Blogginlägg

Ingemar Olsson skiva

INGEMAR OLSSON: Verkligheten är större (Little Beat/Naxos)

Pop. Efter den minst sagt dammiga samlingsskivan "10 på svenska" känns Olssons nya skiva som en liten frisk fläkt. Med båda fötterna i nutid och för några stunder gör lyssnandet intressant.
   Låtarna riktar sig mot Svensktoppens publik på gott och ont. Gospelpop eller religiös schlager är väl en mer beskrivande genrebeteckning än den alldagliga popetiketten.
   Men i all det här välriktade och spekulativt utformade soundet finns ju också rädsla och hårt tämjda känslor som varken vill utmana, uppröra eller engagera.
   Och där blir Ingemar Olsson den typiska Svenktoppsartisten personifierad. Som när schlagerballaderna bara blir snälla och välkammade och de mer funkigt rytmiska låtarna aldrig når dansgolven.
   Här finns uppenbart material, allt skrivet av Olsson själv, som kan generera nya Svensktoppshits. Mest slagkraftig och kommersiell är han i de snälla balladerna. När popmusiken möter trubadurvisan och Olsson förvandlas till en mix av Lars Berghagen, Peter Lundblad och Mats Paulsson.
   Just de låtarna, "Kvar på perrongen" och "Stunden just nu", är skivans musikaliskt minst intressanta spår som samtidigt är de nyckeln till Olssons kommersiella framgångar. Men risken är också stor att radiopubliken somnat innan.
   I en annan ballad, "En sån Gud skulle jag kunna tro på", är det inte bara en risk, det är en uppenbar verklighet i sin färglösa och urvattnade form.
   Då är de mer eller mindre tydliga Ted Gärdestad-influenserna, i låtar som "Liten och stor", "Storslaget" och "Nöden har ingen lag", roligare att uppleva. Där barnkören i den förstnämnda är en alldeles oslagbar effekt för att nå alla från kyrkan till Svensktoppen.
   Mitt i all den här förhållandevis snälla röran finns det en helt elektronisk låt, "Plastic paradise", med maskiner och förvrängda röster, som åtminstone får mig att höja på ögonbrynen. För där finns plötsligt spänningen och nyfikenheten som skivan i övrigt saknar.
   Då hjälper det inte att han sjunger "Ge ge ge" som om det handlade om Beatles och "Yeah yeah yeah".

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.