Blogginlägg

Dr Feelgood överlever alla trender

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/9 1997.

DR FEELGOOD
Nya Freden, Örebro 10/9 1997

Återföreningar utan originalmedlemmar är i de rent nostalgiska kretsarna mer regel än undantag. Även ett så okommersiellt band som Dr Feelgood har drabbats av vågen och är just nu inne på sin minst tredje nystart.
   När Lee Brilleaux tog ner skylten 1994 försvann det sista originalet. Så den upplaga som just nu turnerar intensivt i Sverige, och på onsdagskvällen nådde Örebro, är endast senare års spillror av ett band som inte kan kallas annat än legendariskt. Tre musiker plus en ny sångare, rutinerade men ändå okände Pete Gage, i ett band som saknar riktiga profiler men inte personligheter. Bandet innehåller så mycket rutin och vardaglig proffsighet att repertoaren på scen aldrig blev sämre än under guldåren.
   Så bjöd de också generöst på sig själva i en timme och 45 minuter. Trots att publiktillströmningen var skral steg stämningen både på scen och bland fåtalet fanatiker medan vi passerade midnatt. Efter nära 25 års nästan ständigt turnerande lider bandet ingen brist på material. I en liverepertoar som pendlade mellan bluesig, munspelsförstärkt rock, av traditionell karaktär, och "modernare" låtar av exempelvis alltid underskattade Mickey Jupp.
   Jag gick till Nya Freden, för övrigt en alldeles utmärkt och perfekt intim rocklokal, med en mental önskelista från bandets digra produktion. Jag blev inte tillfredsställd på alla punkter, saknade exempelvis "No mo do yakamo", men som liveband kan Feelgood aldrig överskattas.
   När de tog upp sina allra äldsta guldkorn, "Back in the night" och "Roxette", gav sig på Jupp-pärlor som "Down at the doctors" och "Standing at the crossroads again" och mot slutet radade upp hits som "Milk and alcohol" och "See you later alligator" förstod vi att detta band kommer att överleva alla trender och alla dagsländor.

Kevin Morris, trummor
Phil Mitchell, bas
Pete Gage, sång
Steve Walwyn, gitarr

/ Håkan

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.