Blogginlägg från 2023-02-01

Barrett Strong (1941-2023)

SEDAN NÅGON GÅNG PÅ DET SENA 60-talet har jag varit fascinerad av låtskrivare. Speciellt alla, kvinnor och män, som hade som specialitet att på heltid skriva låtar som andra artister eller grupper sedan framförde på skiva.
   I den exklusiva skaran har jag genom åren i text på Håkans Pop tagit adjö av låtskrivare som Geoff Stephens, P F Sloan, Gerry Goffin och Jerry Leiber. Som beundrare av Motown-artister på 60-talet kom jag också i kontakt med skivimperiets alla producenter och låtskrivare och noterade noggrant deras namn. Och i den listan fanns namnet BARRETT STRONG ständigt närvarande på massor av främst 60-talshits. En närmast legendarisk låtskrivare som gick bort för några dagar sedan.
   Barrett Strong, som framförallt skrev texter till Motown-hits, skulle bli mest känd som låtskrivare, ofta tillsammans med producenten Norman Whitfield, men började sin så kallade karriär som tonårig sångare på 50-talet. Med den historiskt välkända låten ”Money (that's what I want)”, kanske mest berömd som cover med John Lennon som sångare i The Beatles inspelad i juli 1963, fick Strong en r&b-hit 1960. Det har i alla decennier sedan dess pågått en schism mellan Motown-chefen Berry Gordy, officiell låtskrivare till låten, och Strong om inte även sångarens namn borde finnas med där.
    Barrett Strong hade genom Jackie Wilsons försorg kommit i kontakt med Berry Gordy. Wilsons berömda debut ”Reet petite” (1957) var Gordys första erfarenhet som låtskrivare och framgångarna för den låten och ytterligare Wilson-skivor kom att bli en viktig byggsten i det framtida Motown-imperiet.
   Det första Gordy/Strong-samarbetet blev singeln ”Let's rock” tidigt 1959 innan ”Money” kom och blev Strongs största stund som sångare. Men efter några ytterligare sporadiska singlar, 1960-1962, tynade Strongs sångkarriär bort ganska snabbt. Han var inte bekväm i rollen som sångare.
   I mitten på 60-talet dök Barrett Strongs namn upp som låtskrivare på Motown. Efter lite research hittar jag Barrett Strongs namn första gången som låtskrivare på The Temptations album ”Gettin' ready” (1966) på låten ”Too busy thinking about my baby”. Ett år senare kom Temptations-singeln ”I wish it would rain” där Strongs namn fanns med bland låtskrivarna. Under de nästa tre åren var det låtskrivarteamet Whitfield/Strong som var ansvarig för Temptations hitsinglar som ”Cloud nine”, ”Runaway child, running wild” och ”Don't let the Joneses get you down”.
   Mot slutet av 60-talet förändrades Temptations sound mot något som kallades psychedelic soul med mer politiska socialt förankrade texter. Då skrev Barrett Strong starka texter som ”Psychdelic shack”, ”Ball of confusion (that what's the world is today)” och ”War” (som senare blev en hit för Edwin Starr). Den sistnämnda låten fanns för övrigt med på Bruce Springsteens liverepertoar i mitten på 80-talet. På skivomslaget till "Ball of confusion" står det mycket passande: "Words stronger than steel".
   Ungefär samtidigt med Temptations-skivorna 1967 började Whitfield-Strong-låtarna figurera i Gladys Knight & the Pips-repertoaren. Och ”I heard it through the grapevine”, kanske låtskrivarteamets mest kända låt, blev en stor och mäktig hit. En låt som ibland röstas fram som pophistoriens allra främsta. En låt som mycket märkligt blev hit en gång till ett år senare, då med Marvin Gaye som sångare. Men första versionen av låten spelades in, men inte utgiven förrän långt senare, av Smokeys Robinsons kompgrupp The Miracles.
   Under de här sista 60-talsåren var det Norman Whitfield som var Motowns mest framträdande producent och Whitfield/Strong som låtskrivare. Låtskrivartrion Holland-Dozier-Holland hade under 1968 med schismer i bakfickan lämnat Motown men det fanns en ny generation producenter och låtskrivare som kunde ta över. Med Barrett Strong som ett av flera färgstarka namn.
   Barrett Strong avled i lördags 28 januari 2023.

/ Håkan

Tributes: Neal Casal

"Highway butterfly: The Songs of Neal Casal" (Royal Potato Family, 2021)

26 AUGUSTI 2019 TOG DEN BEGÅVADE OCH sällsynt mångfacetterade Neal Casal mycket tragiskt sitt liv. Med sin mångsidighet och flexibilitet, att passa in i så många olika sammanhang, lämnade han ett respekterat och långt liv i musikens tjänst karriär bakom sig.
   Hans soloskivor, mellan 1995 och 2011, passerade mina öron med oregelbundna uppehåll men det var hans samarbete på Ryan Adams bästa album, ”Easy tiger” (2007) och ”Cardinology” (2008), som etsade fast namnet Neal Casal i min tillvaro. Sedan var han under tiden färgstark medlem i grupper som Hazy Malaze, Chris Robinson Brotherhood och GospelbeacH (stavas så!).
   Neal var kort sagt en talangfull artist, sångare, låtskrivare och månginstrumentalist vars exklusiva skicklighet också dök upp på skivor med bland annat Lucinda Williams, Willie Nelson och Mark Olson.
   Neal Casal hade inte överraskande många vänner och kompanjoner i den stora amerikanska musikbranschen och många, väldigt många, bidrar till hans minne på den här samlingen. En omfattande trippel-cd, en i sanningens namn ”tegelsten”, med 41 artister inspelade mellan februari och december 2020 där samtliga låtar utom en är skrivna av Neal Casal.
   Med några få undantag, Steve Earle, J Mascis, Shooter Jennings, Susan Tedeschi & Derek Trucks och Bob Weir, är det mindre allmänt kända artister som här tolkar Neal Casals låtar. Men här finns många otroliga höjdpunkter men också några ofrånkomliga transportsträckor på en så musikaliskt vidsträckt samling. Jag har samlat ihop några av mina bästa ögonblick från skivorna:
   Inledningslåten ”Traveling after dark” är en höjdpunkt när Aaron Lee Tasjan gör sitt bästa att sjunga som Roy Orbison/Rodney Crowell.
   Samarbetet mellan Beachwood Sparks och GospelbeacH i ”You don't see me crying” är inte mycket sämre.
   På ett annat samarbete, mellan bluegrassartisten Billy Strings och Circles Around The Sun (ett av Neals alla band), når den här samlingen en höjdpunkt i låten ”All the luck in the world”.
   Den grammisnominerade New York-sångerskan Leslie Mendelson gör den pianodominerade ”Feel no pain”, med ett läckert slidesolo, till en melodisk höjdpunkt.
   ”Detroit or Buffalo”, skriven av Barbara Keith (samlingens enda låt inte skriven av Casal), gör låtskrivaren och producenten Jonathan Wilson på ett mycket personligt sätt.
   Paret Tedeschi/Trucks gör en överraskande lågmäld tolkning av ”Day in the sun”.
   Ett orgel/steelguitar-marinerat arrangemang gör ”Maybe California” med Shooter Jennings till ett oförglömligt minne.
   Den för mig okända amerikanska sångerskan Courtney Jaye gör ett fantastiskt intryck på ”Grand island”.
   Dinosaur Jr-frontmannen J Mascis lyckas i ”Death of a dream” förändra det annars genomgående country/rock/pop-stuket på skivan med hårt fuzzad gitarr och mycket oväsen.
    Zephaniah Ohora med altcountry-bandet Hazeldine gör ren och skär countryrock av ”Best to Bonnie”.
   Och Steve Earle låter ”bara” som Steve Earle på på titellåten ”Highway butterfly”. Och det kanske räcker?


1. Aaron Lee Tasjan - Traveling After Dark 03:49
2. Jaime Wyatt - Need Shelter 04:08
3. Beachwood Sparks & GospelbeacH - You Don't See Me Crying 04:00
4. Marcus King with Eric Krasno - No One Above You 05:12
5. Fruit Bats - Feathers For Bakersfield 03:33
6. Billy Strings with Circles Around the Sun - All The Luck In The World 04:42
7. Dori Freeman w/ Teddy Thompson - Sweeten the Distance 05:12
8. Hiss Golden Messenger - Time Down The Wind 05:33
9. Johnathan Rice - Me & Queen Sylvia 03:33
10. Mapache - The Wisest of the Wise 03:12
11. Phil Lesh & The Terrapin Family Band - Freeway To The Canyon 05:26
12. Leslie Mendelson - Feel No Pain 04:45
13. Jonathan Wilson with Hannah Cohen - Detroit Or Buffalo 04:25
14. Susan Tedeschi & Derek Trucks - Day In The Sun 04:49
15. Jimmy Herring with Circles Around the Sun - Bird With No Name 05:46
16. Shooter Jennings - Maybe California 04:47
17. Vetiver - White Fence Round House 04:15
18. Todd Scheaffer - December 06:25
19. Courtney Jaye - Grand Island 03:50
20. Oteil Burbridge, Nick Johnson, Steve Kimock, John Morgan Kimock, Duane Trucks - Superhighway 04:19
21. Britton Buchanan - Willow Jane 03:25
22. Kenny Roby w/ Amy Helm - Too Much To Ask 05:18
23. Bob Weir - Time & Trouble 06:06
24. J Mascis - Death Of A Dream 03:28
25. Tim Heidecker - The Cold & The Darkness 03:52
26. Warren Haynes - Free To Go 08:28
27. Rachel Dean - So Far Astray 04:00
28. Steve Earle & The Dukes - Highway Butterfly 04:19
29. Victoria Reed - Angel & You're Mine 04:54
30. Jason Crosby - Pray Me Home 03:53
31. Lauren Barth - Lost Satellite 05:45
32. Jesse Aycock - The Losing End Again 04:57
33. Puss N Boots - These Days With You 04:34
34. Tim Bluhm with Kyle Field - Cold Waves 04:44
35. Zephaniah Ohora with Hazeldine - Best To Bonnie 03:57
36. The Mattson 2 - Let It All Begin 04:55
37. Cass McCombs, Ross James, Joe Russo, Farmer Dave Scher, Dave Schools - You'll Miss It When It's Gone 04:55
38. Angie McKenna - Fell On Hard Times 05:16
39. Allman Betts - Raining Straight Down 06:07
40. Hazy Malaze featuring Jena Kraus - Soul Gets Lost 05:00
41. Robbi Robb - I Will Weep No More 06:46

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.