Blogginlägg från 2010-02-15
#48/70: "Crazy Horse"
CRAZY HORSE: Crazy Horse (Reprise, 1971)
Det är väldigt svårt att gå förbi den här skivan när 70-talets bästa album ska graderas. Crazy Horse är som grupp kanske en liten parentes i den stora rockhistorien totalt sett men har betytt mycket mer än de få skivor som bandet har satt sitt namn på. Bandet som har uppträtt under så många olika skepnader är kanske mest känt som det alltid återkommande kompbandet till Neil Young och har ju bara med den insatsen blivit ett kultnamn. Sedan har ju bandets sporadiska karriär som egen enhet under åren varit ojämnt och oregelbundet.
Men debuten från februari 1971 har ju till alla beståndsdelar de klassiska ingredienserna. Rocklåtar, innerliga ballader, fin pop, oerhört fina instrumentala insatser, en mängd olika sångare och nästan lika många låtskrivare. ”Crazy Horse” var ändå inte bandets premiär på skiva för det inträffade redan 1969 på Neil Youngs andra soloskiva ”Everybody knows this is nowhere”.
Crazy Horse var på den här tiden en kvartett mycket skickliga musiker: Danny Whitten, gitarr, Ralph Molina, trummor, Billy Talbot, bas, och Jack Nitzsche, keyboards. Och alla sjöng dessutom.
Vägen fram till den egna karriären var kantad av ytterligare Young-jobb. Några korta turnéer med Young under 1969 och 1970 och ytterligare en Young-klassiker på skiva, ”After the goldrush”. Under de inspelningarna träffade den här skickliga kvartetten Nils Lofgren som spelade både gitarr och keyboards och sjöng. Men han stod under kontrakt med sin egen grupp Grin så hans medverkande på Crazy Horses första skiva är något undanskymt fast Lofgren sjunger en låt och har skrivit två.
Lofgren står med på omslaget men figurerar inte i bild men det finns alternativfoton, som förekommer på den fina återutgivningen 2006 av den här skivan, på gruppbilden på skivomslaget där Lofgren står med ryggen mot fotografen medan de fyra andra medlemmarna poserar framför spritbutiken Cadillac Grocery i San Francisco.
Fastän ”Crazy Horse” på inget sätt kan uppfattas som musikaliskt spretig så är den givetvis variationsrik på gränsen till tålamodskrävande bred. Det blir säkert så med så många olika låtskrivare i en och samma grupp. Jag vill gärna uppfatta Danny Whitten som bandets vid den här tidpunkten starkaste låtskrivare, fantastisk sångare och självklare ledare. Whitten sjunger på majoriteten av albumets låtar men har bara skrivit fyra av vilka en är en evergreenklassiker (”I don’t want to talk about it”), två är mycket starka och typiska Crazy Horse-låtar (”Look at all the things” och ”I’ll get by”) och en låt är av jamsession i studion-stuk (”Dirty, dirty”). Och det var den sistnämnda låten som blev andrasingel från det här albumet…
”I don’t want to talk about it” blev en världsberömd låt några år senare när Rod Stewart gjorde låten mycket känd bland sina fans. Och låten kom att bli en hörnsten på många av hans turnéer framöver. Men det var ju faktiskt Nils Lofgren som på sina solokonserter under många år gjorde den mest innerliga versionen av den här låten. Och även 1982 när han besökte Sverige som medlem av Neil Youngs kompgrupp fick han framföra den här låten. Nils har också förklarat historien och bakgrunden till låten:
"Danny was a very soulful man and a good man and he was the one who got me in Crazy Horse. I loved his song, 'I Don't Want To Talk About It,' and I think it is one of the greatest ballads ever. It has a very haunting lyric and put two lines into the song because Danny was so ill when he recorded it. He could still sing and play but he wasn't bothered with much else. We said, 'Danny, we've got to do this song, it's a great song' and he said, 'It needs a second verse' and this went on for months. He never could get it together and then we were in the studio and got in an argument, and he said, 'Okay, well, one of you write it.' I left the studio and wrote a couple of lines quickly and I said,'What about these'' and he said, 'Fine, let's do it'. Danny and I sat opposite each other with acoustic guitars and Ry Cooder was playing slide on his lap and it came out beautifully."
En av Lofgrens stora 70-talsklassiker, “Beggars day”, dök för första gången upp på den här Crazy Horse-skivan. En tung version med fasförskjuten röst (Nils) i en låt som sedan kom på Grins fjärde album”Gone crazy”, då med tillägget ”Eulogy to Danny Whitten”, och blev under alla Lofgrens egna konserter en stor favorit. Hans andra låt, ”Nobody”, sjöng Whitten och är en mer ordinär poplåt.
Gruppens mest rutinerade medlem var Jack Nitzsche. Arrangör hos Phil Spector, låtskrivare med bland annat ”Needles and pins” på sitt konto, producent och filmkompositör. Inledningslåten ”Gone dead train” är just en filmlåt. Hämtad från ”Performance” där Mick Jagger har en av huvudrollerna men där sjungs låten av Randy Newman. Här är det Whitten som sjunger och bandet motsvarar förväntningarna på ett band som Neil Young redan då refererade till som ”USA:s Rolling Stones”. Nitzsches ”Carolay” är något helt annat, en sympatiskt vacker poplåt med tamburiner á la Phil Spector.
Neil Young-kopplingen på skivan är också högintressant. Young-låten ”Dance, dance, dance” har han aldrig själv spelat in men han skrev några år senare en ny text till melodin och kallade den då för ”Love is a rose”. Och låten ”Downtown” har en alldeles speciell historia. På den här skivan är det enligt Reprise-etiketten Danny Whitten som själv har skrivit låten. Men när Neil Young tog upp låten på ”Tonight’s the night”-albumet, i en liveinspelning från 1970, döpte han om den till ”Come on baby let’s go downtown”, texten ändrad något, och la till sitt eget namn som låtskrivare.
Dessutom har återutgivningarna av Crazy Horses debutalbum numera Danny Whitten/Neil Young som låtskrivare men på Youngs arkivliveskiva ” Live at the Fillmore East” (2006), inspelad 1970, står Whitten återigen själv som låtskrivare. Frågetecken är bara förnamnet.
Whitten fick själv aldrig uppleva när hans låtar blev världsberömda. Han dog i en överdos i november 1972.
YouTube: Originalversionen av "I don't want to talk about it" och liveversionen av "Come on baby let's go downtown" från 1970 med Neil Young.
/ Håkan
<< | Februari 2010 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 |
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 |
22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 |
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: