Blogginlägg

Plura-plattan platsar inte på min lista

SOM SKIVRECENSENT är det nästan alltid svårt att med ett ord, eller i mitt fall ett betyg, bedöma en skiva. En stor majoritet av alla skivor jag lyssnar på har sina fördelar och nackdelar. Väldigt sällan så totalt helgjutna och fulländade så att jag inte kan upptäcka något litet skönhetsfel. Så är det och så kommer det att förbli. Däremot finns det skivor som är stört omöjliga att ge ett enda betyg:
   Samlingsskivorna och soundtracks. Ofta har de en spektakulär bredd av artister inom många olika stilar. Det är givetvis med beräkning och spekulation för att därmed locka så många olika lyssnare som möjligt. Just soundtracks har också ett annat problem. Låtarna på skivan figurerar inte alltid i filmen utan finns där endast för att försöka ge skivan en ännu bredare och större publik.
   SÅ HAR VI tribute-skivorna, när en stjärnfylld skara artister samlas kring ett visst tema, en annan artist eller låtskrivare. Som också ofta är svårbedömda i sin helhet men ändå har en röd tråd, en sammanhållande länk, som gör slutresultatet så mycket mer givande än konventionella samlingsskivor.
   Tribute-skivor, eller hyllningsskivor som det kanske borde heta på svenska, är alltid intressanta om än inte alltid musikaliskt perfekta från första till sista låt. Inte så sällan ojämna när genuint klassiska toppar blandas med rena bottennapp. När Elvis Costello sjunger Gram Parsons "Sleepless nights", Mats Ronander sjunger ABBA:s "On and on and on" och Bruce Springsteen sjunger Curtis Mayfields "Gypsy woman" blir det inte överraskande både naturligt och genialt. I de fallen har artisterna ett förhållande till materialet och kombinationen ger både artisten och låten full rättvisa.
   Men det kan också på de här hyllningsskivorna, som jag vårdar ömt tillsammans i min skivsamling, förekomma överraskningar. När någon oväntad artist dyker upp i ett oväntat sammanhang och det uppstår magi och sällsynt underbara vibrationer.
   PÅ MÅNGA AV ovannämnda punkter motsvarar "Plura 50"-samlingen att stå modell. När Jocke Berg värker fram "Kärlekens tunga" till Peter Svenssons känsliga komp är det en emotionell storm som måste fram. Just där låter det både oerhört naturligt, som en klassisk Kent-låt, och något helt omvälvande. På samma gång.
   Den känslan går igen på mycket av det övriga innehållet, mycket tack vare EMI:s hustomte Kjell Anderssons unikt lyhörda öron och den alltid mycket skicklige och mångkunnige gitarristen Micke Nord. Både Peter LeMarc, Staffan Hellstrand (i duett med Lisa Nilsson) och framförallt Freddie Wadling överträffar sig själva på Plura-hyllningen.
   En skiva som i sin egen genre är fullt jämförbar med den lysande hyllningen till Gram Parsons, "Return of the grievous angel". Där så naturliga artister som Emmylou Harris (initiativtagaren), Mavericks, Steve Earle, Lucinda Williams, Wilco och Whiskeytown gör sitt absolut yttersta för att hylla sin ledstjärna i gränsområdet mellan lågmäld rock och personlig country.
FÖRMODLIGEN ÄR "Plura 50" den bästa skiva som gjorts i Sverige i år. Ändå kommer den inte att hamna på min årsbästalista ty samlingsskivor, soundtracks, liveskivor och greatest hits-förpackningar är, visserligen med all rätt, bannlysta på listorna som ska sammanfatta skivåret 2001 om mindre än två månader. Däremot kan ingen förbjuda den i mina egna högtalare, tack och lov.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.