Blogginlägg från 2024-12-20

Krönika: Augusti 1979

Sommaren 1979 hade jag programenligt besökt Mallorca och drabbats av en sorts discofeber. En musiksort som jag sällan spelade hemma på grammofonen men ute på diskotek var det helt okej för mig.
   Det fick mig i augusti ta fram några discoskivor från försommaren och skriva av mig mina åsikter innan discofebern i min kropp försvann ut genom dörren.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/8 1979.
 
"DISCO KAN HA VISSA FÖRDELAR

DET ÄR UNDER SEMESTERN i söder som man upptäcker att en del discomusik har vissa fördelar vid vissa tidpunkter. Nu tänker jag inte närmast på utslitna jukeboxskivor med Patrick Hernandez eller Anita Ward. Inte heller på tjatiga hits som ”Born to be alive” eller ”Pop muzik”. Däremot hyllar jag discjockeys som vågar spela annorlunda men ändå dansmusik.
   Discovågen är nu flera år gammal men sväller fortfarande. Långt utanför diskoteken och långt fler än de konventionella discoartisterna är intresserade av marknaden.
   Det nyvakanade intresset gjorde att jag plockade fram några skivor från försommaren. Sylvester, Patrick Juvet och Raydio tillsammans med nyligen utgivna Commodores och Crusaders för att försöka ta reda på hur en musikgenre som lever så mycket på hits klarar sig på ett helt album.
   Sylvester är omåttligt populär. Har haft många hits som varit stympade albumlåtar. Han gör ofta låtar mellan sex och tio minuter. På albumet ”Stars” (Fantasy) får han till exempel bara rum med fyra låtar. Varav ett överlagt mord på gamla Ben E King-favoriten ”I who have nothing”. Segt och en aning enahanda med så utdragna låtar.
   Patrick Juvet är en schweizisk sångare (tävlade i Eurovisionsschlagern för några år sedan) som sugits upp av det amerikanska Casablanca-stallet. Fick förra året en enorm hit med ”I love America” och uppföljaren förväntas återfinnas på ”Lady night” (Barclay).
   Även Juvet gör långa låtar varav titelmelodin är den bästa. En snabb låt i bästa Bee Gees-stil. Annars fortsätter han förföra USA i ”Viva California”.
   Gruppen Raydio har en annorlunda discoinställning. Med duktiga gitarristen Ray Parker Jr (med förflutet bakom Marvin Gaye och Stevie Wonder) i spetsen gör de melodisk discomusik i intelligenta arrangemang. Lutar sig aldrig mot en enda rytm utan låtarna växlar ständigt stämningar och det är något ovanligt i genren. Hits har de också fått som ”You can't change that” och ”More than one way to love a woman”.
   Commodores har en logo som börjar få samma auktoritet och ryktbarhet som Chicagos. Den är visserligen kantigare och vassare men så är deras musik också mer rytmisk och mindre melodisk.
   Naturligtvis riktar de sig också till ”Three times a lady”-fansen på ”Midnight magic” (Motown) och plockar in ett par lugna låtar, ”Sail on” och ”Still” på den här skivan som är skivans bästa men inte representativa för innehållet i övrigt.
   Crusaders är mer jazz än disco men elva minuter långa titellåten på ”Street life” (MCA) borde bli en hit på diskoteken. Skönsång av Randy Crawford mellan instrumentalpartierna. I övrigt är skivan helt instrumental där trion Wilton Felder, Stix Hooper och Joe Sample gör skicklig och intelligent men ack så enformig musik.

/ Håkan

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.