Blogginlägg från 2007-01-29

Hårda ord och försoning

Vi känner igen mönstret. Det meddelas från London att Sham 69-sångaren och ledaren Jimmy Pursey har kommit på kant med sin gitarrist sedan 37 år tillbaka, Dave Parsons. Vilket framkallat några hätska kommentarer från båda parter som dessutom hävdar sina rättigheter till bandnamnet:
   - He (Parsons) has walked out of the band. I am Sham 69, meddelar Pursey självsäkert.
Medan Parsons, tillsammans med gruppens trummis Ian Whitewood, påstår att de har sparkat Pursey från bandet:
   - Sham 69 have left Jimmy Pursey.
   Pursey säger sig inte förstå varför Parsons vill lämna bandet. Men Parsons (och Whitewood) hävdar å andra sidan att de sparkat Pursey för att han inte har nåt intresse av att spela live.
I vanlig ordning står ord mot ord men det här fallet och historien lär få en fortsättning när de letar basist och sångare för att fortsätta som Sham 69.
   Den långa pophistorien är fylld av liknande uppseendeväckande skilsmässor där kompisar, bandmedlemmar och arbetskamrater plötsligt går skilda vägar.

Jag vet inte om det var hårda ord när Elton John 1976 bestämde sig för att låta nån annan än Bernie Taupin skriva texterna till Eltons melodier. Det var ju en turbulent tid i Eltons karriär och liv, han hade precis meddelat att han var bisexuell, skulle skära ner drastiskt på livekonserter och skivan ”Blue moves” var närmast ett fiasko, och något måste göras.
   Vi minns fortfarande dagen (10 april 1970) när Paul McCartney påstod att han upplöst The Beatles. I det fallet handlade det nog mer om organisation och pengar än rent musikaliska skäl.
   Det var ju Paul mot resten. John, George och Ringo förordade den nye ekonomiske managern Allen Klein medan Paul ville ha sin fru Lindas bror John Eastman som ekonomisk rådgivare. Det började som en schism runt ett förhandlingsbord och slutade med tämligen bryska påhopp på kommande soloskivor. En verbal boxningsmatch mellan de gamla kompisarna John och Paul, två av världens mest framgångsrika låtskrivarpar.
   På McCartneys ”Ram”-skiva fanns det ett foto på Paul & Linda som John & Yoko-clowner. Och John kontrade på ”Imagine” med den bitska ”How do you sleep” och på ett fotografi, som skickades med skivan, står John bakom en stor gris på samma sätt som Paul på ”Ram”-omslaget står bakom ett får.
   I det här sammanhanget är det tämligen naturligt att från historiens djup dra fram en nästan identisk händelse. När basisten Glen Matlock lämnade Sex Pistols påstods det först att han fått sparken för att han gillade Beatles. En konstruktion, undertecknad managern Malcolm McLaren, som inte visade sig vara sanning.
   Enligt Matlocks egen bok ”I was a teenage Sex Pistol ” så var han i februari 1977 så hjärtligt trött på Johnny Rotten att han på egen begäran ville avsluta sin tid i gruppen. Trummisen Paul Cook och gitarristen Steve Jones tog Rottens parti, utan att egentligen säga någonting, och fick ”förmånen” att spela tillsammans med Sid Vicious i fortsättningen.

Matlock, som hade större ambitioner än så, fortsatte en seriös karriär i den engelska popbranschen. Först med Rich Kids, sedan med Iggy Pop och grupperna Spectres och Hot Club. 1983 var det London Cowboys som gällde och just då var jag i London med Anders, Göran och Jan-Ola. Och den här torsdagen i januari tog vi oss till West Hampstead, där jag varken förr eller senare satt min fot. Spelstället hette The Moonlight på West End Lane liksom puben vägg-i-vägg.
   När vi stod inne på puben kom Glen Matlock med kamrater in på det halvfyllda stället. Strax efter soundcheck och några timmar innan konsert var det ingen som tog någon som helst notis om den förre Sex Pistols-basisten.
   - Det är få som känner igen mig sedan Pistols-tiden. Men en del utlänningar glömmer mig visst aldrig, sade Glen och log mot mig som hade svårt att hålla upphetsningen tillbaka.
   Han hade spelat med London Cowboys i bara fem veckor och han tyckte efteråt att han hade spelat fel på några ställen. I vit kråsskjorta och svart kavaj var han märkbart koncentrerad att följa kompet i sin nya grupp och vid ett tillfälle tog han steget fram till mikrofonen och sjöng en egen låt. Även Pistols-låten ”No lip” fanns i liverepertoaren den här kvällen.

I Clash var det också tre mot en. Hösten 1982 sjöng Mick Jones ”Should I stay or should I go”, ironiskt nog, men ett år senare så hade Joe Strummer tillsammans med managern Bernard Rhodes och basisten Paul Simonon fått nog av Jones ”problematic behaviour and divergent musical aspirations”, som det hette.
   Det finns naturligtvis många, många fler exempel på liknande skilsmässor i musikbranschen men det finns nästan lika många försoningar, faktiskt.
   Paul McCartney fick väl aldrig bokstavligen försonas med John Lennon men det var uppriktigt på gång när Lennon så tragiskt mördades. Och man kan ju påstå att de trots allt musikaliskt försonades på 90-talet när det skapades två nya Beatles-singlar utifrån två Lennon-demolåtar, ”Real love” och ”Free as a bird”.
   Trots alla hårda ord 1983 så blev även Mick Jones och Joe Strummer vänner igen. Så pass mycket att Strummer faktiskt producerade Jones grupp Big Audio Dynamite på deras album ”No. 10, Upping Street” (1988) där de även skrev låtar tillsammans.
   Glen Matlocks försoning med Johnny Rotten resulterade 1996 i en världsomfattande Sex Pistols-turné ”Filthy lucre” som upprepades 2003 med ”Piss Off Tour”.
   Och Bernie Taupin skriver sedan flera år tillbaka återigen texterna till Elton Johns låtar.

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.