Blogginlägg från december, 2024

Årets 10 bästa konsertögonblick 2024

Foto: Olle Unenge
1. RICHARD LINDGREN 10/2 Medley, Malmö
Malmös Richard gjorde en av årets bästa album, "Grand Jubilee", och releasekonserten var både musikaliskt och publikmässigt en succé.

2. JOEL ALME 25/7 Under Bar Himmel/Spelgården Wadköping, Örebro
Det är ensam på scen som Joel Alme är som mest personlig.

3. BJURMAN BAND + RICHARD LINDGREN 29/11 S/S Marieholm, Göteborg
Richard igen, här som gästartist hos Ola Bjurman på hans hemmaplan i Gbg.

4. ERIK EMMOTH & THE BURNING SPEEDOS 6/1 Scandic Grand, Örebro
Erik Emmoth var den stora succén på senaste Folk at Heart-festivalen. Och han och hans band kommer tillbaka nu till helgen.

5. GÖRAN SAMUELSSON 30/10 Scalateatern, Karlstad
Göran kan konsten att underhålla med både musik och mellansnack.

6. BASSE WICKMAN + ENTOURAGE 30/11 Närke Kulturbryggeri, Örebro
Basses comeback till konsertscenen var en ynnest att få uppleva.

7. OLLE UNENGE & ORKESTERN 9/11 Svampen, Örebro
Jag har upplevt min vän Olle på scen många gånger, men knappast så musikaliskt intressant som här.

8. THE PRETENDERS 9/9 Cirkus, Stockholm
Med sin oemotståndligt läckra röst gav Chrissie Hynde konserten ett ansikte.

9. HENNING 11/9 Live at Heart, Örebro
Utan att vara speciellt förberedd var Hennings livekonsert en positiv överraskning.

10. LES GORDONS 14/9 Live at Heart, Örebro
Efter en fem år lång paus återvände Örebrobandet med en uppgraderad form av poprock.

/ Håkan

Rekordjämnt skivår 2024

DÅ VAR DET TRADITIONSENLIGT DAGS att skriva årets viktigaste text, raderna som efter bästa förmåga ska försöka sammanfatta min åsikt om årets bästa musik i en rangordnad lista. Det är lika svårt som det är fascinerande och inspirerande att ge uppmärksamhet åt sina favoritskivor under ett år och i år, 2024, har det varit osedvanligt svårt att välja ut det bästa och sedan försöka rangordna allt i en fallande skala.
   I mina öron känns det som att jag i år har lyssnat på fler skivor än tidigare år. Dessutom har kvalitén varit på en ovanligt hög nivå som har gjort val av skivor till årsbästalistan till en närmast omöjlig uppgift.
   Efter stor bävan och djupsinnig osäkerhet har jag efter långa förhandlingar med mig själv lyckats bestämma vilka tio album som under året har givit mig den största glädjen vad gäller både musik och innehåll. Men det är som sagt i högsta grad en fallfärdig årsbästalista som jag kanske kommer omvärdera om tio minuter - eller tio dagar.
   För att göra sammanfattningen av skivåret 2024 än mer osäker noterar jag under 10-listan ytterligare sex album som i samtliga fall är genuint starka utmanare och under ett ”normalt” skivår absolut varit garanterade en plats bland de tio.
   Jag sitter just nu och undrar hur jag i hela världen kan utesluta Nick Lowes första riktiga album på 13 år, den helt igenom perfekta ”Indoor safari”, från en topplats på årsbästalistan. Och Benny Anderssons Orkesters ”Alla kan dansa”, som trots sin udda framtoning i det här sammanhanget, är värd så mycket mer uppmärksamhet än att hamna i ett uppsamlingsheat.
   Årets Jonas Lundqvist-album ”Sorgetornets spejare” är ju minst lika bra som senaste skivan ”Den okända floden” som jag gav en hedrande 4:e-plats på årbästalistan 2022. Att Tomas Andersson Wij gjort sitt kanske allra bästa album, ”Sorgsna sånger gör mig glad”, borde väl ändå premieras bättre på något sätt?
   Det hade väl också varit på sin plats att framhålla några relativt nya spännande namn som The Hanging Stars och Bill Ryder-Jones på en årbästalista som även har ambition att blicka framåt mot nya tidigare okända namn.
   Sedan är det väl en mindre skandal att garagerocken har kommit i kläm bland mer konventionella genrer på min årsbästalista ty både amerikanska Chesterfield Kings och svenska The Maharajas har ju i år gjort starka album. Möjligen föll det senare albumet ur diskussionen då innehållet på den skivan enbart är covers.

NÅVÄL, NU ÄR DEN SLUTLIGA ÅRSBÄSTALISTAN spikad i mitt huvud och på pränt här där den kommer att sorteras in bland alla andra Håkans Pop-listor och därmed bli historisk och aldrig glömd.



1. T BONE BURNETT: The other side
Både till innehåll, produktion och utförande är albumet helhetsmässigt perfekt.

2. NICK CAVE & THE BAD SEEDS: Wild God
Ett oerhört vackert och melodiskt starkt album i nästan varje sekvens.

3. LINDA THOMPSON: Proxy music
Ett nästintill fulländat album med bra låtar och underbart folkmusikinspirerade melodier.

4. RICHARD LINDGREN: Grand Jubilee
En extraordinär helhet på ett album med låtar som har smygande kvalitéer.

5. JESPER LINDELL: Before the sun
Jesper har gjort det igen! På sitt andra album finns många musikaliska bevis på hög kreativitet.

6. NADA SURF: Moon mirror
Årsbästalistans mest överraskande namn. Förjusande energisk och melodisk powerpop.

7. WILLIE NELSON: Last leaf on the tree
Willies 76:e(!) album däckar mig fullständigt.

8. STEVE FORBERT: Daylight savings time
En favorit är tillbaka med hes röst och ett fantastiskt låtskrivande. 

9. THE CURE: Songs of a lost world
Efter 16 års paus är The Cure tillbaka med ett oväntat starkt album.

10. HANNES AITMAN: Weak point
Imponerande albumdebut med personligt countryfierade popklanger.


...och resten på den icke rangordnade delen av årsbästalistan:

THE HANGING STARS: On a golden shore
THE CHESTERFIELD KINGS: We're still all the same
THE MAHARAJAS: Ride the Wylde Mammoths
NICK LOWE: ”Indoor safari”
BENNY ANDERSSONS ORKESTER: Alla kan dansa
JONAS LUNDQVIST: Sorgetornets spejare
TOMAS ANDERSSON WIJ: Sorgsna sånger gör mig glad
BILL RYDER-JONES: Iechyd Da

/ Håkan

TisdagsAkademien (24)

TisdagsAkademien 2024, Jag, Olle Unenge och Janne Rindar som sedan våren 2023 har träffats på Makeriet i Örebro varje tisdag (eller måndag, eller onsdag...).


OM NÅGRA DAGAR ÄR DET NYÅR och det är dags att minnas tillbaka årets alla händelser. Då passar det även bra att även sammanfatta TisdagsAkademiens senaste möten där vi diskuterar musik i alla dess former, Från 22 oktober till onsdagen(!) 18 december innan jul har Akademien sammanträtt varje vecka. Och kan minnas tillbaka på möten där vi har diskuterat Stefan Nilsson, Steeleye Span, Tommy Körberg, Jeff Lynne, Willie Nelson, Leonard Cohen, dokumentären ”Punk, pension och refflektion”, Ladysmith Black Mambazo och ”ROCK CHICKS: Rockens kvinnliga pionjärer”.
   Som Akademiens ”ständige sekreterare” har jag noterat detaljer i dokumentärerna som stöd för våra diskussioner.
   Och om mindre än en månad firar TisdagsAkademien 6-årsjubileum!




22 oktober 2024
STEFAN NILSSON: Min död är min (SvtPlay, 2024, 49 min)
Den 25 maj 2023 valde pianisten och kompositören Stefan Nilsson att avsluta sitt liv. Bara några månader tidigare hade han fått veta att han drabbats av den obotliga sjukdomen ALS. Hans fru Lotta berättar för Tom Alandh om Stefan Nilssons sista dagar och om hans önskan att själv få bestämma över sin död.
   TisdagsAkademiens möten innehåller dokumentärer med olika känslolägen. När vi gemensamt upplevt den här Tom Alandh-dokumentären var vi inte så uppriktigt glada som på bilden ovan. Vemodigt, gripande och stundtals plågsamt tog vi oss igenom dokumentären om kompositören, och pianisten Stefan Nilssons sista dagar, tre månader efter beskedet att Stefan drabbats av ALS, även den processen blev en ypperlig Tom Alandh-dokumentär (”Beskedet”)..
   Programmet var ett sorts sorgearbete där vemodig pianomusik spelade en huvudroll.
   Alandh är en mästare på att ställa frågor på ett känslomässigt bra sätt. De oundvikliga frågorna i denna svåra stund. Han frågar Stefan hur han mår och får svaret ”Skit!” och berättar om behandling med cannabis för att i någon mån dämpa smärtan. Ingenting hjälper och det berättas om en planerad hyllningskonsert till Stefan där han, trots smärta och ångest, medverkar.
   Många artister medverkar. Sissel Kyrkjebø , Tommy Körberg, Benny Andersson, Helen Sjöholm med flera. Musiken från filmen Den god viljan förekommer. Även det djupt vemodig musik. Och kvällens tema hette Musik för livet.
   25 maj 2023 avled Stefan i sitt hem. En anonym ”budbärare” hjälper till.
   Det är inte en musikdokumentär i ordets mening men Stefans fru Lotta Hasselqvist Nilsson berättar verbalt i detalj både innan döden och efteråt. Och spelar fantastiskt fint piano.
   Plågsamt men ändå intressant att bevittna.

BOB DYLAN: Janne valde Dylans egen dokumentär ”Eat the document” (1966). Bob Dylan and The Hawks (The Band) på sin beryktade "Judas"-turné i England.




29 oktober 2024
STEELEYE SPAN: 'Single Luck' Documentary - 'All Around My Hat' (YouTube 2001, 24 min)
En dokumentär inspelad tidigt 1999 för den holländska tv-serien 'Single Luck' och sändes i mars 2001. Den klassiska upplagan av Steeleye Span, förutom Nigel Pegrum som bor i Australien. PR-videon till ”All around My Hat” är från bandets uppträdande från Top Of The Pops 1976.
   Ursprunget till "All Around My Hat " är från Irland på 1800-talet. Peadar Kearney skrev om texten så att den refererade till en republikansk flicka vars älskare hade omko mmit i Påskupproret 1916. Gloria Greene spelade in den nya versionen med titeln "Three Coloured Ribbon " och Deirdre O'Callaghan spelade in låten med en annan titel, "Tri-colored Ribbon ".
   ”All around my hat” med Steeleye Span nådde en 6:e-plats på Englandslistan i december 1975. Framträdande elgitarr och fiol. Tim Hart, Maddy Prior, Bob Johnson, Peter Knight och Rick Kemp, bas, berättar i nya intervjuer.
   Att engagera den rutinerade Mike Batt (Art Garfunkel, David Essex, Kursaal Flyers och The Wombles) som producent var en tydlig ambition att få en hit. En så kallad One hit wonder.
   Programmet avslutas med en liveversion tillsammans med Status Quo.

DYLAN: Olle valde ett Dylan-samtal inspelat på Erik Dahlbergsgatan 29 i Göteborg, 13 oktober 2024.




5 november 2024
TOMMY KÖRBERG: Därför sjunger jag (SvtPlay, 57 min, 2019)
Att sjunga är som att andas hävdar Tommy Körberg. Trots 50 år på scen finns inga planer på pension. Rastlöst framåt, aldrig still, är Tommy Körbergs motto. En film om ett arbetsår i ett musikaliskt yrkesliv.
   Föreställningen om transvestiten Lola var aktuell när Svt-programmet och intervjuerna gjordes. ”Jag tar ton så länge rösten håller”
   Repeition med Sandviken Big Band med Anders Berglund som dirigent. ”Jag skulle kvävas inombords om jag inte fick sjunga”.
   Stockholmsvyer på färgbild innan ett sv/v Ronneby där Tommy växte upp. 1966 Popbandstävling där Maniacs blev två (efter Slamcreepers, men det nämns inte i programmet...).
   ”Stänk”, ett program på tv, 1966.
   Tommy tillsammans med Michael Johansson. Tom & Mick ”Somebody's taken Maria away”, 6 veckor som nr 1 )inte 8 som Tommy påstår...).
   ”Popside”, 1967. ”Kram”, 1968. Mello 1969. ”Judy min vän”.
   Tommy spelar i programmet på Finlandsbåt. ”Det är en promillefråga (i publiken) hur det går”
   ”Pipel”, 1969. Med Monica Z och Made In Sweden.
   ”Jag ville inte vara någon folklig lallare”. Spelade med Dominique-paret i Solar Plexus 1973, började läsa noter. Spelade congas.
   1975, Made In Sweden.
   ”Kika digga ding” (med Ted Gärdestad), 1974. ”Kärlekssökaren”, 1972.
   Repetitioner för Lola.
   Värmlänningarna 1971, Mahoganny, 1972. Rapport-intervju 1972. Svea Hund, 1976 (En milstolpe som estradör)
   Ingen scenskola men Chess 1984. Ingen riktig kronologisk ordning i programmet. Kokain. 1981 rättegång. Brel 1985. Melodifestivalen ”Stad i ljus” 1988.
   Benny Andersson Orkester 2011
   ”Eftertänksamhet har inte varit min starka sida”. ”I musiken är jag trygg. Godmodig.”
   Ann-Charlotte, fru, är med på slutet.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Mama you been on my mind” med Eva Steen som gäst.




12 november 2024.
JEFF LYNNE: Mr Blue Sky (YouTube, 2012, 1:19:47)
Regi: James Pluta
   Paul McCartney om Jeff: ”Funny, shy, clever musician”.
   Ringo Starr och Tom Petty fyller i bilden av Jeff.
   1966: Mike Sheridan & the Nightriders.
   Jeff såg filmen ”The High & the Mighty” som 5-åring och fastnade för musiken. Första gitarren kostade 2 pund. Med rullbandspelare med flera kanaler kunde han spela in och lägga på ljud.
   Framför ”Living thing” med bara akustisk gitarr.
   Idle Race blev nästa band. Andra singeln. ”Imposters of Life's Magazine” 1967 med G Lynn som låtskrivare.
   Sedan The Move och ELO med Beatles-liknande sound.
   Eric Idle, Richard Tandy, keyboards, Tom Petty, Paul McCartney, Dhani Harrisonoch Olivia Harrison berättar.
   Bra låtar och melodier, spelar alla instrument.
   Roy Orbison, Barbara Orbison berättar.
   Pettys soloalbum ”Full moon fever” producerade Jeff. Traveling Wilburys, video med en tom gungstol som gungar (Roy O)...
   Joe Walsh berättar. Jeff producerar Del Shannon.
   Paul McCartney om Beatles-låtarna som Lynne producerade: ”Diplomatic”. ”Free as a bird”, ”Real love” och ”Now and then”.
   1974 berättade John Lennon att han gillade ELO-låten ”Showdown”.
   Jeff gillade gamla covers och gjorde ett album med bara covers.
   Massor med guldskivor på väggarna.

DYLAN: Janne valde ett avsnitt av ”Definitely Dylan”.




19 november 2024
WILLIE NELSON: The outlaw country king (YouTube, 47:45, 2024)
https://youtube.com/watch?v=DF5v7kZsUCA&si=RikM1rkL0cWq2iYo
Historien om Willie Nelson började i Abbott, Texas 1933. Deprimerade år i början. Mitt i countrymusikens födelse. Willie fick country i blodet.
   Dokumentären är byggd på två intervjuer, med Natalie Cox och Sid Griffin.
Cox: ”Han startade ett band som 10-åring”. Griffin: ”Han gick med i flygvapnet tidigt”.
   1956 kom första skivan, ”No place for me” men livnärde sig på att sälja dammsugare. Flyttade till Nashville 1960 och började sälja låtarna han skrev. ”Crazy” (1961) med Patsy Cline var framgångsrik.
   Fick kontrakt som artist med RCA 1964 men fick inte det egna genombrottet förrän på 70-talet.
   En korthårig Willie framför ”Crazy” på film. ”The part where I cry” (1962).
   Från Nashville tillbaka till Texas och hamnade i outlaw-generationen där han bytte sitt välslickade hår till en vild frisyr. Unga hippies blev hans publik. Willie blev länken mellan Hank Williams och hippies.
   ”A song for you” (1974).
   1985 blev Willie medlem i countrysupergruppen The Highwaymen tillsammans med Kris Kristofferson, Johnny Cash och Waylon Jennings.
   Konceptalbum blev ett populärt tema. Ett exempel ”Phases and stages” (1974) inspelad i Muscle Shoals och producerades av Jerry Wexler.
   ”Redheaded stranger” (1975) blev också uppmärksammad. På ”Stardust” (1979) gjorde Willie en massa evergreens på sitt sätt. Influerad av Frank Sinatra i sättet att sjunga.
   ”Man behöver bara höra två ord så hör man att det är Willie Nelson”.
   1993 gjorde han en duett med Frank, ”My way”, som uppfann parollen ”Singing is acting”
   Willie var också influerad av countrypionjären Ernest Tubb. ”Tre ackord och sanningen”.
   Fick en hit i slutet på 70-talet med ”Goodhearted woman” innan han blev ”filmstjärna” i filmen ”Honeysuckle rose”. Låten ”On the road again”.
   1982 gjorde han en ny mer långsam version av ”Always on my mind.
   Willie skatteproblem och ställdee upp i reklamfilmer för att finansiera sitt liv. Turnébussen blev Willie Nelsons liv.
   Willie kämpar för underdogs, de svagare människorna. Bland annat Farm Aiud tillsammans med Neil Young.
   Slutsats: Han är en lika stor artist som Elvis Presley och Louis Armstrong.

DYLAN: Olle rekommenderade två texter om Dylan. Från Mojo och GP (maj 2024).




26 november 2024
LEONARD COHEN och Hallelujah (SvtPlay, 1:53, 2021)
En film om låtskrivaren och artisten Leonard Cohens liv och gärning, skildrat genom ”Hallelujah” - den låt som kanske mer än andra förknippas med honom. En låt som när den först gavs ut 1984 inte gjorde något större väsen av sig. Det var först efter Jeff Buckleys cover i början av 1990-talet som den påbörjade sin dramatiska resa till att bli en av världens mest spridda och älskade låtar.
   En film av Dayna Goldfine och Daniel Geller.
   21 dec 2013. Sista konserten med Leonard när han sjunger ”Hallelujah”.
   ”Människan har sjungit ordet Hallelujah i tusen år.”
   Larry ”Ratso” Sloman, recensent, blir intervjuad ett flertal gånger och samtalar med Leonard. På Royalton Hotel i New York i ett sjaskigt rum skrev Leonard färdigt texten till ”Hallelujah”.
   Cohens långa historia. 1966. Boken ”Beautiful losers” glimtade förbi. Han var poet, författare innan han blev sångare. Han kom från en rik familj i Montreal, Canada.
   32 år gammal försökte han sig på en sångkarriär i New York men ingen ville lyssna. Mötte Judy Collins 1966 som sjöng ”Suzanne” på skiva.
   Nerver när Leonard gick in i studion Columbia med John Hammond som producent. Vi får höra kommentarer från skivinspelningen. Långt intro på ”Suzanne”. Hammond protesterar. Debut på skiva december 1967.
   Clive Davis, Columbia-chef 1967-1973, pratar.
   Leonard: ”Jag vill inte upprepa mig”. Nya uttryck hela tiden.
   1972 började han samarbeta med John Lissauer, producent och arrangör. ”Cinematic songs”.
   Albumet ”Songs for Rebecca” släpptes aldrig.
   Cohen ville byta namn till September.
   Turné Europa 1979. med Sharon Robinson och Jennifer Warnes i kören.
   ”Death of a ladies man” 1977 producerades av Phil Spector. ”Memories”, stor orkester. ”En katastrof”, enligt Leonard. Låtarna bra men inte soundet.
   Fick två barn med Suzanne Elrod men hon är inte ”Suzanne”. Sedan blev han ihop med den franska modefotografen Dominique Isserman.
   Skrev ”Hallelujah” i Paris, hemliga ackord 150 verser. Gospelkänsla.
   ”Various positions” 1984. USA-bolaget vägrade ge ut skivan och den kom senare ut på Passport Records med John Lissauer igen.
   ”Om jag visste var låtarna kommer ifrån skulle jag gå dit oftare”.
   Turné 1988 med ”Hallelujah” i repertoaren.
   1991 sjöng John Cale låten med bara piano.
   Samma år sjöng Jeff Buckley låten live på St Ann's Church, Brooklyn och alla refererar låten till den inspelningen som Jeff gjorde hösten 1993. På skiva augusti 1994.
   1994. Cohen gick i Mt Baldy Zen Centre utanför LA. Rensade hjärnan.
   Låten ”Hallelujah”, John Cale, Jeff Buckley och filmen ”Shrek” där Cale-versionen användes. På soundtracket blev det Rufus Wainwright. ”Jag var nog för ung”, säger han.
   Stina Dabrowski intervjuade Leonard Cohen.
   Manager tog alla pengar, 70 år gammal gav han sig ut på turné 2009. 75 år.
   Avled 2016, k d lang sjöng ”Hallelujah” på minneskonserten
   ”Till minnet av Hal Wilner” slutet på filmen/doku.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Jokerman” med Lars Larholm som gäst.




3 december 2024
RETRÄTT: Punk, pension och refflektion (SvtPlay, 59 min, 2024)
Nu går punkgenerationen i pension. Hur ska det gå? Filmaren Mikael Westerlund har tillsammans med vännerna från Rågsved och Oasen gjort en personlig och poetisk film om att åldras - där unika arkivbilder blandas med sorg och vardagskomik.
   Tänkvärt är det första jag tänker på. Inte så mycket musik, korta punkkonserter,
   Westerlund tänker tillbaka: 1975 var jag 20. Nu pensionär. Ingen mening med livet. ”Vart ska jag lägga min energi.” Det var bättre förr.
   Hasse slutar på Posten.
   Rågsved, Punk. Westerlund var med i första upplagan av Tant Strul som trummis. Fortsatte som ljussättare åt Ebba Grön.
   ”Vi ville ha gemenskap. Vi sökte en familj”.
   The Lerium hette ett band, Sören spelade trummor. Ebba Grön var förband 1978.
   Hasse känner sig vemodig och sorglig. ”Jag försöker stå ut med tanken på att vara pensionär”. Seniormässan. ”Inkontinens och halkskydd”. Är det framtiden?
   ”Hårt jobba att bara hålla sig vid liv”. ”Svårt att tänka framåt”.
   ”Götgatsbacken. Ren tortyr!”
   ”Det är aldrig försent förrän det är försent”

DYLAN: Janne om Bob Dylan-relationer.




11 december 2024 (onsdag!)
Bortom Graceland: LADYSMITH BLACK MAMBAZO (SvtPlay, 1:29, 2023)
Samarbetet med Paul Simon på albumet ”Graceland” 1986 blev det stora internationella genombrottet för den sydafrikanska musikgruppen Ladysmith Black Mambazo. Detta är historien om gruppen och dess grundare Joseph Shabalala och om hur de från enkla förhållanden på den sydafrikanska landsbygden har kommit att sprida sydafrikansk musik och kultur över hela världen.
   Medverkande: Oprah Winfrey, Dolly Parton, Paul Simon, Whoopi Goldberg, Stevie Wonder med flera.
   A film by Mpumi ”Supa” Mbele. Carolyn Carew, producent.
   Dimmiga vyer på savannen. Staden kontra landet i Afrika.
   En stor grupp som sjunger mest accapella.
   Familjen Shabalala. Pappan var medicinman, död 1954, och hade minst fem flickvänner...
   All slags vacker musik. Musiken uppstod på slutet av 30-talet, kallades isiacathamiya. Musiken ”går på tå”. Frid, lugn och stillhet.
   Rob Allingham, arkivarie, förklarar.
   1960 bildade Joseph Highlanders, sedan Headmen och Mambazo.
   Ladysmith hette staden där familjen växte upp. Black=svart oxe. Mambazo var ett ord på zulu.
   Miriam Makeba: ”Hatet kan koka över”. På 70-talet var det tufft mellan svarta och vita.
   Åkte till Durban för att spela in musik.
   John Lindemann, tekniker: ”En ren ton som kom ut”. Rytmen i blodet. Accapella. Första albumet ”Amabutho”. Sålde guld!
   1981. Första utlandsresan till Tyskland.
   Paul Simon ville samarbeta med gruppen. Hade dock svårt att skriva låtar.
   ”Homeless”. Spelade in i London, Abbey Road. Nervöst. Milstolpe för sydafrikansk musik.
   ”Shaka zulu” fick en grammy 1997 och sedan fyra grammisar till.
   Träffade Michael Jackson, Dolly Parton och flera andra.
   Mandela släpptes från fängelset.
   Headman Shabalala sköts. Tragedi. ”Unvek att äta i 4 dagar.”
   ”Vi måste ställa diagnos på människors problem.
   Nellie Shabalala, frun till Joseph, sköts.
   ”Amazing grace”.
   Joseph blev sjuk i Amsterdam 2009.
   ”ju djupare rötter, desto starkare träd”.
   Mshengu Shabalala hette han också, bland annat.
   Dog 2020.

DYLAN: Olle tar ett djärvt(?) nytt grepp! Om Kjell Höglund.




18 december 2024 (onsdag!)
ROCK CHICKS: Rockens kvinnliga pionjärer (SvtPlay, 1:19, 2023)
Rockens historia kan vid en första anblick synas vara uteslutande befolkad av män. Men vågar man skrapa på ytan så finns dom där - rockens kvinnliga pionjärer. Dags att plocka fram, inte bara Chuck Berry, Jerry Lee Lewis och Elvis, utan också Memphis Minnie, Sister Rosetta och Big Mama Thornton till deras rättmätiga plats i strålkastarljuset. Suzi Quatro, Linda Gail Lewis, Kathy Valentine, Rosie Flores och Kristin Hersh berättar historien om sina rockhjältar.
   Regissör: Marita Stocker.
   ”Ingen man spelar som jag. Jag spelar bättre än en man” Sister Rosetta Tharpe (1915-1973)
   Inledande låt ”Where the boys are” Connie Francis 1960
Rosie Flores som förekommer genomgående i dokumentären framhålkler Wanda Jackson.
   ”För lite fokus på kvinnor”. ”Kvinnor glöms bort”.
   Förklarar också vilken ikon och vilken betydelse Rosetta Tharpe hade.
   Levande konsert med Kay Lee, rörde sig som Elvis P. Jämför ”Jailhouse rock”.
   Linda Gail Lewis: ”Kvinnor kan rocka som en man”.
   Rosie: ”Kvinnor spelar från hjärtat”.
   Suzi Quatro: ”Basen är en del av mig” och spelar ett bassolo med insturmentet lite vågat mellan benen.
   Kathy Valentine, från Go Go's. ”Som ett jordskalv”. Guldksivor på väggarna. Tidiga Go Go's.
   Kristin Hersh: ”Skapade min egen musikbransch”. Hade gruppen 50 Foot Wave: ”Som ett hästvrål”.
   Vithårig tjej på gitarr bredvid Rosie.
   Linda Gail: ”35 gig på sex veckor. ”Kvinna med stake”.
   Quartro: ”Man blir public property””.
   2021 kom Tharpe med i R&R Hall Of Fame.
   Cordell Jacklson, spelade en liknande elgitarr. Okänd men Amy Lavere framhöll henne. Hade spelat rock and rtoll sedan Elvis var 1 år”. En gåta! Nancy Apple förklarar.
   Big Mama Thornton: ”Hound dog”.
   Honeychild Coleman, bas och svart röst.
   Linda Gail: ”Applauses is a thrill”
   Memphis Minnie nämns på slutet.

DYLAN: Jag valde veckans Dylan-tema: George Harrison om Bob Dylan.

/ Håkan

Håkans Pop önskar God Jul!

DARLENE LOVE SJUNGER "CHRISTMAS (BABY PLEASE COME HOME)"

/ Håkan

”This is all the snow you get, vol 3”

”This is all the snow you get, vol 3” (Ella Ruth Institutet, 2024)

ELLA RUTH INSTITUTET ÄR ETT SPÄNNANDE litet indie-skivbolag som andra året i rad ger ut en mycket intressant julskiva. Förra året väckte bolaget uppmärksamhet med ”This is all the snow you get”, 24 spår på ett dubbelalbum med huvudsakligen då okända artister och grupper. Albumtiteln avslutades med ett försynt ”Vol 1” och inte trodde jag då att uppföljaren skulle dyka upp bara ett år senare. Lite skämtsamt(?) med tillägget ”Vol 3” och är fullpackat med 14 låtar och en timme lång speltid och en stor majoritet originalskrivna låtar. På många sätt väldigt imponerande från en rad olika artister som helt orädda vill experimentera och i en del fall gärna uppröra i text och udda arrangemang.
   Det lilla alternativa skivbolaget har en förhållandevis stor artistskara med några få kända personliga affischnamn (Eric Palmqwist och H Self) i spetsen. Palmqwist och Henric Hammarbäck (H Self) finns med på den nya julskivanj men i övrigt är det många i mina öron okända namn som släpps lös på den här samlingsskivan. I flera fall har de släppt skivor på andra bolag men i begränsade upplagor.
   Det är egentligen bara skåningen Andi Almqvist, den spännande I'm Kingfisher (Thomas Jonsson) och Live at Heart-rutinerade Bro Mesa som jag känner till sedan tidigare. Tillsammans med ännu mer okända namn blir det en underbart bred musikalisk brygd som kanske kräver en eller två extra lyssningar för att fastna. Men det är värt besväret.
   Låtmaterialet är som sagt originalskrivna låtar och det är egentligen bara vid två instrumentala tillfällen, Luciasången ”St Lucy” och ”O Helga Natt” (”Holy night”), som jultemat blir traditionellt och välkänt. Fast de suggestiva versionerna här både river och smeker.
   Kanske bör musikern Bebe Risenfors mix av psalmen ”Ett barn blev fött på denna dag” och hans egen text som är en samhällsbetraktelse till text räknas in bland det mer kända materialet på skivan. Men texten är en så fin beskrivning av idag att den står för sig själv. Den norske multiinstrumentalisten Freddy Holm kompar dessutom.
   Johan Hammarbäck (släkt med Henric?) gör en fin singer/songwriter-låten ”Nästa jul” som står sig så bra utan sitt vemodiga jultema. Andi Almqvist, Sveriges motsvarighet till Tom Waits, är både text- och arrangemangsmässigt oväntat brysk i sin sång om kalkonen.
   En favorit som jag har haft i många år, ornitologen Thomas Jonsson som i musikbranschen uppträder under namnet I'm Kingfisher, gör en fin prestation i en låt med den långa kluriga titeln ”It's Ok If It's Not OK (Even If It Is Christmas Eve)”. Speciellt som den framförs som duett med Beatrice Rosdahl som till vardags är ena halvan av americana-duon Great Western Road.
   Nästan varje låt på samlingen väcker personliga känslor, varken de sjunger på svenska eller engelska. Allt är producerat av den lite skumma beteckningen Lovi Did This som är en pseudonym för Karin Beckérus ned soloprojekt på gång. Hon har under soitt artistnamn även tilldelats en egen låt, ”My Luck Will Turn This Christmas”, på skivan.
   En annan engelsk låt på skivan, ”Christmas is Blue Without You”, låter som den är tagen från The Carter Familys gamls sångkatalog katalog men är en originallåt skriven av countrytrion My Dear Companion, en grupp med två album bakom sig.
   Countryarrangemangen spelar en stor roll på några av albumets låtar, med Bro Mesa och Rebecca Tilles där steelgitarren dominerar så fint. Kanske är det mina hat/kärleks-minnen av Yngve Stoors ”Sjömansjul på Hawaii” (1945) som får mig att acceptera kombinationen steelguitar/jultema.
   Med en lätt finskklingande accent blir Mika Häkkis ”Hem till jul” en av skivans starkaste bidrag. Och det är inte med förvåning när jag upptäcker att Mikas senaste album heter ”Vemod”.
   ”This is all the snow you get, vol 3” är ett genomgående starkt album fast den musikaliskt pendlar mellan pop, country, folkmusik och lite till.


1. Wall/Meierkord - St Lucy
2. Johan Hammarbäck & Vägs Ände - Nästa Jul
3. Andi Almqvist - The Turkey
4. Bebe Risenfors/Freddy Holm - Ett Barn Blev Fött På Denna Dag
5. I'm Kingfisher/Beatrice Rosdahl - It's Ok If It's Not OK (Even If It Is Christmas Eve)
6. Linnea Lidberg/Filip Finado - Hemvändarvisa
7. The Pistol Flowers - The Ballad of William and Julie
8. Rebecca Tilles - Clownen I Spegeln
9. My Dear Companion - Christmas is Blue Without You
10. Bro Mesa - Njut Av Livet
11. Lovi Did This - My Luck Will Turn This Christmas
12. Eric Palmqwist - Lilla Stjärna
13. The Grinch - Holy Night
14. Mika Häkki - Hem Till Jul
15. Hillström & Billy Feat Ellen Colldén - A Brand New Day
16. H. Self - Julebak

/ Håkan

Det blir jul även i år

HÅKANS POP TAR JUL- OCH NYÅRSLEDIGT, Efter ännu en intensiv höstsäsong på Håkans Pop är det dags att över helgerna ta lite ledigt från de regelbundna kategorierna. Men imorgon, julafton, kommer jag recensera en ny svensk julskiva där olika artister framför sina mestadels nyskrivna jullåtar i popgenren.
   Här är ett exempel framfört av Eric Palmqwist:


Naturligtvis kommer jag imorgon också att ännu en gång publicera det numera legendariska klippet från amerikanska Letterman Show där Darlene Love sjunger sin mäktiga ”Christmas (baby please cvome home)”.
   På årets två sista dagar, måndag och tisdag (Nyårsafton), kommer jag avslöja årsbästalistor på både album och konserter.
   Sedan är vardagen över oss och Håkans Pop-innehållet blir som vanligt igen från 6 januari 2025.

Håkans Pop önskar alla läsare God Jul och Gott Nytt År!

/ Håkan

Krönika: Augusti 1979

Sommaren 1979 hade jag programenligt besökt Mallorca och drabbats av en sorts discofeber. En musiksort som jag sällan spelade hemma på grammofonen men ute på diskotek var det helt okej för mig.
   Det fick mig i augusti ta fram några discoskivor från försommaren och skriva av mig mina åsikter innan discofebern i min kropp försvann ut genom dörren.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/8 1979.
 
"DISCO KAN HA VISSA FÖRDELAR

DET ÄR UNDER SEMESTERN i söder som man upptäcker att en del discomusik har vissa fördelar vid vissa tidpunkter. Nu tänker jag inte närmast på utslitna jukeboxskivor med Patrick Hernandez eller Anita Ward. Inte heller på tjatiga hits som ”Born to be alive” eller ”Pop muzik”. Däremot hyllar jag discjockeys som vågar spela annorlunda men ändå dansmusik.
   Discovågen är nu flera år gammal men sväller fortfarande. Långt utanför diskoteken och långt fler än de konventionella discoartisterna är intresserade av marknaden.
   Det nyvakanade intresset gjorde att jag plockade fram några skivor från försommaren. Sylvester, Patrick Juvet och Raydio tillsammans med nyligen utgivna Commodores och Crusaders för att försöka ta reda på hur en musikgenre som lever så mycket på hits klarar sig på ett helt album.
   Sylvester är omåttligt populär. Har haft många hits som varit stympade albumlåtar. Han gör ofta låtar mellan sex och tio minuter. På albumet ”Stars” (Fantasy) får han till exempel bara rum med fyra låtar. Varav ett överlagt mord på gamla Ben E King-favoriten ”I who have nothing”. Segt och en aning enahanda med så utdragna låtar.
   Patrick Juvet är en schweizisk sångare (tävlade i Eurovisionsschlagern för några år sedan) som sugits upp av det amerikanska Casablanca-stallet. Fick förra året en enorm hit med ”I love America” och uppföljaren förväntas återfinnas på ”Lady night” (Barclay).
   Även Juvet gör långa låtar varav titelmelodin är den bästa. En snabb låt i bästa Bee Gees-stil. Annars fortsätter han förföra USA i ”Viva California”.
   Gruppen Raydio har en annorlunda discoinställning. Med duktiga gitarristen Ray Parker Jr (med förflutet bakom Marvin Gaye och Stevie Wonder) i spetsen gör de melodisk discomusik i intelligenta arrangemang. Lutar sig aldrig mot en enda rytm utan låtarna växlar ständigt stämningar och det är något ovanligt i genren. Hits har de också fått som ”You can't change that” och ”More than one way to love a woman”.
   Commodores har en logo som börjar få samma auktoritet och ryktbarhet som Chicagos. Den är visserligen kantigare och vassare men så är deras musik också mer rytmisk och mindre melodisk.
   Naturligtvis riktar de sig också till ”Three times a lady”-fansen på ”Midnight magic” (Motown) och plockar in ett par lugna låtar, ”Sail on” och ”Still” på den här skivan som är skivans bästa men inte representativa för innehållet i övrigt.
   Crusaders är mer jazz än disco men elva minuter långa titellåten på ”Street life” (MCA) borde bli en hit på diskoteken. Skönsång av Randy Crawford mellan instrumentalpartierna. I övrigt är skivan helt instrumental där trion Wilton Felder, Stix Hooper och Joe Sample gör skicklig och intelligent men ack så enformig musik.

/ Håkan

Biljett: Bruce Springsteen 1981

BRUCE SPRINGSTEEN Scandinavium Göteborg 3 maj 1981

När Bruce för andra gången besökte Sverige inledde han och bandet E Street Band med en konsert i Göteborg. Jag recenserade inte konserten på sedvanligt sätt. Efter Stockholmskonserten (som jag också såg), fyra dagar senare, skrev jag en reflekterande artikel om upplevelsen av båda konserterna och valde ut de bästa konsertlåtarna.

/ Håkan

Compilation: Immediate A´s & B´s

"Immediate A's & B's: The Singles Collection" (Compleat, 1985)

DET FINNS ÅTSKILLIGA SKIVBOLAGSSAMLINGAR i mina skivhyllor och den ena är mer ojämn än den andra. Det finns inga musikaliskt gemensamma hållpunkter på många av skivorna i den kategorin och naturligtvis är en samling med det engelska skivbolaget Immediate inget undantag. Ändå överraskar det mig när jag nu lyssnar igenom låtarna där varje skivsida har fått en rubrik som gör hela dubbelalbumet strukturerat.
   Skivan med Immediate-låtarna är amerikanskpressad på 80-talet och mitt exemplar är en cutout. Jag äger även ytterligare ett dubbelalbum med Immediate-låtar, ”The Immediate singles story” (även det en cutout), utgivet ungefär samtidigt 1985. Den samlingen har kanske toppar, med Chris Farlowe och Fleetwood Macs fantastiska ”Man of the world”, som överträffar aktuell skiva men är en lika bred blandning.
   Blandningen här med ”De mest uppenbara låtarna”, ”Rariteterna”, ”Jimmy Page-låtarna” och ”Blueslåtarna” är på gränsen till tålamodskrävande. Och diskutabel... Förstasidan, med Small Faces, ska i huvudsak innehålla hits men gruppen The Nice, med bland annat Keith Emerson, var ju en hårt proggbaserad grupp som satsade allt på hela album. Och ”Thoughts of Emerlist Davjack”, som trots allt låter poppigare än jag minns den som, hittade inte till några försäljningslistor.
   Däremot är P P Arnolds original till Cat Stevens låt ”The first cut is the deepest” en ren klassiker som dock aldrig nådde över 20:e-platsen i England.
   Andrasidan är nog dubbelalbumets mest intressanta med låtar som jag faktiskt inte har hört tidigare. Mockingbirds är 60-talsförlagan till 10cc, med Graham Gouldman och Kevin Godley, men bandets Beatles-influerade ”You stole my heart” är tämligen opersonlig. En låt som jag jämför med svenska Mascots tidiga material. Instrumentala ”Skit skat” kan vi enbart glömma.
   Jag äger ett par senare Duncan Browne-album, av hyfsat god kvalité, och ”On the bombsite” från 1968 har god popkaraktär i skivbolagschefen Andrew Loog Oldhams produktion. Marquis Of Kensingtons låt gränsar till Bee Gees-parodi och Billy Nicholls bidrag, producerat av Steve Marriott och Ronnie Lane, är alldeles för poppigt opersonlig.
    The All Stars Featuring Jimmy Page är en märklig grupp, förmodligen ett gäng studiomusiker, som gör en instrumental låt som ursprungligen aldrig gavs ut på skiva. Basisten (Page?) spelar huvudroll men låten är totalt jazzigt meningslös.
   Gruppen med det franska namnet Les Fleurs De Lys är engelsk och gör här Pete Townshends Who-låt ”Circles” i en produktion av Glyn Johns. Handfast och energisk pop som håller än idag.
   För mig okände Jimmy Tarbuck gjorde en Immediate-singel av vilken Jagger/Richard-låten ”Wastin' time” var b-sida. Smörig pop av inget värde.
   Fjärdesidan med huvudsakligen bluesanknytning är dubbelalbumets minst kända låtmaterial som faktiskt aldrig gavs ut på några singlar. Och Savoy Brown och Albert Lee hade märkligt nog aldrig något kontrakt med Immediate. Men John Mayall gav 1965 ut en Jimmy Page-producerad Immediate-singel men inte med den ovanligt poppiga versionen av ”Top of the world”.
   Albert Lee sjunger, fast ibland låter det som någon annan, två låtar skrivna av Chas Hodges och Tony Colton som han några år senare skulle bilda band med, Heads, Hands & Feet. Men här gör den begåvade gitarristen inga stora insatser.


SIDE ONE
THE MOST OBVIOUS
Small Faces: The Universal
Small Faces: Itchycoo Park
The Nice: Thoughts Of Emerlist Davjack
The Nice: Angel Of Death
P.P. Arnold: The First Cut Is The Deepest

SIDE TWO
RAREST OF THE RARE
Mockingbirds: You Stole My Heart
Mockingbirds: Skit Skat
Duncan Browne: On The Bombsite
Marquis Of Kensington: Changing Of The Guard
Billy Nichols: Would You Believe

SIDE THREE
JIMMY PAGE PRODUCTIONS/SESSIONS
Fifth Avenue: Bells Of Rhymney
Fifth Avenue: Just Like Anyone Would Do
The All Stars Featuring Jimmy Page: Down In The Boot
Les Fleurs De Lys: Circles
Jimmy Tarbuck: (We're) Wastin' Time

SIDE FOUR
HAPPY TO BE PART OF THE INDUSTRY OF BRITISH BLUES
John Mayall & The Bluesbreakers: On Top Of The World
Savoy Brown: I Can't Quit You Baby
Savoy Brown: I Tried
Albert Lee: The Next Milestone
Albert Lee: Water On My Fire

/ Håkan

Krönika: Februari 1979

I rubriken står det att Irland är en vit fläck men råkade 1979 ha flera färgstarka namn i rockbranschen. Inte bara Thin Lizzy. Ett nytt album med den irländska gruppen Horslips fick mig att skriva den här texten som i övrigt handlar om Van Morrison, Rory Gallagher och Boomtown Rats.
   Jag minns att jag senare någon gång under 80-talet tog upp ämnet om irländska artister som hade förmågan att slå igenom under den närmaste decenniet


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/2 1979.
 
IRLAND - EN VIT FLÄCK PÅ ROCKKARTAN

IRLAND ÄR OFTA EN VIT FLÄCK PÅ ROCKMUSIKALSKA kartan. Precis som med de engelska ligafotbollsspelarna flyter gränserna mellan de skotska, engelska, walesiska och irländska rockgrupperna och andra folkrockinriktade grupper. Vem tänker till exempel på Van Morrison som irländare när han nu mestadels befinner sig i Staterna. Eller Thin Lizzy, Rory Gallagher och Boomtown Rats?
   De som definitivt bröt isen för de irländska musikerna var Them. Deras sångare och ledare hette Van Morrison och de fick redan 1965 två stora hits med ”Baby please don't go” och ”Here comes the night”.
   De hann med ytterligare en stor hit, ”Gloria”, innan Van Morrison 1967 splittrade Them, som fortsatte ett tag utan Van, och satsade på en solokarriär. ”Brown eyed girl” blev en stor framgång men sedan har han satsat på album.
   Them är för länge sedan begravna men Van Morrison fortsätter. Ett sensationellt bra framträdande i The Bands ”The last waltz” och albumet ”Wavelength” är det senaste vi har hört och sett av honom. En gammal Them-organist, Peter Bardens, ingår för övrigt i Morrisons nuvarande kompgrupp.
   En annan stor irländsk rockstjärna är Rory Gallagher som från helirländska trion Taste till dagens egna grupp skapat sig ett namn som gitarrfantom.
   Thin Lizzy är också landets röster utåt. Visserligen har gruppen de senaste åren haft gitarrister ”utifrån” men deras rötter är irländska. Den skotske gitarristen Brian Robertson har förresten ersatts av just en irländare, Gary Moore. Han har meriter från andra irländska grupper, en egen grupp, en tidigare Lizzy-upplaga och nu senast misslyckade Colosseum II. Han är också aktuell med ett eget album där han får hjälp av bland annat Phil Lynott och musikerkompisar.
   Även nya vågen-grupperna har sina irländska representanter i Boomtown Rats och Radiators From Space.
   Rockmusik i all ära men folkmusiken har en stor förankring på Irland. Keltisk musik med företrädare som Alan Stivell har sina släktdrag och populära irländska folkmusikgrupper är Planxty och Chieftains. Den sistnämnda gruppen fick också förtroendet att skriva och framföra musiken till Kubricks film ”Barry Lyndon”.
   Horslips började också spela irländsk folkmusik i sin barndom men är numera rockigare än någonsin. Utan att därför förlora sitt ursprung. De flesta låtarna på deras nya album ”The man who built America” (DJM) har traditionella original som grund. Men de använder rockmusikens uttrycksmedel och resultatet blir överraskande och bra.
   De har använt en amerikansk producent, Steve Katz, som jobbat med Blood Sweat & Tears och Lou Reed, och deras inriktning är klar. Här är det feta rockackord uppblandade med ovanligare instrument som flöjt, fiol och oförstörd orgel.
   Lyssna på skivans första inledande låt, ”Loneliness”, och det smakar mer. Det lovar jag.

/ Håkan

Biljett: Mott The Hoople 1974

MOTT THE HOOPLE Konserthuset Stockholm 12 oktober 1974

Hösten 1974 var Mott The Hooples dagar räknade. Hos Ian Hunter & Co var Mick Ronson ny som gitarrist men bandet sprack strax därefter.

/ Håkan

Compilation: Hope & Anchor front row festival

"Hope & Anchor front row festival" (Warner Bros, 1978)

DEN HÄR SAMLINGSSKIVAN ÄR LIVEINSPELAD, under drygt tre veckor i november och december 1977, och utgiven året efter som ett dubbelalbum. Inspelad på den berömda puben Hope & Anchor på Upper Street i Islington i nordöstra London. Ett klassiskt rockställe under 70- och 80-talet men scenen i källaren var minimal och publikutrymmet var inte mycket större. Jag vet, jag besökte Hope & Anchor i mars 1980 och fick uppleve en konsert med Lee Kosmin, en pubrockartist med en mindre profil.
   Hope & Anchor var ett centralt ställe för just pubrock under mitten av 70-talet och det präglar mycket av innehållet på den här skivan. Men det är också en mix av new wave, r&b, pop, punk, udda reggae och mer experimentell rock med band som just 1977 höll på att inleda sin skivkarriär.
   Som exempelvis Dire Straits som inte skulle skivdebutera på riktigt förrän året efter. De lätt gammalmodiga rytmerna på ”Eastbound train” fick också bli b-sida på bandets singeldebut ”Sultans of swing”.
   Wilko Johnson hade lämnat Dr Feelgood tidigare under 1977 och hade ännu inte givit ut någon egen skiva och väljer här, lite lustigt, att göra en version av Piano Reds låt ”Dr Feelgood” där pianisten John Potter färgar arrangemanget lika mycket som Wilko själv.
   I mina öron är det namn som Tyla Gang (med Stiff-debuten ”Styrofoam”), Steve Gibbons Band (som ännu inte funnit sin kommersiella stil), The Saints (med punkiga ”Demolition girl) och förre Winkies-sångaren Philip Rambow som står för dubbelalbumets höjdpunkter. Men det är den totala blandningen gör hela skivan underhållande och varierad.
   Kanske lite för varierad ibland. Reggaegruppen Steel Pulse bidrag ”Sound check” låter faktiskt som ett lössläppt soundcheck. Och XTC var vid den här tidpunkten en ganska experimentell kvartett och hade en bit kvar till sin personliga form av popmusik som blev deras signum. Både Burlesque och Roogalator tillhör samma mer experimentella kategori.
   Tyla Gang ska just albumdebutera med ”Yachtless” och gör en av de bättre låtarna på den skivan, ”On the street”, i en som vanligt Sean Tyla-energisk liveversion. Det konstiga med de båda Tyla Gang-låtarna är att på skivetiketten har låtskrivarnamnen förväxlats.
   Den musikaliska blandningen till trots upplever jag här 25 levande låtar på en odödlig och anspråkslöst sympatisk liveskiva.


Side 1
Wilko Johnson Band: Dr. Feelgood 2:43
The Stranglers: Straighten Out 2:58
Tyla Gang: Styrofoam 2:04
The Pirates: Don't Mention It 3:26
Steve Gibbons Band: Speed Kills 3:30
XTC: I'm Bugged 4:22
Suburban Studs: I Hate School 2:37

Side 2
The Pleasers: Billy 1:59
XTC: Science Friction 2:45
Dire Straits: Eastbound Train 3:25
Burlesque: Bizz Fizz 5:00
X-Ray Spex: Let's Submerge 3:02
999: Crazy 3:18

Side 3
The Saints: Demolition Girl 3:45
999: Quite Disappointing 2:00
The Only Ones: Creatures Of Doom 3:18
The Pirates: Gibson Martin Fender 3:26
Steel Pulse: Sound Check 3:41
Roogalator: Zero Hero 3:43

Side 4
Philip Rambow: Underground Romance 5:45
The Pleasers: Rock & Roll Radio 2:29
Tyla Gang: On The Street 3:00
Steve Gibbons Band: Johnny Cool 3:29
Wilko Johnson Band: Twenty Yards Behind 2:03
The Stranglers: Hanging Around 4:16

/ Håkan

Krönika: Januari 1979

I januari 1979 hade jag ett hat/kärleksförhållande till liveskivor där jag misstänkte att skivbolagen gav ut liveinspelade skivor bara för att det var enklare och billigare.
   1978 hade det kommit ut ett rekordantal liveskivor och i artikeln nämner jag namn som Nils Lofgren, Derek & the Dominoes, Colosseum och Thin Lizzy. Och liveskivor med Eric Clapton i många olika sammanhang. Men också svenska artister som Pugh Rogefeldt och Ulf Lundell.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/1 1979.
 
LIVESKIVOR ETT NÖDVÄNDIGT ONT?

LIVEINSPELADE SKIVOR VERKAR VARA SKIVBOLAGENS påhitt. Ett enkelt sätt att tjäna mer pengar på redan kända låtar och artister till en ringa penning. Visserligen har liveinspelningstekniken utvecklats mycket på de senaste åren men det är ändå en relativt enkel uppgift att spela in live när man tänker på hur en del artister kan tillbringa månader i skivstudios inför ett vanligt album.
   Man får lätt känslan av att liveskivor är något nödvändigt ont, något artisten eller skivbolaget släpper ut för att uppehållet inte ska bli för långt, och att publiken därmed ska tappa intresset mellan studioskivorna. Sådana exempel finns det gott om men man ska heller inte glömma att en del artister alltid är bäst på scen och därmed också på liveskivor.
   Då konserterna ofta är långt över en timme (det finns tyvärr motsatsen) blir utrymmet för att få den rätta atmosfären också ett dubbelalbum och 1978 kom det ut rekordmånga livedubbelalbum. Bland annat Little Feat, Graham Parker, Thin Lizzy, Ted Nugent, Tubes, Jethro Tull, David Bowie, Zappa, Lou Reed, Bob Marley och Todd Rundgren.
   I tio fall av tio är liveskivorna gjorda med redan etablerade artister så den riktiga spänningen faller ju bort. Men inte desto mindre kan man komma ifrån att pop- rockhistoriens allra bästa skivor varit just liveinspelade. Vare sig det har handlat om mastodontverk som The Bands ”The last waltz”, George Harrisons Bangla Desh-konsert, mindre avancerade konserter med Stiff-artister, Pugh Rogefeldt eller bubblande rock med Nils Lofgren, Derek & the Dominoes eller Thin Lizzy.
   En stor artist som har förekommit på många olika liveskivor är Eric Clapton. En styrka då man får höra honom i olika sammanhang och tidsperioder. En svaghet då samma låtar återkommer flera gånger. Både med Yardbirds och Cream har det kommit konsertskivor efter de gruppernas upplösning, som gitarrist på turnén med Delaney & Bonnie och den fantastiska liveskivan med Derek & the Dominoes från 1973. Den kom också efter gruppens splittring men innehåller många fina versioner av ”Let it rain” och ”Why does love got to be so bad”.
   Sedan var Clapton borta i två år och gjorde comeback i januari 1973 med en konsert på Londons Rainbow arrangerad av vännen Pete Townshend och innehöll andra personligheter som Ronnie Wood och Steve Winwood och blev också en skiva utan nya låtar. Han har också gjort en liveskiva med sin nuvarande kompgrupp, ”E C was here”.
   Att spela in konserter har blivit allmänt populärt på 70-talet. De starkt begränsade tekniska resurserna gjorde att det inte alls var lika vanligt för tio år sedan. Till exempel gjorde Beatles aldrig någon liveskiva. Det är först nu, flera år efter splittringen, som konsertmaterialet plockas fram. ”At the Hollywood Bowl” från 1964 och 1965 och den mer än lovligt avskyvärda inspelningen från Star Club i Hamburg.
   De har också som soloartister varit sparsamma med både konserter och skivor. Wings trippelalbum ”Wings over America” är det mesta och bästa resultatet.
   Här i Sverige är det tunt med konsertinspelningar med svenska artister och de enda jag i skrivande stund kommer på är Pugh Rogefeldts ”Ett steg till”, hans charmanta turné 1974 ihop med Rainrock, Lucas och Ola Magnell och Ulf Lundell & Natures ”Natten hade varit mild och öm” från succéturnén 1976-77.
   Den senare skivan innehöll till större delen nytt material, låtar som Ulf Lundell gjort på konserter men aldrig tidigare på skiva. Det är ovanligt och förekommer nästan aldrig att liveskivor innehåller nyskrivet. Två amerikaner som gjort samma unika handling är Neil Young och Jackson Browne. ”Time fades away” och ”Running on empty” heter de båda respektive skivorna. Brownes skiva är ovanligare än så då den inte bara är inspelad på scen utan också i replokalen, bakom scen, i turnébussen och på hotellrummet.
   Bland övriga att tidernas liveskivor som rekommenderas är ”Four way street” med Crosby, Stills, Nash & Young, Nils Lofgrens ”Night after night”, Thin Lizzys ”Live and dangerous” från förra året, ”Frampton comes alive” och Roxy Musics fina ”Viva! Roxy Music”. Närmare en konsert kan man inte komma.
   Slutligen undrar man lite förstrött när två av världens mest uppskattade artister, Rod Stewart och Bruce Springsteen ska göra liveskivor. Med Stewart i friskt minne vore det en händelse och Springsteens konserter lära vara något långt utöver det vanliga.

/ Håkan

Biljett: Manfred Mann´s Earth Band 1979

MANFRED MANN'S EARTH BAND Konserthuset Stockholm 30 mars 1979

På biljetten står det "Manfred Mann" men på scen var det Manfred Mann's Earth Band som höll i den spännande underhållningen. Mann och hans band var stora favoriter på 70-talet, upplevde bandet live tre gånger och 1979 var sista gången.
   Bandet var aktuellt med det alldeles färska albumet "Angel station".

/ Håkan

November 2024 på Håkans Pop

Bjurman Band, med frontpersonerna Ola Bjurman och Richard Lindgren, med basisten Nikke Ström till höger, bjöd på en fantastisk konsert på en båt i Göteborg.

NÅGRA KONSERTER OCH ARTIKLAR i mina serier om Samlingsalbum, konsertbiljetter och gamla krönikor blev november månads sammanfattning av Håkans Pop. Dessutom dog en ganska okänd men framgångsrik skivproducent för några veckor sedan.
   Ibland förvandlas konserter till personliga möten där minnen och gemensamma erfarenheter kan dryftas. Senaste helgen blev sådana dubbla händelser på konserter med Bjurman Band och Basse Wickman dagen efter. 40-åriga bekantskaper som resulterade i många kramar och ännu fler historiska tillbakablickanden när jag fick träffa organisten Hasse Olsson och Basse som jag intervjuade 1984. Hasse var ju klippan i Raj Montana Band och Ulf Lundells komp på den tiden.
   På hemmaplan i Örebro upplevde jag ytterligare två konserter under november, Olle Unenge & Orkestern och Punsch.
   I min kategori om så kallade Compilation-skivor (samlingsalbum) skrev jag under november om ”Golden Pops”, ”Greenpeace”, ”The Harvest bag” och ”Heads together first round”.
   De gamla konsertbiljetterna hade hämtats från 2007 (Bruce Springsteen), 2013 (Bland annat Elvis Costello), 1982 (Jackson Browne) och 2001 (John Hiatt).
   Och krönikorna som under månaden återpublicerades på Håkans Pop var hämtade från september 1978 (tre stycken, om Plågsamma discorytmer, Reggaefeber i England och Svensk rock på engelska) och december 1979 om Engelsk folkrock.
   Shel Talmy, skivproducenten bakom klassiska skivor med bland annat The Who och Kinks, avled i november.

MIN FRU CARINA MÅLAR AKVARELLER OCH läser massor med böcker böcker medan jag lyssnar på musik och lyssnar på musik. Därför har mina månatliga rapporter om nya aktuella skivor blivit både intensivare och heltäckande genom åren. Jag trodde att årets november skulle tappa lite i intensitet när det gäller nysläppta intressanta skivor men det blev ännu en månad med åtskilliga höjdpunkter som jag ska begränsa mig till i text den här gången.
   Däremot vill jag kortfattat ändå nämna några aktuella namn, med nya skivor ute, som är värda uppmärksamhet utan att jag har formulerat några långa texter om mina åsikter: JOHNNY DELAWARE, GWEN STERFANI, THE FLESHTONES och KLARA GOLIGER.
   Under Elvis Costellos solokonserter 1984 inleddes samarbetet med amerikanen T Bone Burnett, där han också var uppvärmare, under det spontana namnet THE COWARD BROTHERS. På skiva blev resultatet då en singel, ”The people's limousine” (1985), men sedan dess har artistsamarbetet legast lågt fast T Bone har fungerat som skivproducent åt Elvis på flera album, bland annat ”King of America”. Men nu har Coward Brothers återuppstått på ett helt album, ”The Coward Brothers”.
   Inledningen på skivan, den finstämda låten ”Always”, är makalöst vacker men är på inget sätt representativ för det 20 låtar långa albumet där nästan allt är gjort med en klackspark på gott och ont. Ibland ekar det Monty Python om texterna, melodierna är ofta lite för traditionella för mina öron men när albumet är som bäst i ”Always” och underbara ”World serious”, ”Yesteryear is near” och skämtsamma ”Early Shirley” är det en bra skiva.
   Jag har aldrig tänkt på THE CURE som en del av engelsk progg men när Robert Smith, med rockvärldens spretigaste kalufs, och kompani återvänder efter 16 års paus med ”Songs of a lost world” blir jag mycket oväntat imponerad och njuter stundtals av många långa instrumentala passager. Arrangemang som ofta kryddas med mustiga stråkar som förstärker både känsla och melodi.
   Det finns alltid en plats i mitt hjärta för STEVE FORBERT och nya ”Daylight savings time” gör mig inte besviken. Steve är inte i ropet direkt, lätt att missa nya skivor (den här släpptes redan i september) men hans lätt heta röst, låtskrivande och ofta lågmälda arrangemang är så personligt att jag upplever varje skiva som en ny höjdpunkt. Så även den här gången.
   DWIGHT YOAKAMS gigantiska cowboyhatt kan ibland skymma hans personlighet både visuellt och musikaliskt men på nya ”Better days” upptäcker jag överraskande breda arrangemang och en stor härlig variation i typen av låtar. Det är lika mycket rock som country och mycket däremellan. En blandning som tillfredsställer mig stort. Och det funkar till och med när Dwight på en låt samarbetar med rapparen Post Malone.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: DET ÄR MYCKET SOM I MUSIKVÄG HAR överraskat mig den här hösten. Det började i augusti med Nick Caves innerliga ”Wild dog” och den här månaden är det The Cures ”Songs of the lost world” (se ovan) och nu WILLIE NELSON som på sitt 76:e(!!!) album ”Last leaf on the tree” får mig att äntligen uppskatta den 91-årige(!!!) sångaren från Texas.
   Jag har genom åren varit ganska kallsinnig när det gäller Willie Nelson. Personlig röst, javisst, men i ofta ganska sega och mediokra arrangemang i mindre intressanta låtval. Men Willie har ju en förbluffande produktivitet som borde göra hälften så gamla artister gröna av avund. ”Last leaf on the tree” är Willies andra album för i år och även på förra skivan, ”The border” som släpptes i maj, gör han en storartad insats. Då slog han mig med häpnad (”Jag har aldrig upplevt en bättre Willie-skiva” uttryckte jag mig...) men den alldeles nya skivan däckar mig fullständigt på många sätt.
   Sonen Micah har producerat och det är nog den stora anledningen till min tillfredsställelse. Jag ska kanske inte överdriva men sound och arrangemang tangerar nästan det spännande som ikoner som Rick Rubin och T Bone Burnett brukar bjuda på. Här finns både atmosfär och starka detaljer, Micah spelar på en drös olika instrument, och låtvalet som är en majoritet covers har hämtats från så olika håll som Tom Waits, Warren Zevon, Neil Young, Keith Richards, The Flaming Lips(!), Beck och Nina Simone. Låtar som sedan behandlats med både respekt och öppenhjärtighet.
   Det är nästan omtumlande att jag först nu har fastnat för Willie Nelson och det skulle förvåna mig mycket om inte ”Last leaf on the tree” snart återfinns på min årsbästalista.

/ Håkan

Compilation: The Honky Tonk demos

"The Honky Tonk demos" (Oval, 1979)

DEN HÄR SKIVAN TILLHÖR DE MEST ÄLSKVÄRDA samlingsskivor som jag äger. Som titeln "The Honky Tonk demos" skvallrar om innehåller skivan specialinspelade demoversioner av senare mer kända officiellt utgivna låtar. När jag köpte skivan hösten 1979 var det nog Dire Straits medverkan som lockade mest. Det engelska bandet var just då stekhett, hade precis fått sitt stora internationella genombrott och att få nöjet att höra deras tidiga version av ”Sultans of swing” kändes udda och exklusivt.
   Orden honky tonk, som ekar amerikanskt i min värld, känns i sammanhanget ganska malplacerade på en skiva med uteslutande brittiska artister och grupper men syftar på det engelska radioprogrammet som existerade på BBC Radio London mellan 1972 och 1978. Den respekterade engelske musikjournalisten Charlie Gillett var programmets presentatör och ambitionen var att bjuda på alternativ musik på en bred basis med både gospel, ska. r&b, cajun, country med mera. Kanske var namnet Honky Tonk ändå tämligen naturligt?
   Gillett ville presentera både helt nyutgiven musik och tidigare opublicerade demotejper och det var just den senare kategorin som bildar ryggrad på den här skivan. Skivomslaget berättar utförligt och detaljerat om artisterna och grupperna som finns med på skivan. Från gruppmedlemmar via inspelningsdetaljer om studio och datum, sändningstillfälle till en kortare biografi.
   Skivbolaget som gav ut skivan, Oval, startades 1972 i södra London av just Gillett och producenten Gordon Nelki. Gav ut åtskilliga samlingsskivor med främst gammal amerikansk musik och upptäckte där amerikanen Johnnie Allans vilda cajunversion av Chuck Berrys ”Promised land” och gav ut den i England först på singel 1974 och sedan på en specialutgåva 1978 i ett samarbete med Stiff.
   Även skivor med reggae, Sir Douglas Quintet och Kilburn & the High Roads kom ut på Oval.
   Blandningen på ”The Honky Tonk demos” motsvarar ovanstående ambition till musikalisk mix för här finns både doo-wop (Darts), traditionell pubmusik (Chas & Dave), soulrock (Lee Kosmin), boogie woogie (Geraint Watkins), jazzinspirerat (Witches Brew), blues (Junior Kimbrough), cajun (Juice On The Loose), country (Charlie Dore), rock (Night Shift), och reggae (ABC och Live Wire).
   De tidiga radiospelningarna med Graham Parker och Dire Straits orsakade extremt stor uppmärksamhet bland talangscouter på skivbolag och deras första demoinspelningar ledde på det viset till skivkontrakt.
   Parkers demoinspelning av ”Between you and me”, sändes tidigt 1975, blev så uppmärksammad att den finns med på hans första album ”Howlin wind” (1976). Och sändningen av Dire Straits ”Sultans of swing” i juli 1977 skulle resultera i bandets skivdebut 1978. Båda inspelningarna är ganska veka och typiskt demoanpassade men det gick inte att missa båda artisternas personliga styrka.


Side One
Chas 'N' Dave: One Fing 'n' Annuver
Lee Kosmin Band: Ain't No Way
Darts: Sometime Lately
Geraint Watkins: Watkins' Brew
Witches Brew: The Party's Over
Juice On The Loose: The Blue Flames Boogie
Junior Kimbrough: In The City

Side Two
Dire Straits: Sultans Of Swing
Graham Parker: Between You And Me
Charlie Dore: Secret Service
ABC: Rhythm On The Radio
Night Shift: Dance In The Moonlight
Live Wire: Lone Car Cruising

/ Håkan

Basse Wickman tillbaka på livescenen

BASSE WICKMAN + ENTOURAGE
Närke Kulturbryggeri. Örebro 30 november 2024
Konsertlängd: 19:48-20:30 och 20:58-21:43 (87 min)
Min plats: Sittande till vänster ca 5 m från scenen.

ALLA ARTISTER HAR I ALLMÄNHET RÄTT att återvända till livescenen. Efter lördagskvällens konsert gäller det i synnerhet även Basse Wickman som länge har varit väldigt osynlig i offentligheten. En offentlighet som han för övrigt inte kände sig bekväm med under sina mer verksamma år på 80-talet.
   En förhållandevis musikaliskt lågmäld Basse Wickman har den här hösten börjat turnera igen med ett Borås-baserat kompgäng, Entourage, och blandar sin gamla repertoar med några covers.
   På konserten på Närke Kulturbryggeri, som för övrigt har funnits i 21 år, beklagade Basse att bandets sångerska Lena Rif inte kunde närvara på grund av sjukdom. Han underströk dessutom hennes viktiga insatser i liverepertoaren men det var inget som vi i publiken kunde förhålla oss till eller sakna utan facit i hand.
   Det doftade inte stor rutin om Basses kompband som efter en liten olycklig start med tekniska ljudproblem arbetade sig upp och växte ut på ett anmärkningsvärt fint sätt. Med gitarristen Jan-Åke "Jake" Svensson och klaviaturkillen Örjan Hill i mindre huvudroller. Tillsammans med Håkan Tollesson på bas och Mattias Engström på trummor gjorde de jobbet att tolka Basses gamla repertoar på ett fullt godkänt sätt.
   Naturligtvis saknade jag då och då det klassiska elektriska Rickenbacker-soundet, en stöttepelare i Basses musik decennier tillbaka, fast jag tyckte mig höra hans akustiska gitarr framkalla tydliga ackord åt det hållet.
   Som ni ser nedan på den autentiska setlistan blandade Basse friskt mellan sin svenska och engelska repertoar och behandlade båda språken både naturligt och starkt. Låtar som fick många intressanta presentationer i de underhållande mellansnacken som förklarade texter och minnen.
   Dessvärre blev några av konsertens tidiga låtar, fina ”Sailing down the years” och poppiga ”Flammande vind”, lite misshandlade av det så långt inte hundraprocentiga ljudet. Men både ljud och band sträckte på sig under slutet av första avdelningen, med pärlan ”Son of Cathy's clown”, och konsertens avslutning.
   Då tog gitarristen ”Jake” fram sitt känsligaste spel medan han tittade på den unge trummisen och dekorerade Basses låtar föredömligt. Men även coverlåtar som Bob Dylans ”My back pages” och konsertfinalen med Lou Reeds ”Pale blue eyes” fungerade perfekt.
   Även Basses 39 år(!) gamla ”Angel of mercy” tillhörde konsertens höjdpunkter. En låt som fick mig att gå hem och lyssna på det lika gamla albumet ”Navigator” där låten inleder skivans andra vinylsida.



/ Håkan

Coverlåtar på en personligt exklusiv nivå

Frontpersonerna Ola Bjurman och Richard Lindgren med basisten Nikke Ström.

BJURMAN BAND + RICHARD LINDGREN
S/S Marieholm, Göteborg 29 november 2024
Min plats: Sittande och stående till höger ca 10 m från scenen
Konsertlängd: 20:12-21:09 och 21:55-22:58 (120 min)

DET RÄCKER ATT LYSSNA PÅ OLA BJURMANS skivversioner av Creedence-låtar för att förstå att Bjurman Band inte är något mediokert eller opersonligt coverband. Och tittar man närmare på bandets exklusiva laguppställning är det uppenbart att Bjurman Band tillhör en annan nivå i den ibland bespottade genren.
   Ola hade till de två spelningarna i Göteborg i helgen lyckats samla ett utsökt komp där han blandade stockholmare och göteborgare med Malmö-killen Richard Lindgren som extra krydda. En favorit och personlig vän som befinner sig i samma amerikanskt inspirerade musikaliska fåra.
   Konserterna på Olas hemmaplan på en båt i Göteborgs hamn hade en seriös prägel som föregicks av två långa repetitionsdagar i Nikke Ströms replokal i samma stad. Nikke var även arrangör av konserten och spelade givetvis bas i bandet som i övrigt innehöll stjärnspäckad rutin: Bengan Blomgren, gitarr, Åke Sundqvist, trummor, och Hasse Olsson, keyboards.
   I den rutinerade samlingen, med Ola Bjurman på sång och gitarr som härförare, kom Lindgren in som en joker och samarbetet var i högsta grad naturligt där båda sångarnas låtmaterial och framförande hade en djup amerikansk accent i rösten och allt bottnade sedan i ett starkt USA-inspirerat sound.
   Richard var ju okänd för den stora delen av publiken som överraskades stort av hans uppträdande och hans låtar. Och han fick en högtidlig presentation av Bjurman när de sedan varvade plats vid mikrofonen under hela konserten. Richard kom in och tog publiken med storm med den snabba lite äldre låten ”One step behind” och fortsatte direkt med sin kanske mest kända låt ”From Camden Town to Bleecker Street” inför en mycket förvånad och nöjd publik.
   I den här musikaliska miljön fick både Bjurmans och Richards låtar The Band-liknande arrangemang och sound och det blev i repertoaren tämligen naturligt att blanda en udda Robbie Robertson-låt (”Between trains”) med flera Bob Dylan-låtar. Och sedan var steget inte långt till amerikanska låtskrivare som John Hiatt, Steve Earle, Tom Petty och John Fogerty. I det senare fallet (finalen med ”Between the lines”) var det ingen Creedence-låt utan en extraordinär låt från Fogertys outgivna album ”Hoodoo”.
   För mig var Ola Bjurman en relativ nyhet fast han har gjort musik i säkert 30 år och hade på scen en förklarlig dignitet i både röst och spännande låturval (se setlistan nedan) och tillsammans med ett ruskigt effektivt band blev varje låt en ny konserthöjdpunkt. Med all önskvärd tydlighet hördes det att bandet svetsats ihop sig under de långa och ambitiösa repetitionsdagarna.
   Rep och soundcheck är något som Richard Lindgren vanligtvis hatar men jag tror han nu förstår vitsen ty konserten blev ett proffsigt utbyte mellan Ola och Richard och bandet kunde bevisa all sin proffsighet och andäktiga skicklighet i varje ton.
   En sedvanligt briljant Bengan Blomgren, lite lätt skymd bakom Bjurmans breda ryggtavla, lät de himmelska gitarrtonerna flöda, Åke Sundqvists sköna rytmer var bandets ryggrad medan Hasse Olssons magiska fingrar framkallade det klassiska hammondsoundet. Och Nikke Ströms bas gav arrangemangen stadga i både snabba och lugna låtar, ibland med en stråke i hand.
   Till kvällens riktiga stora upplevelser hörde Bengans solo på Hiatts ”Icy blue heart”, Hasse Olssons ljuvliga hammond på Dylans lite mindre kända ”Nothing was delivered”, den långa ”Señor” och versionen av Pettys ”Southern accents” som framfördes som en duett med några specialskrivna textrader.
   I extravdelningen följdes Petty-låten av den unika Fogerty-låten ”Between the lines” som gjorde att fredagskvällen och konserten blev fullkomligt fulländad.



/ Håkan

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.