Blogginlägg

TisdagsAkademien (23)

TisdagsAkademien 2024, Jag, Olle Unenge och Janne Rindar som sedan våren 2023 har träffats på Makeriet i Örebro varje tisdag (eller måndag, eller onsdag).

23:E RAPPORTEN FRÅN TISDAGSAKADEMIENS MÖTEN, där vi diskuterar musik i alla dess former, och det finns anledning att ännu en gång påminna om sällskapets historia. Vi träffades första gången i januari 2019. Platsen var då Bishops Arms och under de inledande året träffades jag, Janne Rindar och Olle Unenge en gång i månaden. Efter det första årets möten kom pandemin våren 2020 och vi bytte taktik på våra möten.
   Vi bytte mötesplats från Bishops till Stadsträdgården, en luftigare och perfekt covid-anpassat rymligare miljö både inomhus och utomhus. Efter ett drygt år och två somrar på Stadsträdgården flyttade vi hösten 2021 in hos restaurangen Brödernas, granne med Behrn Arena, innan vi sedan, strax efter årsskiftet 2021/22, hittade en trevlig möteslokal i nyöppnade restaurangen Hamnmagasinet, vid Hamnplan, med närhet till och utsikt mot Svartån.
   Efter ett år på Hamnmagasinet, februari 2023, drabbades restaurangen av konkurs (inte vårt fel!) och vi fick söka oss vidare i Örebros restaurangtäta centrum och fastnade ganska omedelbart, i februari 2023, hos Makeriet som sedan till sommaren samma år utökade sina lokaler med Skjulet på Stallbacken där vi träffas under sommartid.
   Under den senaste sommaren växlade vi mellan Skjulet, Stadsträdgårdens lummiga miljö, den nyöppnade takbaren Glassery och någon gång på Kulturbistron på Kulturkvarteret. Tog till och med en sväng till Kumla i september. Fortfarande med musikdiskussioner på programmet.
   Dagens rapport, den 23:e i ordningen, redovisar musikmöten som har handlat om Montreux Jazzfestival (del 2 och 3), Anita Pallenberg, Little Richard, Big Bill Broonzy, Toronto-festivalen 1969, Gene Vincent, den svenska gruppen Dina Ögon och Kris Kristofferson. En gränslös blandning som motsvarar TisdagsAkademiens ambition sedan starten.
   Som Akademiens ”ständige sekreterare” har jag noterat detaljer i dokumentärerna som stöd för våra diskussioner.




22 juli 2024 (Måndag!)
MONTREUX JAZZFESTIVAL. Del 2: Festivalen växer (49 min. 2023)
Rapporten om den tre-delade dokumentären om Montreux Jazzfestival fortsätter nu med del 2 och del 3. Festivalgeneralen Claude Nobs vision om festivalen breddas och efter att under de första åren ha fokuserat på rena jazzframträdanden börjar nu också artister som David Bowie, Freddie Mercury, Talking Heads, James Brown och Van Morrison ta plats på scenen i Montreux.
   Det var Deep Purple som sa det först: "We all came out to Montreux...". Med unika arkivbilder från konserter och backstage berättas historien vidare.
   Intro: Brandmän försöker släcka elden vid branden på Montreux kasino i december 1971. På tre år byggdes nytt plus en ny inspelningsstudio Mountain Studios. Jätemixbord där David Richards mixade allt, i studion och på konserter. Medan Claude lockade dit artister. Queen köpte studion 1978 och spelade in albumet ”Jazz”.
   Carole King på scen, första gången i Europa, ställde frågan till publiken ”Hur många förstår engelska?”. Ensam vid pianot sjöng och spelade hon ”You've got a friend”.
   ”Rösten är det starkaste instrumentet”
   Rolling Stones var först 1976 att spela in ett album, ”Black and blue”. Keith Richards berättar.
   Sedan kom Queen, David Bowie och AC/DC och Montreux blev mytomspunnet i USA.
   Gitarristen John Scofield berättar: ”Europa räddade jazzmusiken från USA”.
   Basisten Nathan East berättar. ”Alla sinnen stimulerades”.
   Jamsessions blev vanligt. John McLaughlin berättar.
   Muddy Waters på scen: ”Got my mojo working”. Mer jazz än blues på festivalen. Hasch, LSD och festande människor dök upp. Claude var gay och greps av polisen. Skandal. Nesuhi Ertegun, bror till Ahmet (skivbolaget Atlantics ägare) tog honom i försvar.
   Monty Alexander Trio 1976.
   Claude gifte sig med Jaque som satt på kontoret. Claude turnerade med en massa olika artister. Han älskade kaos.
   Etta James 1975. ”Respect yourself”.
   Carlos Santana, Gilbert Gil och Quincy Jones berättar.
   1978. John McLaughlin & the One Truth Band.
   Festivalen en smältdegel med pop jazz och world music.
   Talking Heads 1982. ”Once in a lifetime”.
   Van Morrison: ”Claude var ett vandrande uppslagsverk”.
   Van Morrison 1974. Kompades av Dallas Taylor, trummor, Jerome Rimson, bas, och Pete Wingfield, keyboards.
   Shania Twain berättar.
   James Brown 1981: Svettigt ansikte. ”Try me (I need you)”.

BOB DYLAN-TEMA: Janne valde: Bob Dylan is very particular about his lead guitar players.




30 juli 2024
MONTREUX JAZZFESTIVAL. Del 3: Ett musikaliskt världsarv (50 min. 2023)
Festivalen i den lilla staden vid Genèvesjön fortsätter att locka till sig världsartister i en allt större genrebredd, med namn som Marvin Gaye, Ray Charles, Sting, Alicia Keys och ZZ Top. Artister, vänner och publik hyllar unisont festivalens grundare och eldsjäl, Claude Nobs. Många av konserterna finns bevarade och inspelningarna har av Unesco utsetts till världsarv för sitt unika kulturhistoriska värde.
   Basisten Nathan East berättar: ”När man kommer till Claude Nobs hus på berget blir det som att komma till himlen”. Ett mytomspunnet hus.
   Tredje programmet om festivalen handlar mycket om arkivet av filmade inspelningar av Montreux-konserter.
   Shania Twain, Elvis Costello berättar.
   Marvin Gaye ville inte bli inspelad på sin konsert. En svettig Gaye 1980. ”Let's get it on”. Med storband, blås och kör.
   Inspelningar måste bevaras. Deep Purple-basisten Roger Glover beskriver det som en holy grail.
   Till festivalens 25-årsjubileum (måste ha varit 1992) satsade Sony allt på HD-filmat material.
   1987 började arkivet byggas. Med bästa inspelningstekniken. 1971 började inspelningar i färg.. Det är ett enormt arkiv.
   George Clinton 1990. Alla svettiga på scen. Bo Diddley berättar. På scen: Buddy Guy 1992. Herbie Hancock 1987. Ray Charles 1987.
   Carlos Santana berättar.
   Claude jobbade med Quincy Jones som medproducent 1991-93.
   Miles Davis/Quincy Jones 1991. The Roots 1994
   Sting hade ett akustisk projekt 1991. Sjöng ”Walking on the moon”.
Det blev dyrt när Quincy kom. Ekonomisk kris och Claude tappade kontrollen.
   ZZ Top 1996 var definitivt inte jazz.
   Artister började fokusera på sitt turnerande...
   David Bowie 1991. ”Starman” från Ziggy Stardust-skivan.
   Alicia Keys 2004. Pianolåten ”Night & day”.
   Tuff förändring för Claude. 2013 fallolycka i bergen. Medvetslös och dog i januari 2013.
   John McLaughlin om dödsfallet: ”Ett hål i hjärtat”. Carlos Santana: ”Vi miste våra vingar.”
   Prince 2013. Wyclef Jean 2013. ”No woman no cry”.
   En staty på Claude Nobs.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”The times they are a-changing” med Maria och John Holmström som gäster.




6 augusti 2014
ANITA PALLENBERG: Stilikonen som blev Stones-musa (1:48, 2023)
En dokumentär om skådespelerskan, fotomodellen och rock'n'roll-ikonen Anita Pallenberg som blev en modeikon, och så kallad it-girl, under 60- och 70-talen. Med hjälp av hennes opublicerade självbiografi (uppläst av skådespelaren Scarlett Johansson) och aldrig tidigare visat arkivmaterial tas vi med djupt in i Anitas värld, filmrollerna och livet som var tätt sammanflätat med flera av medlemmarna i Rolling Stones, liksom de mörka stunderna och missbruksproblemen.
   En bitterljuv och hisnande berättelse om äventyr, triumf och krossade hjärtan. Amerikansk dokumentärfilm från 2023 av Svetlana Zill och Alexis Bloom.
   Originaltitel: ”Catching fire; The story of Anita Pallenberg”. Svt Kspecial: ”Olämpligt för barn.”
   Hon har kallats ”Häxa, slampa och mördare”.
   Anita: ”Jag är inte ute efter upprättelse”.
   Marlon Richards, Keiths son, uttalar sig och är en av medproducenterna till dokumentären.
   Keith Richards: ”Anita var unik”.
   Fotograf Volker Schlöndorff: ”En stark vänskap”.
   ”Tuff brud i lyxförpackning”. Hon var tyska och italienska. Född i Rom. ”Jag relegerade mig själv från skolan”.
   USA var drömlandet. 1963, 19 år, åkte Anita till New York. Blev modell, träffade Andy Warhol och Allen Ginsburg. Träffade Stones i München 1965.
   Unika konsertbilder, massor av privata flimrande bilder.
   Brian Jones var snyggast. ”Vi var tvillingar”.
   Till London. Marianne Faithfull berättar.
   LSD som kallas ”acid” i filmen. Brian Jones: Bad trips, han hade astma.
   Anita förväxlades med filmroller som hon gjorde.
   ”Keith var tilldragande och sexig”. Keith var världens bäst klädde man.
   Stash Klossowski uttalar sig.
   Brian död 1969. Fruktansvärd tragedi. Anita var gravid i 7:e månaden när Brian dog. Augusti 1969 föddes sonen Marlon (efter Marlon Brando).
   Skådespelareen Jake Weber berättar. Hans pappa levererade droger till Stones och gänget.
   ”På tre år flyttade vi 20 gånger”. Bodde på Cheyne Walk sydvästra London. Keith: ”Vi var rena knarkare”.
   Så kom andra barnet, Angela som kallades ”Dandelion”. Keith Richards berättar.
   ”Schweiz var en lycklig tid.”
   Tredje barnet Tara dog tragiskt tio veckor gammal. Spädbarnsdöd.
   Anita övergiven. Hade inget eget pass. ”Som ett Inspärrat djur.” Förhållandet hade stagnerat. 1979. Mer heroin. Så berusad att hon ramlade ur sängen.
   Anita: ”Jag ångrar ingenting”.
”Hon var den första bohemiska rocktjejen”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Cold iron bound” med Joakim Bengtsson som gäst.


12 augusti 2024 (måndag!)
LITTLE RICHARD – rockens supernova (SvtPlay, 1:37, 2023)
Originaltitel: ”Little Richard: I am everything”.
   När Little Richard äntrade scenen exploderade rockmusiken. I en uppmärksammad dokumentär ifrågasätts den vittvättade amerikanska pophistorien och belyser såväl den legendariske rockikonens genomslagskraft som hela pophistoriens afroamerikanska rötter. Genom exklusivt arkivmaterial med stjärnor som Mick Jagger, Paul McCartney och Nile Rodgers samt genom insikter från forskare inom svart populärkultur och queerhistoriker skildras Richards unika karriär och liv.
   Amerikansk dokumentärfilm från 2023 av Lisa Cortes.
   Intro: Hamrade piano 16 år efter genombrottet. Jämför med Cassius Clay/Muhammed Ali. Stor i mun.
   ”Good Golly miss Molly”
   ”Han var allt på samma gång”. Little Richard: ”Det var jag som startade allt”. Han var inte blyg.
   Föddes i Macon, Georgia 1932. Han var en sorts personlighetsklyvning.
   ”Jag ville bli stjärna.” Dom var tolv barn. Pappa Charles ”Bud” Penniman.
   ”Jag ville bli präst” i Baptistkyrkan. Dansade i kyrkan. Queeer. Han var avikande från normen. Han hade mammans gardiner på sig. Höll till på Ann's Tic Toc, gayklubb.
   Sister Rosetta Tharpe och Valerie June berättar.
   ”Jag skrek och sjöng” a la Ma Rainey.
   Kallade sig Princess LaVonne. Drag, smink och klänning. 1950 Atlanta, Georgia.
   Esquirita, känd queerpianist. ”Jag stal hans stil.”
   Bästa vännen sköt Richards pappa. 1953 bandet Tempo Toppers.
   Lloyd Price. Speciality Records. 1955. New Orleans.
   Dorothy Labostrie, låtskrivare. ”Vi var trätta på långsamma låtar”. 1956 LA och New Orleans.
   Inspirerades av Brother Joe May, Clara Ward och Marion Williams. ”Min musik övervann segregationen.
   Nona Hendryx: ”Han kunde beskriva sex utan att vara hotfull”.
   Han blev gripen många gånger. Träffade Lee Angel, 16 år. Slutade turnera för att följa Herren. Gospelmusik. Följde Bibeln.
   Gifte sig 1962, med Ernestine.
   London 1962. Kompades av engelska gruppen Sound Incorporated.
   Paul McCartney, Mick Jagger uttalar sig 26 år efter genombrottet.
   ”Shut up” 1973. Droger: Kokain, PCP och heroin.
   1986. Rock'nroll hall of Fame och sjöng Otis Reddings ”I can't turn you loose”.
   2017. Botad från sin homosexualitet och sålde biblar.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Dark eyes” med Louise Bergman som gäst.




26 augusti 2024 (måndag!)
Ambassador Bill: Big Bill in Britain - Big Bill Broonzy documentary (BBC Productions/YouTube, 2013, 53 min)
Dokumentären inleds med några fina citat: Keith Richards inleder. ”Jag ville vara svart just då”. Wizz Jones: ”Vi ville identifiera oss med honom”. Martin Carthy: ”My no. 1”. Ray Davies: ”The Big Riffs starts there”.
   1951: Big Bill tog bluesen till England. Han hade en hemlig bakgrund. ”Mr Mystery of Missisippi”.
   John Renbourn: ”Trodde att han kom från bomullsfälten”.
   ”Trouble in mind”. En påhittad biografi. Lee Conley Bradley född 1903. Men själv påstod han årtalet 1893. Religiösa föräldrar.
   ”Your man with ambition”. ”Backwater blues”.
   1917 stor översvämning. Lämnade Arkansas. Gamla sv/v bilder. 1915. Draftad till armén, första världskriget. Kunde varken läsa eller skriva.
   ”Where I called a man”. Gifte sig med Gertrude. Lämnade hemmet 1920 för Chicago.
   Billy Boy Arnold berättar.
   ”House rent stomp” instrumental. 1927. Bytte namn till Big Bill Broonzy. 30-talet ekonomisk kris. ”Gonna carry me down”. 30-talet. New York City. Carnegie Hall.
   ”Just a dream”, drömde att han var på White House.
   En vändpunkt. Fångade den vita publiken.
   Han blev en ”Ladies man”. ”Black brown and white blues” viktig låt. Inte texten.
   1947. ”Blues in the Mississippi night”.
   50-talet. Johnny Cash sjöng ”Going to memphis”. Elvis Presley gillade Broonzy.
   Blev populär mainstreamartist, gillades inte av den svarta publiken. Kom till Europa på 50-talet. Han ville gifta sig med alla. Fick en son 1956: Michael Van Isvedt. Som 8-åring fick sonen veta vem hans far var.
   Wizz Jones: ”Vi såg honom som en folksinger”.
   ”Glory of love” Keith Richards: ”Versatile, allsidig.
   Tog bluesen till Afrika: Nordafrika, Senegal, Marocko.
   ”Worried man blues”. Fick strupcancer. Rösten blev en viskning. ”Sister doll”. 1958, dog i augusti

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Stuck inside of Mobile with the Memphis blues again” med Richard Ljungberg som gäst.




3 september 2024 (Kumla)
REVIVAL69: Legendarisk rockfestival (Telefilm/SvtPlay, 2022, 1:22)
Har i undertiteln namnet ”The concert that rocked the world” och på svenska Legendarisk rockfestival.
   Det är den 13 september 1969, en knapp månad efter Woodstock-festivalen, och på scenen står legender som The Doors, Chuck Berry, Little Richard, Jerry Lee Lewis och Alice Cooper. Biljettrycket har varit lamt, men försäljningen exploderar när det står klart att John Lennon kommer att medverka, tillsammans med sin nya bandkonstellation Plastic Ono Band.
   Toronto Rock and Roll Revival har beskrivits som den andra mest legendariska rockkonserten någonsin - näst efter just Woodstock. Trots detta är den märkligt nog relativt okänd. Med hjälp av unika arkivinspelningar från 1969 och intervjuer med dem som var med återskapas minnet av en legendarisk rockfestival och inte minst - en kväll som kom att utgöra det definitiva slutet på sagan om The Beatles. En film av regissören Ron Chapman.
   Först av allt är det förvirrat. Jag har för flera år sedan sett en DA Pennebaker-regisserad film om den här festivalen, ”Sweet Toronto” från 1988. Den var koncentrerad på Plastic Ono Bands framträdande. Den här handlar framförallt om festivalen i sin helhet med aktuella nutida intervjuer.
   Bakom festivalen låg Ken Walker, John Brower och Shep Gordon. 28 grupper/artister sammanlagt. Temat var klassisk rock'n'roll med Chuck Berry som höjdpunkt.
   Gene Vincent, stor idol för John Lennon, medverkar. Bandet Alice Cooper kompade.
   Gitarristen Robby Krieger från Doors berättar. Bandet ställde in konserter i samband med men inte Toronto. Däremot finns det inga bilder från Doors-konserten i filmen.
   Rodney Bingenheimer, amerikansk radio-dj blev engagerad.
   Kim Fowley var konferencier: ”Ring John Lennon!”.
   Edjo Leslie, Vagabond MC, var nyckelfigur.
   Anthony Fawcett, konstkritiker, en av huvudrollerna. Personlig assistent till Lennon/Ono. Nyinspelad intervju: ”Lite mer vin...”
   Tecknade sekvenser när det inte finns dokumentära bilder. Gammalt knep.
   Dokumentära ljudupptagningar från 1969. Telefonsamtal...
   Klaus Voormann, Alan White och Dan Richter berättar.
   Pennebaker erbjöd sig att filma festivalen. Beatles manager Allen Klein vägrade först.
   Höll på att ställa in festivalen. Geddy Lee från Rush berättar om sin upplevelse av festivalen som publik.
   Små korta musikaliska klipp. Bo Diddley kör ”Hey Bo Diddley”. Jerry Lee Lewis, ”Mean woman blues”.
   Chuck Berry kompades av amerikanska bandet Nucleus. Hugh Leggat, basisten, berättar. Danny Taylor, trummisen. Visste ingenting vilka låtar som skulle spelas. ”Rock'n'roll music”, ”Maybeline” och duck walk.
   Från flygplatsen till arenan med sällskap av alla 80 MC.
   Gene Vincent ”Be bop a lula”.
   Alice Cooper berättar. Under bandets föreställning blev det kaos på scenen. Kuddfjädrar flög över scenen, en levande kyckling släpptes lös. Bandets genombrott 1969.
   Little Richard i spegelkläder. ”Good Golly miss Molly”. Vilken personlighet.
   Det var Kim Fowleys påhitt att tända tändstickor/tändare under konserterna. Premiär!
   John Lennon: ”Blue suede shoes”, ”Cold turkey” och ”Give peace a chance”.
   Yoko Onos primalskrik som ett eget instrument, ”som en döende fågel”.
   Förstärkarna var på när Lennon och bandet lämnade scenen. Slutet på Beatles.
   Pennebaker: ”Amazing production”.
   Doors föreställning filmades aldrig. Jim Morrison förbjöd.
   Doors var avslutning och festivalens huvudakt. Jim Morrison talar. ”Det var en heder att uppträda på samma scen som alla rockikoner och John Lennon”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Changing of the guards” med Peter Engelsöy som gäst.




17 september 2024
GENE VINCENT: Rock and roll singer 1969, UK Tour Documentary (YouTube, 44:43)
Efter den senaste dokumentären om rockfestivalen i Toronto så fick vi i en idé att kolla upp Gene Vincent och fastnade på den här dokumentären från 1969 som utspelar sig i England. Där han, som vid den här tidpunkten hade tappat mycket av sin rock'n'roll-dignitet, genomför en turné med engelska bandet Wild Angels som komp.
   Fansen möter upp Gene på flygplatsen. Han haltar. 1969 var det comeback med ett nytt album ”I'm back and I'm proud” producerad av Kim Fowley.
   Onsdag:
   Han kommer i Rolls Royce till hotellet. Han är i England för att marknadsföra skivan och genomföra en turné. ”Äskar min fru och min hund” säger han i intervjun.
   Torsdag:
   Repetition i Croydon. ”Skruva ned ljudet!” Han såg inte ut att må så bra. Sjöng lite country. Allmänt rörigt. Mer country när han vandrar runt i London. Sv/v bilder.
   Fredag:
   Thames TV filmar, håller en golfklubba, tvättar håret och damen frågar om han vill ha fett i håret och rock'n'rollfrisyr. Repar för tv-framträdandet och framför ”Be-bop-a-lula” som spelas in med dansande ungdomar framför scenen. Väldigt pianobaserat arrangemang. ”Thank you very much indeed” efter inspelningen. Problem med gage. Manager utlovar på måndag...
   Lördag:
   Royal York Hotel i Ryde på Isle of Wight. Inte så proffsigt. Färja över vattnet till ön. ”En lång väntan med alla pauser”. Dubbelrum på hotellet.
   En låt, ”Leave that pistol down”. Svängde ordentligt på scenen. Vill ha mer pengar. ”Annars blir det trouble”, sa en missnöjd Gene.
   Framför ”Be-bop-a-lula” inför en vild och väldigt nöjd publik, med många 13-14-åringar. Extralåt ”Long tall Sally”

I bonustemat om Bob Dylan tyckte Janne att vi skulle titta på ett avsnitt ur Otis Gibbs podd där han berättar intressanta saker. I det här avsnittet, med rubriken ”Musicians opinion of Bob Dylan”, intervjuar Otis författaren Ray Padgett berättar om sin bok ”Pledging My Time: Conversations with Bob Dylan Band Members”.




24 september 2024
DINA ÖGON: bakom dina ögon (SvtPlay 59 min, 2024)
Dokumentärfilm om det hyllade bandet Dina ögon. En roadmovie om musik, småbarn, packning och parkering och om att plötsligt, mitt i livet, träffa rätt i sitt musicerande. Filmen följer bandet på turné som ett backstage-pass till det som bara kan formuleras i musik.
   Dina Ögon har jazzbakgrund. Daniel Ögren, keyboards/gitarr, och Anna Ahnlund, sång/gitarr startade bandet och är ett par med barn. Gamla privata filmbilder. Love Örsan, bas, och Christopher Cantilo, trummor.
   Spelade på ett fullt Gröna Lund.
   Daniel är tidspessimist.
   Bandet spelar på Pustervik. Bandet började som ett kompisjam.
   Typisk musikermusik. Jag jämför med Steely Dan, musik med improviserat jazzstuk.
   Inspelningsstudio i Sthlm. Mycket funderande.
   Håkan Hellström uttalar sig: ”Jag jämför med Svante Thuresson.”
   På Babel i Malmö. Jazzklubb.
   ”Nirvana” är en helt OK låt.
   Dokumentären är grafiskt snygg.
   Björnlunda, Sörmland bor paret.
   Privata filmer från 90-talet. ”Blue” med Joni Mitchell var en favorit.
   Grammisgalan 2024. Årets alt.pop-vinnare.
   Kajsa Haidl, journalist, kommenterar genom hela filmen.
   Gröna Lund, ett hav av folk. Rockefeller, Oslo. Bär instrument.
   Låten ”Berget” helt ok. Svenska texter.
   Musiken Dina Ögon spelar kallas ”Scandinavian exotic” internationellt.

BOB DYLAN-temat: Olle valde film/ljud med Dylans Nobel-föredag 2017.
https://youtu.be/6TlcPRlau2Q?si=Ae-HQz9uIH7IcOm0




8 oktober 2024
KRIS KRISTOFFERSON: Pilgrim: His life and work (YouTube, 1993, 1:30)
Den här dokumentären granskar Kris Kristoffersons extraordinära karriär och liv som skådespelare, låtskrivare och artist och medlem av Country Music Hall Of Fame Inductee. Programmet innehåller intervjuer och sekvenser ur flera av Kristoffersons filmer.
   Regissör: Paul Joyce.
   Den nyligen avlidne Kris Kristofferson blev ett naturligt inslag i TisdagsAkademiens möte.
   Växte upp i en militärfamilj men lämnade den miljön bakom sig, tog gitarren och munspelet och åkte till Nashville.
   Kärv skrovlig röst. ”Excited looking performer” var en kommentar om honom.
   Johnny Cash: Han var ”Rockabilly from Nashville”. Han var välartikulerad.
   Fick brev från sin mamma som sa upp bekanskapen med sin son. Hon tyckte inte att han hade gjort som hon ville.
   Kris visar tittarna runt i Nashville, barerna och där han bodde.
   Fred Foster, producenten och skivbolagsägaren (Monument) som skrev kontrakt med Kris som låtskrivare.. Han ville höra Kris sjunga: ”Jag kan inte sjunga, jag låter som en groda”.
   Billy Swan hjälpte Kris. Bradley Studios.
   ”Här skrev jag ”Sunday morning.comin' down” som var lätt att skriva”.
   Bobby Neuwirth, Willie Nelson och John Prine berättar
   Spelade in en demo på ”Me and Bobby McGee”, med Swan på orgel. Kris jämför låten med ”Hey Jude”. Inspiration var Fellini-filmen ”La Strada”.
   Den engelske poeten William Blake var också en stor inspiration.
   ”To beat the devil” skrev Kris om Johnny Cash som sjunger låten här.
   Kris spelar gitarr väldigt enkelt, använder bara tummen.
   Kris var förband till Ronnie Hawkins i Toronto. ”Kris var intresserad av alla tjejer, till och med min fru”.
   Fred Foster, som för övrigt har skrivit ”Me and Bobby McGee” tillsammans med Kris, berättar många anekdoter om Kris.
   Willie Nelson: ”Många texter handlar om sex”.
   ”For the good times”, enkel låt, har en text som är på riktigt.
   Jackson Browne berättar och sjunger ”Mal Sacate (for Maria)”. En låt från 1990 med en text delvis på spanska.
   Kris: ”Nashville räddade livet på mig”. ”Be careful with your dreams”
   Fina filmbilder: Regnet mot vindrutan.
   Dennis Hopper och Joan Baez berättar.
   Om Sam Peckinpah. Filmen ”Pat Garrett & Billy the kid” 1973
    Filmer: A Star is born” (1976) med Barbra Streisand, ”Heaven's gate” (1980) och ”Trouble in mind” (1985).
   ”The promise” (1995) producerad av Don Was.
   Kris: ”Genom mina barn älskar jag äldre människor”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Sad eyed lady of the lowlands” med Tore Berger som gäst.

/ Håkan

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.