Blogginlägg från 2010-03-25

”Vita lögner + Svarta ballader, volym 1”

MAGNUS LINDBERG + BASSE WICKMAN
Vita lögner + Svarta ballader, volym 1
(Capitol/EMI)

Det första jag visuellt lägger märke till på den här skivan är producentnamnet Kjell Andersson. Bara det namnet ökar ju trovärdigheten för det här projektet med ungefär hundra procent. Andersson har förknippats med svenska EMI-artister i minst 35 år och hans insats för svensk pop, poprock, rock, visor och mycket annat på skiva är ovärderlig. Det är rätt bra för en person som började som kontorsråtta, ritade några skivomslag och aldrig, vad jag vet, har spelat ett enda instrument på någon skivinspelning.
   Han ligger som sagt var bakom så många klassiska svenska artisters skivor att det är svårt att minnas dem alla. Och när han dessutom har satt sig i producentstolen, vilket är väldigt sällsynt, har det ofta slutat mycket bra. Som på exempelvis Magnus Lindbergs tidiga ”Som natt och dag” och klassikern ”Röda läppar”. Eller den lika magiska ”Historier från en väg” med Kajsa Grytt & Malena Jönsson.
   På Ulf Lundells skivproduktion mellan 1978 och 1988 satt Kjell Andersson på stolen mellan musikern Lasse Lindbom och den store konstnären Lundell och var allmänt kreativt smakråd samtidigt som han tillverkade några av svensk populärmusiks snyggaste och mest historiska skivomslag. Andersson ligger också bakom två samlingsboxar som saknar motstycke inom svensk musik. Båda med Lundell, ”Livslinjen” (1991) och ”Under vulkanen” (2007).
   1987 producerade Andersson dessutom Basse Wickmans debut på svenska, "Gränsland".
   Sedan ska vi naturligtvis inte glömma projektledaren Kjell Andersson som samlat artister långt utanför den egna sfären på skivbolaget EMI för att tillverka storslagna hyllningsskivor till legendariska både levande och döda namn som Totta, Cornelis Vreeswijk, Plura, Olle Adolphson och Evert Taube. Eller den mycket fina samlingen ”Vilda fåglar” som tillägnades temat barn.
   Det var säkert Kjell Andersson som lockade Wilmer X och Eldkvarn till EMI utan att han sedan var direkt inblandad i deras fantastiska produktioner. På Magnus Carlsons jazzcoverskiva "The Moon Ray Quintet" från i höstas var han delaktig i urvalet av låtar.
   Vilket på en konstig väg också för mig till några Perssons Pack-skivor som kom 1991 och 1992, ”Äkta hjärtan” och ”Svenska hjärtan”, som Andersson producerade. Och den senare skivan har mycket gemensamt med skivan jag sitter med i handen just nu. Ty båda har grävt djupt i den svenska vistraditionen och format om den musikaliska profilen. Och några låtar är dessutom gemensamma.

Att föra ihop Magnus Lindberg och Basse Wickman är faktiskt mer naturligt än man först kan tro. Båda var EMI-artister på 70-talet och båda har haft väldigt sporadiska karriärer med långa avbrott och lång tid i skymundan.
   Under Kjell Anderssons vingar trodde jag på en väldigt traditionell men lyhört arrangerad skiva men jag får tämligen omedelbart skifta förväntningar för här är det pop med tre stora utropstecken. Pop som i Rickenbacker-sound (The Byrds står först i tack-listan på skivan), pop som i gammalmodigt 60-tal och pop som när två gamla gubbar träffas och tycker att allt var bättre förr.
   Nej, så blekt och pinsamt är inte det musikaliska resultatet på skivan för även om jag har hört många av låtarna på den här skivan alldeles för många gånger tidigare så hittar paret Lindberg-Wickman en viss finess och avsevärd elegans i sina poppiga arrangemang som i mina öron ger nytt liv till det gamla dammiga materialet. Från klassiska namn som Dan Andersson, Karin Boye, Evert Taube, Nils Ferlin och Bellman.
   Precis som i Grymlings-samarbetet är det Magnus Lindberg som tar tag i sången och levererar dignitet och personlighet i sin intensiva röst medan Basse snälla självömkande stämma smeker medhårs. Å andra sidan är det nog Basses fascination för den tolvsträngade Rickenbacker-gitarren, flitigt avbildad på omslag och cd-häfte, som blivit musikalisk ryggrad för hela projektet. Där bland annat Lundell-musiker som Marcus Olsson och Jens Frithiof ingår i kompet.
   De flesta låtarna är duetter och det blir en viss ojämn balans mellan sångarna och de fem sångerna de sjunger var och en för sig står därför ute lite mer. Som när Magnus med härlig intensitet i röst och munspel tar sig an ”Balladen om Joe Hill” och sedan avslutas med ett svindlande elgitarrsolo.
   Men ”Jungman Jansson”, med sång av Basse, är alltför utsliten i mina öron men den nya versionen har en härlig avslutning med ”hej å hå”-tema som lyfter både låt, framförande och arrangemang.
   Allra bäst på skivan är däremot Magnus Lindbergs tonsättning av Stig Dagermans ”Den första snön” i Neil Young-inspirerat arrangemang, Basses tonsättning av Nils Ferlins ”Getsemane” som har en vacker akustisk gitarr och den innerligt avslutande ”Bleka dödens minut”, av Birger Sjöberg, som Magnus sjunger till en frustande tramporgel som enda men suveräna instrument.
   I sedvanlig ordning har Kjell Andersson också gjort ett skivomslag som andas både information, stil, känsla och musik. Det är då den här skivan blir så mycket viktigare än några filer på en dator som musik idag ofta lagerförs.

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.