Blogginlägg från 2003-02-20

76 till 79

Den här krönikan publicerades ursprungligen på www.enbraklubb.nu i februari 2003.

Framför mig på väggen bakom datorn, som jag skriver de här raderna på, hänger en svart vinylsingel från 1977, Wreckless Erics "Whole wide world". Den personifierar både mitt en gång fanatiska skivsamlande och de bästa och mest intressanta åren i mitt lyssnande liv.
   "Whole wide world" sammanfattar mycket av vad det handlade om pÃ¥ den här tiden. En primitiv explosiv känsla, melodi extraordinär och en engelsk personlighet som pendlade mellan alkoholiserad galning och ödmjuk popsÃ¥ngare.
   Singeln kom i en tid när jag som 25-Ã¥ring sög jag upp all fantastisk vital rock och pop som, har det visat sig, i mÃ¥nga fall hÃ¥ller än i dag.
   70-talet ligger mig faktiskt varmt om hjärtat. Decenniet har i folkmun fÃ¥tt ryktet som populärmusikens sämsta, kanske är det symfonirockens och discomusikens fel, men där fanns guldkorn som växt till oförglömliga ögonblick i min värld. De allra flesta med rötterna i England.
   Och det är den fascinationen jag ska sätta musik till pÃ¥ fredag 21 februari pÃ¥ En Bra Klubb.
   Och allra mest fascineras jag av Ã¥ren 1976 till 1979. Inte sÃ¥ mycket för punkrevolutionens musikaliska sida utan mer den ansprÃ¥kslösa "back to basics"-attityden.
   Det var nyttiga Ã¥r det här. När singeln fick en fantastisk renässans, skivbolag som Stiff, Chiswick, Radar och Beserkley ville verkligen upptäcka nya artister och musiken sprudlade av inspirerade idéer.
   Bakom de rena punkattackerna frÃ¥n band som Clash, Sex Pistols och Damned fanns ju en Ã¥terväxt, en fantasirikedom och kreativitet som jag inte har upplevt varken förr eller senare.
   Punken som i sin tur nÃ¥gra Ã¥r tidigare växt fram som en lite aggressivare och intensivare uppföljare till pubrockvÃ¥gen. Med band som Kursaal Flyers, Brinsley Schwarz, Ducks Deluxe och Kilburn & the Highroads.
   Ja, jag vet att namnen kan uppfattas som urÃ¥ldriga fossiler frÃ¥n en tid ingen vill ha tillbaka men musiken har all anledning att överleva alla trender och nya generationer.
   Det här är musik som mÃ¥nga inte vet om att de älskar idag för att den kanske spelades in innan ni var födda. Utan att ha nÃ¥gra som helst ambitioner pÃ¥ att bli odödlig sÃ¥ var produktiviteten under de här Ã¥ren beundransvärd.
   Det är frÃ¥n de här Ã¥ren jag har hämtat mina allra heligaste engelska hjältar. Inte alltid spelbara pÃ¥ En Bra Klubb men när jag plockar fram grandiosa Ã¥terutgivningar pÃ¥ cd med artister som ovannämnda Wreckless Eric, The Records, Ian Dury, Graham Parker, Stranglers och Motors sÃ¥ är det helt klart poprockklassiker riktat till alla generationer.
   Och Costello. Ja, den numera ständigt kostymklädde och tunnhÃ¥rige, elegante engelsmannen som gärna hoppar in i bÃ¥de jazz- och opera-sammanhang gjorde under de här Ã¥ren nÃ¥gra av sina argaste och bästa lÃ¥tar. Definitivt inget tillbakalutat.
   SÃ¥ har vi alla dessa one hit wonders. Som slog till med nÃ¥gon enstaka lÃ¥t. LÃ¥ten gick till historien, "Gary Gilmore's eyes" och "Police car", men inte artisten eller bandet.
   Pop med energi, rock med en utpräglad melodiös stämpel och alla dessa magiska korsbefruktningar däremellan.

/ HÃ¥kan

"Sjunger Piaf"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/2 2003.

HELENA BERGSTRÖM
Sjunger Piaf
(Virgin)

Ännu en skådespelerska går in i studion och gör en skiva. Men Helena överraskar på många sätt. När kollegor som Samuel Fröhler, Rikard Wolff, Lena Nyman och Görel Crona, i samma situation, tar med sig mycket av det teatrala in i musiken uppträder Helena som en förvånansvärt innerlig, stundtals kattmjuk och seriös sångerska.
   I alla fall i de mer lÃ¥gmälda, mjukt jazziga och avskalade arrangemangen där det lätt avslöjas vem som är sÃ¥ngerska eller spelar en roll.
   Den rutinerade skÃ¥despelerskan Helena Bergström har visserligen spelat rollen som Edith Piaf i närmare tre Ã¥r men det är som en oväntat säker sÃ¥ngerska hon har gjort den här skivan.
   Tillsammans med en kvartett under ledning av pianisten och arrangören Jan Lundgren. Ett närmast ansprÃ¥kslöst jazzkomp som passar Helena perfekt.
   I de bästa ögonblicken, som för mig infaller när musettedragspelet är lÃ¥ngt frÃ¥n mikrofonen och tempot dämpas, utmanar Helena nÃ¥gra av landets mest emotionella sÃ¥ngerskor.
   Fast en riktig värdemätare av henne som seriös sÃ¥ngerska fÃ¥r vi inte förrän hon förhoppningsvis en dag kommer att sjunga specialskrivet originalmaterial. Och jag är övertygad om att hon klarar den rollen ocksÃ¥.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.