Blogginlägg

David Lindley (1944-2023)

EN AV AMERIKAS, PÅ MÅNGA SÄTT, färgstarkaste musiker har gått ur tiden. Med alla sina gitarrer, och övriga stränginstrument (även fiol), gav DAVID LINDLEY guldkant på ett oräkneligt antal skivor från början av 70-talet. Inte minst på flera klassiska Jackson Browne från samma decennium innan han startade en solokarriär med eget band.
   David inledde sin musikerbana på 60-talet, då som medlem i gruppen Kaleidoscope som lite förvirrande ofta blandas ihop med ett engelskt band från samma tid, andra halvan av 60-talet, som också hette Kaleidoscope. Som mycket duktig musiker halkade han snart in i det amerikanska studiomusikergänget och spelade på skivor med Terry Reid, America, Graham Nash och, framförallt, Jackson Browne. Med Browne gjorde han debut på ”For everyman” (1973) och paret var ett osvikligt team under resten av 70-talet.
   Höjdpunkterna avlöste varandra på albumen ”Late for the sky”, ”The pretender”, ”Running on empty” och ”Hold out”. I den samlingen finns tre speciella musikaliska ögonblick som jag vill kalla historiska. Davids underbart fina fiolspel i ”Before the deluge”. Avslutningen på ”The load-out” där David efter ett ljuvligt slidegitarrsolo går fram till mikrofonen och sjunger ”Stay”. Och den lika fina slidegitarren i ”Of missing persons” tillägnad minnet av Lowell George.
   Just ”Stay”-framträdandet fick David Lindley att sjunga mer och i den vevan satsa på en solokarriär, väldigt ofta iklädd hawaii-skjorta och röda byxor(!). 1981 kom första soloalbumet, ”El Rayo-X” (producerad av Jackson Browne), som gjorde ”Mercury blues” till en mindre hit. Skivorna därefter, ”Win this record”, minilivealbumet ”El Rayo lives”, ”Very greasy” och ”Mr Dave”, är kära ägodelar i skivsamlingen. Ofta med reggaerytmer och många karibiska influenser skapade Lindley ett eget sound.
   Han lämnade Jackson Brownes fenomenala kompband 1980 men två återföreningar live finns i mitt minne. 1997 turnerade de tillsammans som akustisk duo och skapade magi på bara två man på scen. 2010 turnerade Browne med eget band som till och från på scen förstärktes med Lindley. Dessutom gjorde de en duospelning som en del i konserten.
   David Lindley avled igår 3 mars 2023 efter en kort tids sjukdom.

/ Håkan

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.