Blogginlägg

Slaptones konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/11 2003.

KONSERT
Slaptones
Sombrero, Örebro 22/11 2003

Slaptones debuterade i våras med ett trevligt rockabilly-stänkande album som dock totalt sett inte nådde upp i några högre höjder. Mest på grund av att materialet till 85 procent var covers och den tveklösa personligheten hos bandet, jag menar tre unga tjejer i fronten, hade svårt att ta sig förbi studioteknik och sedan ut ur högtalarna.
   Med huvudsakligen covers från 50- och 60-talet är det däremot så mycket lättare att stå på en scen och lyckas. När de formidabla rytmerna, de historiska riffen, den wacka-wacka-bumpande ståbasen och de fina rösterna skapar så mycket mer utstrålning än vad ett ordinärt coverband mäktar med.
   De här unga systrarna Bondeson, på gitarr, slidegitarrbanjo(!) och ståbas, lever musikaliskt genom sin far Janåke som satt trygg och stadig bakom trummorna. Och när repertoaren blev lite bluesigare, ”Spoonful”, ”Rollin’ and tumblin’” och ”Tobacco road”, sjöng han och spelade munspel också.
   Vårens debutplatta blev också ryggrad i bandets scenrepertoar som förutom den egna låten ”Love comes easy” uteslutande bestod av covers. Men de lyckades göra något eget av det dammiga, stundtals akterseglade materialet vars bäst-före-datum gick ut för åtskilliga decennier sedan.
   Med bedårande röster, snygg gitarrteknik och en naturlig scennärvaro blev det därför en behaglig upplevelse att ännu en gång få höra Elvis Presleys ”My baby left me”, Mose Allisons ”Parchman farm” och Johnny Kidds ”Please don’t touch”. Blues och gammal rock’n’roll i en logisk omfamning.
   Mest framträdande av familjen Bondesons medlemmar var Greta som sjöng mest och spelade både gitarr och sexsträngad gitarrbanjo med slide. Stundtals bodde det en liten Bonnie Raitt i hennes flinka fingrar över greppbrädan.
   Men även de andra systrarna tog sina sångnummer med skärpa och när lillasyster Sunniva sjöng sin egen ”Love comes easy” blev konserten som bäst. I en countryfierad och Chrissie Hynde-doftande poprocklåt.
   Som bara överträffades av slutlåten ”Are you tired of me, darling?”, när tjejernas underbara röster naket slingrade sig om varandra. Men så dags, när klockan närmat sig halv två, var publiken lite för trött för att älska de ljuvliga harmonierna.

/ Håkan

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.