Blogginlägg från 2024-10-03

Kris Kristofferson (1938-2024)

FÖRSTA TANKEN NÄR JAG SENASTE HELGEN fick besked om KRIS KRISTOFFERSONS död var jag medveten om att en stor ikon hade avlidit men att jag själv inte hade något direkt förhållande till hans musik och hans filmer. När spridda minnen, en dokumentär på YouTube och andra minnesbilder som under några dagar har svischat förbi har hans kreativa betydelse växt i mitt huvud och det finns en hel del att notera om den svenskättade Kristofferson.
   För mig var Kris den skrovlige sångaren och, framförallt, låtskrivaren som satte oerhörda spår i mitt musikaliska minne. Första gången jag uppfattade hans svenskklingande namn var nog sommaren 1970 när Johnny Cash gav ut Kris låt ”Sunday morning comin' down” och toppade countrylistan i USA. Själv var jag då utpräglad popfantast, uppriven av Beatles splittring, men kunde inte låta bli att fastna när Cash levererade den oerhört starka texten i det då ovanligt avskalade arrangemanget. Jag har senare lärt mig att den första utgivna versionen av låten gjordes av Ray Stevens redan 1969.
   Andra Kristofferson-låtar som samma år väckte uppmärksamhet i USA, ”For the good times” och ”Help me make it through the night”, gick mig ganska spårlöst förbi då men jag har uppfattat styrkan i både text och melodi långt senare.
   Alla de tre omnämnda sångerna finns faktiskt med i hans egna versioner på Kristoffersons första album ”Kristofferson” som också släpptes sommaren 1970. Något som jag var helt omedveten om då...
   På samma album finns också ”Me and Bobby McGee”, Kristoffersons förmodligen mest kända låt, som skulle bli stort uppmärksammad när Janis Joplin gav ut sin version i januari 1971, tre månader efter hennes död, som nådde förstaplatsen i USA i mars 1971. Även den låten hade en mindre känd originalversion som gavs ut av Roger Miller redan sommaren 1969.
   Kristoffersons karriär som låtskrivare var därmed etablerad. Samtidigt gjorde han debut som skådespelare, i Dennis Hoppers film ”The last movie”, men den grenen av hans mäktiga karriär har jag bara sporadiska upplevelser av. Men Bob Dylan-filmen ”Pat Garrett and Billy The Kid” (1973), där Kris spelade Billy, minns jag givetvis. Filmen där ”Knockin' on heaven's door” presenterades första gången.
   Historien om Kris Kristofferson är lång och för min egen del innehåller den åtskilliga tomma tidsperioder. Givetvis noterade jag hans sju år långa giftermål och samarbete med Rita Coolidge, sångerskan som först körade bakom Delaney & Bonnie, Leon Russell och Joe Cocker, utan att jag drogs till deras tre duettskivor.
   Och mitt stora intresse av Kris som soloartist på skiva var under flera decennier ganska ljummet innan han på 00-talet slog sig samman med den etablerade producenten Don Was med flera mycket bra album som följd, ”This old road” (2006) och ”Closer to the bone” (2009). Mycket lågmälda, lugnt arrangerade och nästan akustiska skivor, har varken förr eller senare hört trummisen Jim Keltner spela så avslappnat, där Was försöker göra någonting liknande som Rick Rubin gjorde för Johnny Cash under de sista åren.
   Spridda noteringar om Kris Kristofferson som sagt men ett av de starkaste ögonblicken med honom i centrum var när han under hyllningsarrangemanget för Bob Dylan i Madison Square Garden 1992 gick fram till Sinead O´Connor, som blev utbuad av publiken (för att hon tidigare hade rivit fotografiet av påven i bitar), och viskade till henne så att publiken hörde: ”Don't let the bastards get you down!”.
   Två av mina vänner, Jan-Ola Sjöberg och Johan Hedberg, har berättat några självupplevda anekdoter om Kris Kristofferson:
   Jan-Ola: "Mitt bästa minne av Kris är mitt möte med honom inför en konsert i Dalhalla utanför Rättvik sommaren 2008. Jag satt backstage på tu man hand med honom säkert minst en halvtimme och vi pratade mest om hans egna och andras westernfilmer och om myter och fakta kring wild west-epoken. Om Jesse James, Billy the Kid, John Ford, Sam Peckinpah, Sergio Leone, m fl.
   Jag hörde mig för om han kunde köra en av sina mindre kända låtar under konserten, "Song for Sam", som är hans hyllning till den kontroversielle filmregissören Sam Peckinpah.
   Kanske, svarade han, vi kanske inte får utrymme för ytterligare en låt utanför planerat spelschema, och dessutom är det en rätt svår låt, med delvis spansk text, och han hade aldrig tidigare framfört den live på scenen', förklarade han. Men så plötsligt under konserten, så kom den. Han inledde lite ursäktande med att berätta att det var en komplicerad låt som han inte framfört tidigare, men att han nu fått "a request from a Western fan I met backstage". Och så fick publiken den unika "Song for Sam", men det var för mig han sjöng den! Det kändes rätt stort."
   Johan: "Kommer aldrig att glömma hans framträdande på Hultsfredsfestivalen 2004, kan ha varit vid halv tre på morgonen när solen var på väg upp över sjön Hulingen, och han sjöng ”Sunday Mornin’ Comin’ Down”. Efteråt sa han: 'Om ni träffar några av mina svenska släktingar, berätta för dem att jag inte var lika full som sist jag var här.'"
   Kris Kristofferson avled 28 september 2024.

/ Håkan

”Last man standing”

JAN M LUNDAHL
Last man standing: Bruce Springsteen Live 1999-2024
(Ekström & Garay)

NÄSTAN 2 KG TUNG OCH FYLLD MED LIVEBILDER på Bruce Springsteen har det blivit en prakfull fotobok i coffetable-format, som lite kaxigt bara har en bild och ingen text på framsidan, som skildrar fotografen Jan M Lundahls konsertbesök under 25 år i hälarna på den uppskattade liveartisten. Som privat fotograf, Lundahl är egentligen vaktmästare i Partille, är det uppseendeväckande bra kvalité på de ofta knivskarpa livebilderna.
   Numera bristfälliga prioteringar på dagstidningarnas fotoavdelningar gör en sådan här bok ytterst värdefull för bildhistorien. Och i en tid när exempelvis bloggar, Håkans Pop inkluderad, sprider hypersnabba men suddiga reproduktioner av sin samtid blir det ett gränslöst nöje att bläddra bland kvalitetsmässigt ypperliga livebilder – och försöka minnas sina egna erfarenheter i ämnet.
   Som 13-åring blev Lundahl första gången fascinerad av ett Springsteen-skivomslag, ”Darkness on the edge of town”, och bestämde sig då att ägna stor del av livet åt fotografering. Han var på plats på Ullevi 1985 men det var först 1999 som han blev koncentrerad fotograf med Bruce i blickpunkten. Sent i Springsteens långa historia kan tyckas men det är ändå en naturlig startpunkt för just det året hade Bruce återförenats med sitt kompband E Street Band som numera innehöll två gitarrister, Steve Van Zandt och Nils Lofgren. Och just den svenskättade Lofgren kom att bli Lundahls kontaktman i Springsteen-cirkusen.
   Lundahls fotodebut i Springsteen-sammanhang inträffade alltså på Stockholm Stadion 1999 och illustreras av några ganska konventionella livebilder som också väcker vemod med två musiker, saxofonisten Clarence Clemons och organisten Danny Federici, som inte längre finns med oss. Den konserten illustreras också av en autentisk konsertbiljett med den obligatoriska textraden ”Foto/bandupptagning förbjuden”.
   Varje fototillfälle, noggrant noterat med datum och plats i boken, ackompanjeras av hela den aktuella turnéplanen som i det här första fallet berättar den detaljerade historien från turnépremiär, i Barcelona april 1999, till finalen i New York juli 2000. Även intressanta setlistor publiceras i samband med konsertbilderna.
   Sedan fortsätter Springsteens turnéhistoria med bilder systematiskt i boken och Lundahl har inte bara uppmärksammat Sverigekonserterna utan har även varit på plats i New York, Dublin och övriga Norden.
   Jag såg min senaste/sista(?) Springsteen-konsert i Londons Hyde Park 2012 men Lundahl fyller i min numera distanserade kontakt med Bruce och ett allt större E Street Band från det senaste decenniet. Fram till i somras då han var på plats inte bara i Göteborg utan också i Belgien och Holland.
   Hos den fysiskt fortfarande mycket underhållande Bruce finns det numera bildbevis på att han med åren har blivit lite tunnhårigare med en lätt grå touch i tinningen.

/ Håkan

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.