Blogginlägg från 2015-02-16
BOX #8 DONOVAN
DONOVAN: Troubadour: The definitive collection 1964-1976 (Epic Legacy, 1992)
1964 VAR SINGER/SONGWRITER-GENREN ÄNNU INTE UPPFUNNEN fast Bob Dylan sedan några år tillbaka hade en fullt fungerande karriär och den fem år yngre skotten DONOVAN, född i Glasgow, tog sina första stapplande steg som artist. Med enbart sitt förnamn som artistnamn, Philips Leitch var mellan/efternamn, gjorde han 1964 ett tappert försök att spela in en demo som 1965 resulterade i ett skivkontrakt och en lång artistkarriär.
Dateringen 1964-1976, som tidsmässigt verkligen är den fruktsamma och kreativa kärnan av Donovans karriär från 60-talet till idag, förklaras av att några tidiga 1964-demos inleder den här kronologiska samlingen över 44 låtar på två cd. "Troubadour"-boxen är i det här sammanhanget på min lista över bästa cd-boxar tämligen kortfattad och under rubriken "The Definitive Collection" är något vilseledande. Men för mig, som äger få singlar med Donovan och inte ett enda 60-talsalbum är boxen närmast oersättlig för att minnas hans tid från simpel trubadur i keps till 70-talets professionella musikaliska vindar.
Författaren Brian Hoggs liner notes och journalisten, publicisten och Beatles-vännen Derek Taylors underhållande text i cd-häftet förstärker minnet av Donovans musik.
Donovan, som flyttat till England redan som pojke, skulle bli Europas svar på Bob Dylan, jämförelserna blev något ansträngda, och hans skivdebut 1965 råkade nästan på dagen sammanfalla med Dylans förändring från akustisk trubadur till artist med elektriskt komp. Därför låg Donovans vänliga röst, distinkta klang i den akustiska gitarren och det framträdande munspelet just då närmare mitt hjärta än Dylan. Nästan alla hans singlar hamnade på Tio i Topp och blev bara bättre och bättre, mer och mer personliga.
Den här dubbel-cd:n tycks ha fått med det allra viktigaste från Donovans tretton år i rampljuset men jag saknar några godbitar, "Turquoise" och "Sunny Goodge Street", och skyller då på att samlingen har amerikanskt ursprung där de har prioriterat hans karriär på ett lite annorlunda sätt. Därför är det också lite irriterande att notera amerikanska skivbolag och skivnummer i cd-häftets i övrigt detaljrika innehållsförteckning.
Samlingen inleds alltså med två tidiga och exklusiva demos/covers från 1964. Där gör Donovan en Tim Hardin-låt två år innan Hardin själv skivdebuterar. I en låt som Donovan kallar "London town" som egentligen är en tidig version av "Green rocky road". Hardin gjorde också sina första inspelningar 1964, låtar som inte gavs ut förrän två år senare.
Donovan skivdebuterade i mars 1965 och fick omedelbart en hit med "Catch the wind" i England. Följde upp med den lika framgångsrika "Colours" medan den tredje singeln "Turquoise" nådde en blygsam placering i december 1965. Ungefär samtidigt bröt han med sina tre managers/skivproducenter, av vilka den rutinerade låtskrivaren Geoff Stephens var en, och det skulle följas av en turbulent skivutgivning under några år.
Efter skivorna med i stort sett bara gitarr och munspel till komp, ovannämnda singlar inkluderas av albumen "What's Bin Did and What's Bin Hid" och "Fairytale", utvecklades Donovans sound. Där blev den rutinerade skivproducenten Mickie Most (The Animals, Herman's Hermits, Nashville Teens, The Seekers med flera) centralfigur och inspelningarna från 1966 spelar en viss huvudroll, låt 6-16 på cd 1, i boxen fast Donovan bara gav ut två nyproducerade engelska singlar under det året. Men spelade in så mycket mer.
Från 1966 började det i Donovans omgivning dyka upp prestigefyllda namn. Jimmy Page spelar gitarr på "Sunshine superman", en tidig inblick i psykedeliskt inspirerad pop, och blåset på "Mellow yellow" arrangerades av John Paul Jones. Och på ett av de tidiga outgivna spåren här, den fantastiska "Breezes of Patchulie" inspelad i Hollywood, spelar den amerikanske gitarristen Shawn Phillips sitar.
SAMARBETEN MED KÄNDA GITARRISTER skulle komma att fortsätta i Donovans karriär. Bara några år senare gjorde han en singel med Jeff Beck Group, "Goo goo barabajagal", och på 70-talet (om vi ska ta historien i förväg...) spelade han vid olika tillfällen med både Chris Spedding, Henry McCullough och Reggie Young. På "Hurdy gurdy man" (1968) spelar 3/4-delar av det som senare skulle bli Led Zeppelin.
På den groteskt långa (4:54) och spännande låten "Season of the witch", också den 1966-inspelad, fick pop- och rockvärlden upp ögonen för Donovan som låtskrivare. Det blev aldrig någon singel med Donovan själv men två år senare var den aktuell på tre olika singlar med Al Kooper/Steve Stills, Julie Driscoll, Brian Auger And The Trinity och Vanilla Fudge.
Trots utökade arrangemang och en mycket hitinrikad producent i ryggen förlorade Donovan aldrig sin personlighet och kunde fortfarande skriva och spela in enkla sånger med avskalade arrangemang som nästan blev som barnsånger i hans mun. Lyssna bara på "The tinker and the crab", "Lalena", "Atlantis", "Happiness runs" (som han först gav till Mary Hopkin) och "Celia of the seals". Ibland med en poetisk skotsk accent som krydda.
Donovans 70-tal blev inte lika uppmärksammat. Ytterligare skivbolagsstrul och brytningen med Mickie Most i slutet på 60-talet flyttade fram albumreleaserna så "Open road"-skivan (1970), med nytt litet komp, blev en nystart. Ingen kommersiell framgång fast singeln "Riki tiki tavi" borde nog ha blivit en hit.
"Cosmic wheels" (1973) var en klar uppryckning. Mickie Most var tillbaka som producent under sitt riktiga namn, Michael Peter Hayes, och låtar som "Maria Magnenta" och "I like you" var kvalitetsmässigt i nivå med 60-talsmaterialet.
De efterföljande tre albumen "Essence to essence", "7-tease" och "Slow down world", med några få smakprov här, som avslutar samlingen symboliserar en artist på väg bort från rampljuset. Ett rampljus han överraskande och tillfälligt återvände till 1996 på ett lyckat sätt med det Rick Rubin-producerade albumet "Sutras". Men den kom flera år efter den här samlingens utgivning.
/ HÃ¥kan
| << | Februari 2015 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | ||||||
| 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 |
| 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 |
| 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 |
| 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | |
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: