Blogginlägg från oktober, 2001
Totta Näslund konsert
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/10 2001.
KONSERT
TOTTA NÄSLUND
Parkteatern, Örebro 24/10 2001
En näst intill utsåld Parkteater tog emot Totta och hans band med öppna armar och högtidlig respekt. Publiken var dämpad och återhållsam men fullt tillfredsställd.
Ofattbara 60.000 exemplar har sålts av Tottas aktuella duettskiva och är ett härligt bevis för att kvalitetsmusik, vuxen rock, oändligt vackra sånginsatser och ett sjok övervägande nyskrivna svenska låtar har ett genuint intresse i var mans själ.
Men framgången har ett pris och i Tottas fall är det en stor, bred och köpvillig publik som mer eller mindre medvetet styrt in hans karriär mot en starkt balladdominerad repertoar.
Som inte alls saknar poänger, vardagsrealistiska texter, musikaliska höjdpunkter eller genuina influenser men ändå lutar sig lite tillbaka, blir underfundigt gosig och anspråkslöst avslappnad. Inte minst på scen när han via de små trevliga mellansnacken läckert byggde broar mellan alla lyhört utvalda låtar.
Jag tror aldrig jag har hört ett så ljuvligt och klockrent konsertljud som i onsdagskväll. Med hjälp av alldeles bedårande insatser i Tottas exklusiva kompgrupp så lyfte många låtar långt över det ibland kliniskt kalla studiosoundet.
Men jakten på ett exakt och exemplariskt ljud kan också blir för snyggt, för polerat och alldeles för perfekt. Där en konserträv som undertecknad ibland kan sakna den emotionella kraften i Tottas framförande. Med en mer riktad offensiv mot hjärtat eller magtrakten än hjärnan.
Tottas konsert var vid några tillfällen på väg att kantra i iskall perfektion men när Johan Lindström och Bengan Blomgren smekte ikapp på sina respektive gitarrer var det inte svårt att ryckas med och svälja de många läckra arrangemangen.
Många hade kanske kommit för Sharon Dyall och Jenny Öhlund men de gjorde inga stora avgörande insatser när de upprepade sina egna framträdanden från skivan. Plus att de även försökte låta som Josefin Nilsson, Sanne Salomonsen och Louise Hoffsten, dock med mindre framgång.
Nej, det var Tottas show från första till artonde låt. En show i den sedvanligt lugna, naturliga och avskalade formen. Men även förutsägbar och trygg. Det var först mot slutet som hans egna favoritlåtar stökade till setlistan med några oväntade covers från Bob Dylan, Gordon Lightfoot och Hank Williams.
Johan Lindströms gåshudsframkallande slidegitarr på "Early morning rain", under vars avslutning Totta gjorde en otroligt effektfull sorti medan bandet fortsatte spela, var något riktigt minnesvärt. På en konsert som aldrig ville lämna den förutbestämda lunken men ändå blev en musikaliskt ljuvlig konsertupplevelse.
Johan Lindström, gitarr och steelguitar
Bengan Blomgren, gitarr
Peter Korhonen, trummor
Mats Alsberg, bas
Niklas Medin, keyboards, gitarr och sång
Jenny Öhlund, sång
Sharon Dyall, sång
Tottas låtar:
Ride Johnny, ride
Bibelord i hyresrum
Feber
På väg igen
Men bara om min älskade väntar
Kärleken
Min lycka har vänt
Mil efter mil
Stort att vara liten
Kallt, kallt, kallt
Det vet bara jag
Farväl
En clown i mina kläder
Alltid inom mig
Utan dej
Extralåtar
Tears of rage
Early morning rain
Extra extralåtar
Lost highway
/ HÃ¥kan
Plura-plattan platsar inte på min lista
SOM SKIVRECENSENT är det nästan alltid svårt att med ett ord, eller i mitt fall ett betyg, bedöma en skiva. En stor majoritet av alla skivor jag lyssnar på har sina fördelar och nackdelar. Väldigt sällan så totalt helgjutna och fulländade så att jag inte kan upptäcka något litet skönhetsfel. Så är det och så kommer det att förbli. Däremot finns det skivor som är stört omöjliga att ge ett enda betyg:
Samlingsskivorna och soundtracks. Ofta har de en spektakulär bredd av artister inom många olika stilar. Det är givetvis med beräkning och spekulation för att därmed locka så många olika lyssnare som möjligt. Just soundtracks har också ett annat problem. Låtarna på skivan figurerar inte alltid i filmen utan finns där endast för att försöka ge skivan en ännu bredare och större publik.
SÅ HAR VI tribute-skivorna, när en stjärnfylld skara artister samlas kring ett visst tema, en annan artist eller låtskrivare. Som också ofta är svårbedömda i sin helhet men ändå har en röd tråd, en sammanhållande länk, som gör slutresultatet så mycket mer givande än konventionella samlingsskivor.
Tribute-skivor, eller hyllningsskivor som det kanske borde heta på svenska, är alltid intressanta om än inte alltid musikaliskt perfekta från första till sista låt. Inte så sällan ojämna när genuint klassiska toppar blandas med rena bottennapp. När Elvis Costello sjunger Gram Parsons "Sleepless nights", Mats Ronander sjunger ABBA:s "On and on and on" och Bruce Springsteen sjunger Curtis Mayfields "Gypsy woman" blir det inte överraskande både naturligt och genialt. I de fallen har artisterna ett förhållande till materialet och kombinationen ger både artisten och låten full rättvisa.
Men det kan också på de här hyllningsskivorna, som jag vårdar ömt tillsammans i min skivsamling, förekomma överraskningar. När någon oväntad artist dyker upp i ett oväntat sammanhang och det uppstår magi och sällsynt underbara vibrationer.
PÅ MÅNGA AV ovannämnda punkter motsvarar "Plura 50"-samlingen att stå modell. När Jocke Berg värker fram "Kärlekens tunga" till Peter Svenssons känsliga komp är det en emotionell storm som måste fram. Just där låter det både oerhört naturligt, som en klassisk Kent-låt, och något helt omvälvande. På samma gång.
Den känslan går igen på mycket av det övriga innehållet, mycket tack vare EMI:s hustomte Kjell Anderssons unikt lyhörda öron och den alltid mycket skicklige och mångkunnige gitarristen Micke Nord. Både Peter LeMarc, Staffan Hellstrand (i duett med Lisa Nilsson) och framförallt Freddie Wadling överträffar sig själva på Plura-hyllningen.
En skiva som i sin egen genre är fullt jämförbar med den lysande hyllningen till Gram Parsons, "Return of the grievous angel". Där så naturliga artister som Emmylou Harris (initiativtagaren), Mavericks, Steve Earle, Lucinda Williams, Wilco och Whiskeytown gör sitt absolut yttersta för att hylla sin ledstjärna i gränsområdet mellan lågmäld rock och personlig country.
FÖRMODLIGEN ÄR "Plura 50" den bästa skiva som gjorts i Sverige i år. Ändå kommer den inte att hamna på min årsbästalista ty samlingsskivor, soundtracks, liveskivor och greatest hits-förpackningar är, visserligen med all rätt, bannlysta på listorna som ska sammanfatta skivåret 2001 om mindre än två månader. Däremot kan ingen förbjuda den i mina egna högtalare, tack och lov.
/ HÃ¥kan
Mats med kött, blod och ny teknik
Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/10 2001.
Mats Ronander, som firar 20 år som soloartist i år, har varit på resande fot nästan hela sitt vuxna liv. Och just nu åker han land och rike runt för att prata om sin nya skiva, "Mats" som släpps i dag, som också innebär en massa tevejobb i mer eller mindre tveksamma sammanhang som Bingolotto, Go'kväll och Söndagsöppet.
- Ja, det gäller att synas och har man som jag inte gjort någon skiva på fem år, fast somliga tror tio år, så får jag nog se till att försöka ställa upp så mycket som möjligt. Jag känner mig stressad i tevemiljön fast jag är medveten om genomslagskraften.
När jag var med på Peter Harryssons lekprogram Så ska det låta, hälsade halva södra Stockholm på mig efteråt. Mats har efter några år utan skivkontrakt fått göra en skiva som kommer att lanseras hårt i tevereklam av ett bolag, Bonnier, som tidigare är mest känt för lättare underhållning och dagis- pop som Excellence, Markoolio och Joakim Hillson.
- I den kategorin artister känner jag mig naturligtvis inte hemma men bolaget tänker profilera sig bredare nu och har exempelvis köpt upp Amigo, med massor av blues- och jazzskivor i lagret, så nog kan jag ändå känna en viss tillhörighet i det gänget.
Efter ett 80-tal där allt rullade på som på räls för Mats Ronander inleddes 90-talet med en fantastisk hit med "Gör mig lycklig nu" och ett riktigt lyckosamt album, "Himlen gråter för Elmore James". Däremot blev uppföljaren "Innanför staden" 1996 en riktig flopp. Mats skyller på skivbolaget, fast han själv står för skivans innehåll.
- Jag kan inte skylla ifrån mig på det musikaliska men det var turbulens på skivbolaget och folk kände inte till mig på riktigt. Därför blev förarbetet inför den nu aktuella skivan som en nystart för soloartisten Mats Ronander.
- Jag skriver låtar hela tiden så när jag aldrig fick göra någon skiva så började de gamla låtarna kännas mossiga så jag skrev nya förra sommaren. Och gick i januari i år in i en demostudio och spelade in tillsammans med Johan Lyander, producenten. Och i många stycken, bland annat sången, blev demoupptagningarna så bra att de bevarades till själva skivinspelningen.
- Ja, vi försökte sätta det i den stora fina studion med rörmikrofoner och annan högteknologisk rekvisita men det blev inte bättre, så då behöll vi ursprungsdemon på vissa detaljer. Men Mats är mycket nöjd med resultatet och tycker att blandningen av ballader, låtar med rejäla grooves och rena rocklåtar är mycket tillfredsställande.
- En perfekt skiva består av en blandning av den nya tekniken och mycket kött och blod och jag tycker jag har prickat den nivån exakt. Och därför tycker Mats att en turné framåt våren, som sedan förlängs över sommaren med en massa festivalspelningar skulle kännas alldeles perfekt.
- Jag är på gång att sätta ihop ett band, tyvärr är många av musikerna på skivan så duktiga och därför uppbokade långt i förväg, och det enda säkra just nu är att producenten Johan Lyander, som spelar keyboards, är med. Turnévana Annars är Mats Ronander van vid turnerande, konserter och ständiga inhopp i olika sammanhang.
Han har sitt bluesband, spelar med Micke Rickfors till och från och han ägnade stora delar av sommaren i år att resa runt i Danmark som gitarrist i f d frun Sanne Salomonsens kompband. Mats har sin 13-årige son Victor Ray i Danmark, där han bor utanför Köpenhamn hos sin mamma Sanne och det är med illa dold stolthet Mats berättar om grabbens första steg som musiker.
- Han är naturligtvis gitarrist som pappa och har ett eget band som faktiskt vann en popbandstävling. Jag var och tittade på hans skolav- slutning där de spelade och de var riktigt bra fast det är tyngre rock, typ Sepultura. Han lyssnade på några av mina nya låtar och sa diplomatiskt att de var helt ok men inget för honom.
Mats yngsta dotter, 4-åriga Suzy, har tillägnats en egen låt på nya skivan och det är, om Mats minns rätt, första gången han skrivit en låt till ett av sina barn.
- Jag tänkte först göra en vaggvisa men "Suzy i min värld" formade sig till en rätt intressant countrylåt tycker jag. Nu kanske de andra ungarna blir avundsjuka, jag vet inte.
På "Mats" är det första gången han har skrivit samtliga låtar, musik och text, alldeles själv utan hjälp av andra musiker, textförfattare eller covers. Men det var nära att Ulf Lundell fick med en låt. Bra Lundellåt
- Han skickade en helt ny låt till mig, "Tills vi ses igen", som är otroligt bra. Kanske lite för mycket Lundell och den passade inte riktigt in i materialet på skivan. Men jag har säkert användning för låten någon annanstans, säger Mats och funderar på att sammanfatta sin musikaliska historia i en box.
- Vi har pratat om det. Gamla Nature-låtar, olika mixar och annat överblivet i en generös samling. Det är mycket administrativa problem, att köpa loss låtar från andra bolag och så, men det vore kul om det gick i lås. Low Budget Blues Band, det skickliga men alldeles för sporadiska bluescoverbandet, är för tillfället nedlagt och det finns inga allvarliga planer på något samarbete med Lasse Wellander.
- Nej, vi har pratat väldigt löst om ett 60-talsstuk på coverlåtarna. Med Pretty Things, Kinks, Small Faces och Stones som inkörsport. Men som sagt, det är väldigt svävande idéer just nu. Strålande privatliv I privatlivet utstrålar Mats Ronander just nu en otrolig harmoni. Han beskriver förhållandet med Sanna Ekman "som tredje gången gillt" och tycker sig ha funnit en ovanligt konstnärlig själ att dela sitt liv med.
- Hon målar, hon dansar, hon skådespelar och är väldigt nyfiken på det mesta. Och hon ger mig betydelsefull frihet.
- Det är viktigt att man får lov att ha sitt eget rum, säger Mats filosofiskt. Efter sin tid i New York har Sanna många vänner där och det var några riktigt frustrerande timmar och dagar när det där otäcka hände. Men vi fick många lugnande telefonsamtal och tack och lov hade alla våra kompisar överlevt.
- Jag tror ändå det kan komma ut något positivt ur allt det här tragiska och otäcka. Det kan sammanföra människor mer än tidigare och framför allt kan det få USA att intressera sig för övriga världen, avslutade Mats och blev allvarlig för första och enda gången under intervjun.
Namn: Mats Sture Ronander
Född: 1 april 1954 i Sundsvall
Bor: Vid Skanstull i Stockholm
Familj: Sanna Ekman med dottern Suzy, 4 år. Dessutom två barn från tidigare förhållanden, Victor Ray, 13, och Gina Lee, 8
Aktuell: Med sin nionde soloskiva "Mats" som släpps i dag.
/ HÃ¥kan
september, 2001
november, 2001
| << | Oktober 2001 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
| 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 |
| 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 |
| 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 |
| 29 | 30 | 31 | ||||
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: