Blogginlägg

Albert Lee konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/3 2002.

KONSERT
ALBERT LEE & HOGAN’S HEROES
El Sombrero, Örebro 29/3 2002

Det var kvällen när teknisk briljans och oerhörda känslor förenades. Den lite torra svenska Långfredagen formades till en engelsk afton och en Good Friday. Och en god fredag kunde engelsmannen Albert Lee med sitt helengelska band Hogan’s Heroes bjuda på när fredag gick över till lördag.
   Med sin huvudsakligen coverinriktade repertoar fick Lee fritt spelrum i sitt gedigna historieberättande. Trots närmare 30 år i USA fick han i fredags utrymme att vara genuin engelsman tillsammans med sina gamla kompisar.
   När det gränslösa kunnandet på gitarrens alla möjligheter och ett mer mänskligt handlag med pianot, som han ibland satte sig bakom, fick chansen att gå hand i hand med den jordnära, sympatiska och mycket naturliga framtoningen.
   Det var som om den numera kultstämplade gitarristen Albert Lee förflyttades 30-40 år tillbaka i tiden, till sina första stapplande steg i musikbranschen, när pubspelningar var levebrödet.
   Med sina gamla engelska och delvis grånade kompisar, bland annat Pete Wingfield på piano, blev det dock aldrig gubbigt, trött och slött utan bara så där oerhört tidlöst och gränslöst inspirerat.
   Precis som förhandsrapporterna ”hotat med” så var det en starkt coverdominerad repertoar Lee och Hogans hjältar bjöd på. Men det var långtifrån någon uttjatad och förutsägbar räcka låtar som presenterades. Ur Buddy Hollys katalog valde han tre singelbaksidor, ”Restless” är nog inte Carl Perkins mest kända låt och hans förkärlek till Jimmy Webbs lågmälda låtar gör Albert Lee till en extraordinär coverartist.
   Dessutom gjorde det mer närstående personliga materialet, hans egen klassiker ”Country boy” plus läckra godbitar från Emmylou Harris (”Luxury liner”, oj!) och Rodney Crowells skivor, fredagskvällens konsert till en upplevelse långt förbi varje tanke om att det var bättre förr.
   Gitarristerna i publiken fick säkert ståpäls inför några flyhänta instrumentallåtar. Själv tyckte jag magin klättrade på väggarna när Albert satte sig bakom pianot och med sin underskattat emotionella röst smekte fram underbara låtar som ”The highwayman”, ”Till I gain control again” och ”So sad”.
   Så var det naturligtvis svårt att värja sig emot riktigt (pub)rockiga versioner av ”Real wild child”, ”Pink bedroom” och ”Tear it up”.

Albert Lee: gitarr, sång
Pete Wingfield, keyboards/sång
Brian Hodgson, bas, sång
Peter Baron, trummor
Gerry Hogan, steelgitarr

/ Håkan

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Silja 31/07: Var finns scenen sonheter Innergården?...

Olle Unenge 31/07: ”Men jag var mycket äldre då. Jag är yngre än då nu.”...

Ralph Svalander 7/07: Så kul att läsa detta. Jag var där. Har funderat på när det var. Trodde 71...

Silja 2/07: Ingen The Weight utan mitt önskemål!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.