

00: #7. ANNA TERNHEIM

ANNA TERNHEIM: Separation road (Stockholm/Universal, 2006)

LISTAN PÅ MINA FAVORITALBUM FRÅN 00-TALET nådde Topp 10 för några veckor sedan och den allmänna svenska dominansen är fortfarande mäktig. De svenskproducerade albumen avlöser just nu varandra och när jag med hjälp av kristallkulan försöker analysera resan framöver mot nummer ett på listan ser jag i ögonvrån många blågula skivor även i fortsättningen. Under 00-talet (från 2000 till 2009) var det många nya svenska artister som tog sina första stapplande men framgångsrika steg i musikbranschen och det påverkade mig och många andra.
   En svensk artist som jag under 00-talet hade förmånen att upptäcka och följa på nära håll på både scen och skiva var Anna Ternheim. Från den absoluta debuten på scen 2004 via en unik personlig utveckling som scenartist till några enormt starka album på den senare delen av decenniet blev Anna Ternheim något av sensation.
   Att på bara några år vandra den spikraka vägen från uppmärksammad demoartist, överraskande uppvärmare på konsert (innan Tomas Andersson Wij, Lars Winnerbäck och Kent) och lovande men högst ordinär albumdebutant (”Somebody outside”) till en femstjärnig konsertinsats 2006 är få artister förunnat. Utvecklingen från skör, blyg och till synes bräcklig tjej på stol 2004 till en fullvuxen artist med stort självförtroende drygt två år senare har sällan varit så påtaglig som i Anna Ternheims fall.
   Annas utveckling tog nya stora steg för varje ny skiva, ”Leaving on a mayday” (2008) är ytterligare ett urstarkt album, och varje ny turné. Ändå känns ”Separation road” som hennes viktigaste och mest centrala mästerverk som perfekt symboliserar hennes utveckling och succé allra bäst.
   På ”Separation road” lyckades hon motsvara alla höga förväntningar, överträffa alla omänskliga krav och samtidigt flyttade hon gränsen för singer/songwriter-genren långt förbi det rimliga. Visst sitter hon där ensam ibland, sjunger och spelar på sin akustiska gitarr, medan det runtom pendlar fram och tillbaka mellan stora stråkarrangemang och ett lågmält men smått stökigt rockkomp. Omväxlande låter hon gitarren och pianot avlösa varandra längst fram i arrangemangen. Och ingenstans försvinner Anna i det här händelserika framförandet. Rösten, melodierna och känslorna ligger där blottade och brer ut sig mer eller mindre tydligt.
   Även producenten Andreas Dahlbäck, mest känd som trummis men här spelar han synthesizer och körar, har tagit stora och viktiga steg från Annas debut till det här andraalbumet. Han är säkert ansvarig för att albumet har blivit en otäckt effektiv helhet. Inte bara hits och inte bara spektakulära harmonier. Där finns också suggestiva ögonblick, direkt spretiga sekvenser och några verser på tomgång. Men det är den mänskliga balansen som ger en så genomgående fin skiva.
   En skiva som faller för frestelsen att efter ett minuten långt äventyrligt instrumentalt intro inleda med det mest kända spåret, ”Girl laying down”. En av alla höjdpunkter på albumet. Därefter växer och växer skivan för varje låt. I en spännande mix av bitterljuvt vemod och ren skönhet tar vi oss mot finalen med många outsägligt starka låtar. Inte så överraskande utsåg jag ”Separation road” till 2006 års bästa svenska album.

Favoritlåt: "Tribute to Linn". Jag gillar verkligen både det sköra och de lite mer robusta låtarna på ”Separation road”. Mot slutet av albumet får jag båda delarna i de tre avslutande låtarna. En trio fantastiska låtar som inleds med ”Tribute to Linn”, den vackraste ballad som Anna har skrivit. På ett annars väldokumenterat skivomslag finns ingen uppgift om vem som spelar piano på den låten men jag tror och inbillar mig att det är Anna som mjukt och sensuellt värker fram den ”Shoreline”-liknande klangen i instrumentet. Som hon gjorde under turnén hösten 2006. Klas Jervfors bleckblås ökar på den innerliga känslan i sången om en saknad vän.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.