Blogginlägg

Krönika: Mars 1976

I mars 1976 skrev jag min första text om engelsk pubrock och räknar upp ett stort antal namn i den trevliga musikgenren. Bland annat Kursaal Flyers, Tyla Gang och Ace. Och passar på att ge ett omdöme om Kursaals andra album "The great artiste".
   Pubrock var ännu så länge ett ganska okänt begrepp i Sverige men när musiker gick vidare i andra grupper, exempelvis Graham Parkers Rumour och The Motors, blev musiken allt mer populär. Här släpper jag den ganska spännande nyheten att Nick Lowe funderar på att bilda grupp med Mickey Jupp. Men det blev inget med det...
   En riktigt namndroppande historia till text som avslutas med en kort ganska ljum recension av Kursaal Flyers andra då aktuella album.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/3 1976.
 
PUBROCK
blir nu allt populärare bland engelska musiker!

PUBROCKEN BÖRJAR EFTER NÅGRA ÅR EXISTENS få ett ordentlig fotfäste i engelsk showbiz. Denna okomplicerade musikform uppstod egentligen redan i början på 70-talet med grupper som Help Yourself, Cochise och Brinsley Schwarz som de främst framträdande. Men det var inte förrän i slutet på 1973 som stilen döptes till pubrock.
   Som namnet visar är det musik som företrädesvis framförs på pubar, små ställen där ibland den fina publikkontakten är enda gaget och ger inspiration för små, en del inte ens pro9fessionella, grupper att jobba sig uppåt i branschen till de stora pengarna och feta rubrikerna. Få lyckas men bland pubrockbanden finns det folk med ambition.
   Musiken de spelar är enkel och lättfattlig och fungerar lika bra efter en som efter fyra sejdlar öl. Därav detta enorma uppsving som gjorts de senaste åren och det har så smått blivit fint att spela pubrock. Det börjar växa upp runtom i hela England.
   Grupper livnär sig bra på denna marknad då resekostnader är låga och det finns grupper som blir kända utanför sitt eget kvarter.
   Ingen av de ovan nämnda tre pionjärgrupperna existerar längre, men dess medlemmar har som ringar på vattnet spridit pubrocken vidare i grupper, som i sin tur upphört och så vidare och så vidare... En flexibel musikbransch därtill synes alla i det suddigt förflutna har spelat med alla.
   Ace fick hösten 1974 en hit med ”How long” men har inte kunnat följa upp den. Deras trummis Fran Byrne var tidigare med i Bees Make Honey, en grupp som bland sina medlemmar haft Deke O'Brien, numera i irländska Nightbus. Ruan O'Lochlainn, senare i Ronnie Lanes Slim Chance, är numera soloartist och Malcolm Morley som senare blev medlem i Man.
   Dr Feelgood med den häftige gitarristen Wilko Johnson i spetsen är en populär scengrupp. Likaså Kilburn & the High Roads som haft otaliga medlemsändringar, men som vid sångmikrofonen har kvar den färgstarke Ian Dury.
   Ducks Deluxe var när de fanns en av de populäraste, Dave Edmunds producerade deras skivor, och bland killarna märktes Sean Tyla, som numera leder sitt eget Tyla Gang, och Martin Belmont, numera i Rumour tillsammans med bland annat två killar från Brinsley Schwarz. En annan från sistnämnda grupp, Nick Lowe, funderar just nu på en grupp tillsammans med Dave Edmunds och Mickey Jupp. Vad månde bliva?
   Och så till en grupp som kanske förespåtts de allra största framgångarna på området, Kursaal Flyers. En grupp under Jonathan Kings vingar som i somras debuterade med ”Chocs away” och redan nu kommit med efterföljaren ”The great artiste” (UK).
   En grupp som sitt namn och skivomslag (de är avbildade som piloter) till trots står med båda benen på jorden. Något krampäktigt tycks det mig. Deras enkelhet bär belönas men den antioriginalitet de uppvisar är mera en gimmick. Och det brukar inte hålla i längden. Så inte heller här.
   Visserligen originallåtar men det lånas här och där på ett inte tillfredsställande sätt. ”Back to rock” är till exempel en blandning av ”Chattanooga Choo Choo” och Leo Sayers ”Long tall glasses”. Till det fördelaktiga hör ”Ugly guys” och ”Cruisin for love” i countryrockskepnad som jag trodde bara amerikaner var mäktiga.

/ Håkan

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.