Blogginlägg från 2025-02-28

"A complete unknown”

A COMPLETE UNKNOWN
Regi: James Mangold
(Filmstaden, Örebro, 160 min

DEN ”TOTALT OKÄNDE” BOB DYLAN har tillägnats en film, en faktaspäckad, välgjord och omsorgsfull skildring av ett kort men viktigt kapitel i Dylans långa och mångsidiga karriär som artist. Det utspelar sig huvudsakligen i singer/songwriter-traditionens centrum, New York-kvarteren i Greenwich Village, under det tidiga 60-talet.
   Regissören James Mangolds film har hämtat sin titel från en textrad ur ”Like a rolling stone” som här råkar vara en kontroversiell slutpunkt på berättandet om Dylan från 1961 till 1965. Från den akustiska folkmusikperioden som soloartist, sjukt influerad av Woody Guthrie, till den elektriska utvecklingen som strax ska bli historisk med tidernas bästa kompband bakom sig, The Band. De åren är ju redan vida kända även i allmänna kretsar men får här en både bild-, musik- och historiemässig förklaring.
   Det här är en film som både genuina Bob Dylan-älskare och allmänt intresserade cineaster kan ta till sitt hjärta ty ”A complete unknown” har den underhållande musiken som sitt tydligaste tema.
   Mangold är ju en garant för att filmberättelsen om Bob Dylan ska tolkas på ett både professionellt och begåvat seriöst sätt. Han låg ju bakom filmen om Johnny Cashs liv, ”Walk the line”, för tjugo år sedan och lyckades där ”förvandla” Joaquin Phoenix till en trovärdig Cash. 29-årige Timothée Chalamet tolkar rollen som en 20-årig Dylan med samma dignitet och skicklighet, både musikaliskt där han sjunger och spelar på riktigt och pratar med samma nasalt släpande röst.
   ”A complete unknown” är redan en jublande kommersiell succé, med åtskilliga Oscars-nomineringar på sitt pluskonto, där den hittills relativt okände Chalamet får äran att personifiera 1900-talets mest kände singer/songwriter Bob Dylan i unga år.
   Jag är ingen Dylan-konnässör och kan inte påpeka några stora felaktigheter i den filmade berättelsen, men ”Judas”-utropet gjordes faktiskt i England 1966 och inte på Newport Jazz Festival 1965 som filmen påstår, och jag kräver inte att varje filmruta, varje replik eller varje framförd sång till hundra procent presenteras helt enligt sanningen. Men tydligen har Bob Dylan själv godkänt filmen och han är väl ett sanningsvittne om något.
   Dylan ville dock att hans första flickvän Suze Rotolo, elegant spelad av Elle Fanning, skulle heta Sylvie Russo i filmen.
   ”A complete unknown” baseras inte bara på Dylans egen historia utan också på Elijah Walds bok ”Dylan goes electric!” (2015). Wald kan historien och har bland annat berättat om att buandet på Newport-festivalen i första hand handlade om missnöjet på en alldeles för kort konsert, tre låtar bara, och inte det faktum att Dylan kompades av det högljudda Paul Butterfield Blues Band. Filmen kanske dramatiserar den sekvensen lite för mycket på slutet.
   Avslutningen på den här tidslinjen är ju i en väldigt kontroversiell tid när Dylan enligt folkmusiktraditionen tar avsked från protestsångarens vardag och utvecklar sin musik utan att helt tappa känslan för det rebelliska poesin.
   Chalamet är ju ett fynd som skådespelare utan att vara debutant. Han sjunger och spelar gitarr samtidigt som scenerna filmas. Och han gör det med bravur och skicklighet. För en lekman som jag låter det väldigt mycket Bob Dylan, till och med frasering och gitarrspel.
   Jag tycker filmen fångade tidsandan och folkmusikscenen på det tidiga 60-talet. Och tolkningarna av de betydelsefulla personerna runt Dylan gestaltas trovärdigt enligt mina lekmannaögon. Från de större rollerna som spelas av Edward Norton (Pete Seeger), redan nämnda Fanning (Sylvie Russo), Monica Barbaro (Joan Baez), Boyd Holbrook (Johnny Cash), och Dan Fogler (den väldige managern Albert Grossman) till de mindre men inte ointressanta rollerna med Will Harrison (Bob Neuwirth), Joe Tippett (Dave Van Ronk) och Eric Berryman (som den svarta skivproducenten Tom Wilson).
   Naturligtvis är det de stora berömda sångerna som spelar musikalisk huvudroll i filmen, exempelvis ”Girl from the north country”, ”Masters of war”, ”A hard rain's a-gonna fall” och ”The times they are a-changing”. Men där fanns också mer oförutsägbara, mindre kända eller snarare okända låtarna, originallåtarna ”I was young when I left home” och ”All over you” från Dylans tidiga repertoar, som gjorde biobesöket än mer spännande.
   Allting tillsammans har förvandlat ”A complete unknown” från en smal musikfilm till en Oscars-nominerad storfilm.

FOTNOT: Utan att det på något sätt är viktigt i sammanhanget tyckte jag Timothée Chalamets visuella rollfigur i mina ögon mer liknade den tidiga Donovan än Bob Dylan...

/ Håkan

Krönika: November 1980

Jag var och har egentligen aldrig varit någon stor blueskonsument. Men jag hade inte svårt att hösten 1980 känna temperaturen stiga när det gällde bluesens comeback bland många nya unga engelska grupper.
   Dessutom var ju "gubbarna" i bandet Blues Band, Paul Jones anspråkslösa och bluesorienterade kvintett, aktuella med ett nytt album.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/11 1980.

BLUESEN TILLBAKA

BLUESMUSIKENS ÅTERTÅG I ENGLAND är en av årets stora händelser inom den engelska rockmusiken. Det började redan förra året med att många nya och unga grupper tog den traditionella bluesmusiken till sitt hjärta och tillförde den nytt friskt blod i form av egna idéer och den nyvaknades entusiasm. Ett utmärkt samlingsalbum i ämnet är den liveinspelade "The London R&B Sessions" (Albion) där många nya grupper som Red Beans & Rice, Little Rooster och Untouchables, och olika stilar presenteras.
   En av skivans mest rutinerade grupp, fast den ännu inte existerat i två år, är Blues Band som upptäckte den begynnande bluesvågen redan i februari 1979. Då ringde Paul Jones, etablerad sångare från 60-talet med planer på en stor comeback, upp sin gamle vän från Manfred Mann, gitarristen Tom McGuinness, och berättade om sina planer. Tom i sin tur kontaktade Hughie Flint, trummis hos de flesta fråmn Mayall's Bluesbreakers till just McGuinness-Flint (ingen kan glömma deras1970-hit ”When I'm dead and gone”).
   Bandet, som helt enkelt kom att heta Blues Band, kompletterades senare av två mindre kända och yngre musiker, basisten Gary Fletcher och slidegitarristen Dave Kelly.
   Det visade sig snart, under förra året, att musiken de spelade, med mycket traditionellt material med få originallåtar, inte fanns någon som helst gehör hos skivbolagsfolk. De turnerade mycket och framgångsrikt i England utan större intresse hos de ansvariga, men däremot var de populära hos publiken.
   Så de beslutade sig för att helt enkelt ge ut skivan själva via postorder för nästan ett år sedan. Efter uppmärksammade artiklar i engelsk musikpress såldes den första upplagan, 3900 ex, av skivan ”Official Blues Band bootleg album” snart slut och när även skivbolagen såg en framtid i bluesens återtåg erhöll de snart ett riktigt skivkontrakt och skivan släpptes på vanligt sätt i början på året.
   ”Official...” (Arista) innehåller mest traditionella blueslåtar av folk som Elmore James, Sleepy John Estes och Son House. Några inspelade live där gruppens hejdlöst entusiastiska musik passar allra bäst.
   På gruppens nyligen utgivna andra album, ”Ready” (Arista) skriver de mer egna låtar. Alla bluespräglade men ändå genuint utförda. De är alla mycket instrumentalt skickliga , Paul Jones är en utmärkt sångare och helt suverän på munspel och Dave Kelly är en av Englands bästa bottleneckgitarrister.
   Det märks på skiva och det märks, i ännu större grad, på scen. Jag såg dem på Kåren i Stockholm förra fredagen i en nästan overklig show. Folk trängdes, svettades och trivdes med Blues Bands mycket livebaserade bluesmusik.
   På scen blir ”Maggie's farm”, Dylan-låten som ingår på en ep som kom mellan albumen i våras, en manifestation mot den sittande regeringen i England. Det svänger enormt.
   Inom den äkta bluesmusiken är varianterna inte så många och nyanserna få, men ändå finns det utrymme för ett band av Blues Bands kaliber även i rockhimlen.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.