Blogginlägg från 2014-03-27

"Live at Rockpalast"

ROCKPILE
Live at Rockpalast
(Repertoire)

Livet just nu är inte bara recensioner av nya skivor. Ibland måste jag lyssna/titta ikapp på skivor/dvd:er jag missat av en eller annan anledning. Fick för några veckor sedan några skivor och dvd:er från i höstas, utgivna av det tyska bolaget Repertoire, med intressant innehåll. Jag börjar med Rockpile-konserten från 1980, kommer fortsätta med några Mickey Jupp-nyutgåvor och sedan en Dr Feelgood-dvd med en konsert från 1980.
   Inledningen pÃ¥ den här konserten/dvd:n är obetalbar. Nick Lowe med en cigarett i mungipan och Dave Edmunds sjunger och spelar "Sweet little Lisa" lägger Billy Bremner fina gitarrsolon och sjunger överstämman medan Terry Williams är rena maskinen och motorn i Rockpile bakom sitt minimala trumset. Och ingen saknar för ett ögonblick Albert Lee som spelar det oförglömliga solot pÃ¥ skivversionen av lÃ¥ten.
   Direkt över i "So it goes" med Nick vid mikrofonen med luggen nästan över ögonen. Utan att vila fortsätter de med "I knew the bride" och tempot, drivet och den pardonlösa attacken är direkt knäckande än idag. Först efter tre lÃ¥tar blir det en kort paus, en snabb andhämtning och nÃ¥gra blaserade ord frÃ¥n Nick innan nästa konserthöjdpunkt exploderar, Mickey Jupps "Switchboard Susan".
   Själva tv-sändningen kanske känns lite gammalmodig, kameravinklingarna lite statiska och resurserna överlag lite sparsamma. Men musikaliskt är det ren och skär tv-historia och ett underbart bevis för att Rockpile var rockhistoriens tajtaste band som dessutom ägde en alldeles underbar repertoar. Om jag berättar att femte lÃ¥ten är Graham Parkers "Crawling from the wreckage", som Dave sjunger medan bandet pumpar pÃ¥ frenetiskt utan att en enda takt känns onödig, förstÃ¥r ni kanske den genomgÃ¥ende höga nivÃ¥n pÃ¥ liverepertoaren.
   Personligen blir den här dvd:n en oerhört sann tillbakablick till det förflutna ty bara en dryg mÃ¥nad efter den här tyska konserten i januari 1980 kom Dave, Nick och de andra till Sverige för nÃ¥gra spelningar. En kort Sverigeturné som faktiskt inleddes i Örebro pÃ¥ ett fullsatt Konserthuset. Här rapporterade jag om det.
   Billy Bremner fÃ¥r sedan sjunga sin "Trouble boys" följd av Dave Edmunds hit med den Elvis Costello-skrivna "Girls talk" med fint Bremner-solo och repertoaren har sÃ¥ lÃ¥ngt inte nÃ¥tt en enda svacka. Efter Daves "Three time loser" kommer Nicks "Born fighter" fast det är Billy som sjunger och det stÃ¥r tämligen klart att Rockpile inte bara var en duo i frontlinjen utan tre man som alla hade sina förtjänster. Lägg till rockvärldens tajtaste trummis, Terry Williams, sÃ¥ förstÃ¥r alla än idag hur mycket vi uppskattade Rockpile pÃ¥ den tiden.
   Sanslöst tempo bÃ¥de i och mellan lÃ¥tarna och repertoaren radas upp pÃ¥ en hög och fantastisk nivÃ¥. Dave presenterar snabbt Mickey Jupps "You'll never get me up in one of those", pÃ¥ skiva först 1981, innan ännu en fantastisk version rullar ut som det mest naturliga i världen.
   Rockpile var inte kända för att förlänga lÃ¥tar och konserter i onödan sÃ¥ pÃ¥ mindre än en timme hinner bandet med 17 lÃ¥tar som inte innehÃ¥ller en enda utfyllnad. Naturligtvis med lite covers pÃ¥ slutet men de gör lÃ¥tar av Chuck Berry och Jim Ford och nÃ¥gra till efter samma okomplicerade modell somde övriga lÃ¥tarna. Det duellerande solot mellan Billy och Dave i "Promised land" är nästan konsertens enda utsvävning.
   Konsertens första elva lÃ¥tar klockar in pÃ¥ drygt 36 minuter och tempot mattas inte av mot slutet heller. En underbar version av Jim Fords "Ju ju man" där verserna sjungs i tur och ordning av Billy, Nick och Dave blir en alldeles för naturlig slutlÃ¥t, med en svettig Terry Williams, och huvudavdelningen pÃ¥ denna konsert är slut efter mindre än 47 minuter. 47 minuter!
   Efter tre (eller fyra) covers bland extralÃ¥tarna, där en nöjd tysk publik inte riktigt vill släppa bandet, är jag fortfarande väldigt övertygad om att världen aldrig har haft ett bättre och mer naturligt sammansatt rockband.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.