Blogginlägg från 2024-12-30

Rekordjämnt skivår 2024

DÅ VAR DET TRADITIONSENLIGT DAGS att skriva årets viktigaste text, raderna som efter bästa förmåga ska försöka sammanfatta min åsikt om årets bästa musik i en rangordnad lista. Det är lika svårt som det är fascinerande och inspirerande att ge uppmärksamhet åt sina favoritskivor under ett år och i år, 2024, har det varit osedvanligt svårt att välja ut det bästa och sedan försöka rangordna allt i en fallande skala.
   I mina öron känns det som att jag i år har lyssnat på fler skivor än tidigare år. Dessutom har kvalitén varit på en ovanligt hög nivå som har gjort val av skivor till årsbästalistan till en närmast omöjlig uppgift.
   Efter stor bävan och djupsinnig osäkerhet har jag efter långa förhandlingar med mig själv lyckats bestämma vilka tio album som under året har givit mig den största glädjen vad gäller både musik och innehåll. Men det är som sagt i högsta grad en fallfärdig årsbästalista som jag kanske kommer omvärdera om tio minuter - eller tio dagar.
   För att göra sammanfattningen av skivåret 2024 än mer osäker noterar jag under 10-listan ytterligare sex album som i samtliga fall är genuint starka utmanare och under ett ”normalt” skivår absolut varit garanterade en plats bland de tio.
   Jag sitter just nu och undrar hur jag i hela världen kan utesluta Nick Lowes första riktiga album på 13 år, den helt igenom perfekta ”Indoor safari”, från en topplats på årsbästalistan. Och Benny Anderssons Orkesters ”Alla kan dansa”, som trots sin udda framtoning i det här sammanhanget, är värd så mycket mer uppmärksamhet än att hamna i ett uppsamlingsheat.
   Årets Jonas Lundqvist-album ”Sorgetornets spejare” är ju minst lika bra som senaste skivan ”Den okända floden” som jag gav en hedrande 4:e-plats på årbästalistan 2022. Att Tomas Andersson Wij gjort sitt kanske allra bästa album, ”Sorgsna sånger gör mig glad”, borde väl ändå premieras bättre på något sätt?
   Det hade väl också varit på sin plats att framhålla några relativt nya spännande namn som The Hanging Stars och Bill Ryder-Jones på en årbästalista som även har ambition att blicka framåt mot nya tidigare okända namn.
   Sedan är det väl en mindre skandal att garagerocken har kommit i kläm bland mer konventionella genrer på min årsbästalista ty både amerikanska Chesterfield Kings och svenska The Maharajas har ju i år gjort starka album. Möjligen föll det senare albumet ur diskussionen då innehållet på den skivan enbart är covers.

NÅVÄL, NU ÄR DEN SLUTLIGA ÅRSBÄSTALISTAN spikad i mitt huvud och på pränt här där den kommer att sorteras in bland alla andra Håkans Pop-listor och därmed bli historisk och aldrig glömd.



1. T BONE BURNETT: The other side
Både till innehåll, produktion och utförande är albumet helhetsmässigt perfekt.

2. NICK CAVE & THE BAD SEEDS: Wild God
Ett oerhört vackert och melodiskt starkt album i nästan varje sekvens.

3. LINDA THOMPSON: Proxy music
Ett nästintill fulländat album med bra låtar och underbart folkmusikinspirerade melodier.

4. RICHARD LINDGREN: Grand Jubilee
En extraordinär helhet på ett album med låtar som har smygande kvalitéer.

5. JESPER LINDELL: Before the sun
Jesper har gjort det igen! På sitt andra album finns många musikaliska bevis på hög kreativitet.

6. NADA SURF: Moon mirror
Årsbästalistans mest överraskande namn. Förjusande energisk och melodisk powerpop.

7. WILLIE NELSON: Last leaf on the tree
Willies 76:e(!) album däckar mig fullständigt.

8. STEVE FORBERT: Daylight savings time
En favorit är tillbaka med hes röst och ett fantastiskt låtskrivande. 

9. THE CURE: Songs of a lost world
Efter 16 års paus är The Cure tillbaka med ett oväntat starkt album.

10. HANNES AITMAN: Weak point
Imponerande albumdebut med personligt countryfierade popklanger.


...och resten på den icke rangordnade delen av årsbästalistan:

THE HANGING STARS: On a golden shore
THE CHESTERFIELD KINGS: We're still all the same
THE MAHARAJAS: Ride the Wylde Mammoths
NICK LOWE: ”Indoor safari”
BENNY ANDERSSONS ORKESTER: Alla kan dansa
JONAS LUNDQVIST: Sorgetornets spejare
TOMAS ANDERSSON WIJ: Sorgsna sånger gör mig glad
BILL RYDER-JONES: Iechyd Da

/ Håkan

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.