Blogginlägg från 2016-03-27

60: #8 DONOVAN (1965-1969)

DONOVANS TOPP 3:

1. Turquoise (1965)
2. Catch the wind (1965)
3. Atlantis (1968)

VI ÄR SEDAN NÅGRA VECKOR TILLBAKA BLAND de 10 främsta på min lista över 60-talsfavoriter och det är i många fall feta diskografier med många singlar att ta sig igenom. Ofta drygt 20 singlar men den skotske folksångaren Donovan är ett litet undantag när han mellan 1965 och 1969 gav ut blott 12 singlar. Skivor som visar upp en otrolig utvecklingskurva från ensam trubadur till sångare framför ett rockband. Min lista är fylld av pop- och för all del också rockgrupper men det finns också soloartister och Donovan var tidigt en representant för det absolut enklaste uttryckssättet: Ensam sångare, akustisk gitarr och munspel.
   Donovan föddes i Glasgow 1946, som Donovan Leitch (hans förnamn var hans enda artistnamn), där han växte upp pÃ¥ St Vincent Street. När han var tio Ã¥r flyttade han och familjen söderut till Londons norra utkant, St Albans, men sina skotska rötter, med influenser frÃ¥n bÃ¥de poesi och folksÃ¥ng, har han aldrig glömt. Flera av hans stora lÃ¥tar har han framfört med en pÃ¥taglig skotsk accent.
   I februari 1965 gick Donovan första gÃ¥ngen in i en inspelningsstudio som ägdes av sÃ¥ngförlaget Southern Music och lÃ¥g i en källare pÃ¥ Denmark Street i London. Klassisk mark i hjärtat av centrala London där förlag, musikaffärer och inspelningsstudios skrivit musikhistoria i mÃ¥nga decennier tillbaka. Med sig hade han sina tvÃ¥ managers, Peter Eden och Geoff Stephens, och producenten Terry Kennedy som tillsammans producerade Donovans debutsingel "Catch the wind".
   Världens enklaste produktion? En röst och en läcker akustisk gitarr räckte för att skapa en fantastisk debut där inte ens ett malplacerat strÃ¥karrangemang kunde störa personligheten. Donovan överlevde faktiskt de orättvisa jämförelserna med Bob Dylan som precis hade lämnat folksÃ¥ngargenren bakom sig, i januari 1965 gick han in i studion för första gÃ¥ngen med ett rockband bakom sig. Det finns för övrigt en ännu bättre version av "Catch the wind" pÃ¥ Donovans debutalbum "What's bin did and what's been hid" där vi slipper ekot pÃ¥ sÃ¥ngen och strÃ¥karna och fÃ¥r munspel istället.
   Den kommersiellt framgÃ¥ngsrika debuten, 4:a i England, följdes upp av en lÃ¥t och ett lÃ¥gmält arrangemang som upprepade det enkla avskalade hitreceptet, "Colours", som ocksÃ¥ blev Donovans debut pÃ¥ svenska Tio i Topp.
   Donovan och de tre producenterna fortsatte pÃ¥ samma spÃ¥r med singel nummer tre, min största Donovan-favorit " Turquoise ", men där tog den kommersiella succén plötsligt men tillfälligt slut. Samma ingredienser som tidigare, sÃ¥ng, gitarr, munspel, men lite lÃ¥ngsammare, lite mer moll i uttrycket och det nästan provokativt framträdande munspelet tjuter nästan falskt sÃ¥ den breda publiken vände skivan ryggen men jag gillar den skarpt. En lÃ¥t som Donovan hade skrivit till Joan Baez.
   1966 blev ett problematiskt Ã¥r för Donovan. Han lämnade sina managers, skivkontraktet svajade i England medan avtalet i USA löste sig snabbare. Ny manager blev Ashley Kozak, som jobbade för Brian Epstein, som introducerade Donovan för den amerikanske ökände juristen Allen Klein som i sin tur presenterade honom för den rutinerade producenten Mickie Most med mÃ¥nga succéer (The Animals, Herman's Hermits bland annat) bakom sig.
   I England släpptes mot Donovans vilja under vÃ¥ren 1966 gamla inspelningar pÃ¥ singlar, "Josie" och "Remember the Alamo", utan större framgÃ¥ng och och nystarten med ett helt nytt sound med Most vid rodret, "Sunshine superman" som släpptes i USA pÃ¥ sommaren 1966, dröjde till julen 1966. Nästan ett Ã¥r efter Abbey Road-inspelningen i januari 1966.

NU HADE DET HÄNT SAKER MED DONOVAN och hans omgivning. Med ett riktigt rockband bakom sig, bland annat Jimmy Page på gitarr, lät det orientaliskt och spännande om soundet ett år innan flower power-året 1967 var ett faktum. Låten har mycket riktigt kallats premiär för psykedelisk rock och succén var given med en andraplats på Englandslistan. Närmare toppen kom Donovan aldrig.
   Bara tvÃ¥ mÃ¥nader efter det genombrottet kom nästa Donovan-singel, "Mellow yellow", som var en enklare lÃ¥t med en poetisk text och ett framträdande blÃ¥sarrangemang där ännu en framtida Led Zeppelin-medlem, John Paul Jones, gör entré som arrangör och basist. Den lekfulla och lättsamma stämningen fortsatte pÃ¥ Donovans singlar. PÃ¥ "There is a mountain" är det flöjten (spelad av Harold McNair som även har arrangerat) som anger tonen och pÃ¥ "Jennifer Juniper", skriven till Jennifer Boyd (syster till George Harrisons fru Patti Boyd) är oboe-introt väldigt speciellt.
   Efter dessa övervägande catchy poplÃ¥tar följde nÃ¥gra mera suggestiva och meditativa singlar med Donovan som var klart influerade av resor till Indien tillsammans med Beatles-medlemmar. Det indiska stränginstrumentet tambura, jämför ljudet av sitar, färgar arrangemanget (Ã¥terigen John Paul Jones) i "Hurdy gurdy man" där Donovan nynnande med viskande och dallrande röst bygger stämning. LÃ¥ten som är skriven om hans gitarrmentor Mac MacLeod, som vid tillfället var med i ett danskt band som hette just Hurdy Gurdy, blev dock lite tjatig och upprepande i längden.
   Singeln "Atlantis" har samma suggestiva inledning och Donovan sjunger med skotsk gemytlig brytning om den mytomspunna ön Atlantis. En mjuk otroligt fin, poetisk och stämningsfull lÃ¥t arrangerad av amerikanen Gabriel Mekler och allt är inspelat i Los Angeles med enbart USA-musiker.
   Donovan avslutar 60-talet pÃ¥ hemmaplan i Olympic Sound Studios med ännu ett rocksamarbete. Mickie Most sammanförde honom med en annan adept, Jeff Beck Group, där förutom den excentriske gitarristen Beck även Ron Wood, bas, och Nicky Hopkins, keyboards, spelade. Tillsammans med en starkt kryddad tjejtrio (Lesley Duncan, Madeline Bell och Suzi Quatro) framkallar de ett vÃ¥ldsamt och vÃ¥ghalsigt rocksound pÃ¥ "Goo Goo Barabajagal (Love Is Hot)", en titel som senare förkortades till "Barabajagal". LÃ¥ter ocksÃ¥ som ett uppenbart jam i studion och inkluderar en recitation med skotsk brytning. Ett onekligen spännande men inte helt optimalt sound pÃ¥ detta engÃ¥ngssamarbete.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.