Blogginlägg

Så mycket homogent jämnare den här gången

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/9 2006.

KONSERT
David & the Citizens
Klubb Smart/Satin 2/9 2006

Som jag misstänkte när jag lyssnade på David & the Citizens nya album, ”Stop the tape! Stop the tape!”, har David Fridlund och hans band blivit betydligt mer målmedvetna med åren. Jag minns ett minst sagt ostrukturerat uppträdande på Contan våren 2002 i samband med albumdebuten. I lördagskväll på Klubb Smarts säsongspremiär på Satin var det sammantaget så mycket starkare och så mycket homogent jämnare än den gången.
   På den tiden var David & the Citizens mer lekskola än seriösa konsertartister. Inte helt utan melodiösa höjdpunkter men det pendlade enormt mellan högklassig pop och platta fall. Med det aktuella albumet som ryggrad i dagens repertoar har de märkbart växt till sig.
   Det är inte bara sångaren, låtskrivaren och frontfiguren David, som nu lämnat sitt udda beteende att sitta på en stol under hela föreställningen, som har mognat som scenartist där i centrum. Även bandet har blivit en tajt, välspelad kvartett där tidigare så pajasfixerade Magnus Bjerkert nu är en enorm instrumental tillgång på både gitarr, keyboards och trumpet. Främst i de äldre låtarna.
   På det trånga, svettiga och sedvanligt hängivna Klubb Smart blev det därför inte överraskande en stark konsertupplevelse. Inför en närmast fanatisk publik, som hysteriskt sjöng med ordagrant i de äldre låtarna, och ohjälpligt rycktes med i det melodiskt klockrena nya, men ännu lite allmänt okända, materialet.
   Det blev alltså inte den totala marknadsföringen av nya skivan, som brukar vara så vanligt två veckor efter skivrelease, utan en fantastiskt fin balans av gammalt och nytt. Där äldre slagnummer som ”Something, not sunlight”, ”Divine”, ”Song against life” (alla från debutskivan) och ”Until the sadness is gone” uppdaterats och snyggt smälte in bland många av de nya och faktiskt ännu starkare låtarna.
   Från inledningslåten på nya albumet, ”A heart & a hand & the love for a band”, till avslutande titellåten, som också var final på konserten, med ytterligare några gamla klassiker bland extralåtarna så var det en så gott som prickfri konsert. Och alla var så dags både svettiga och helt nöjda.

/ Håkan

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.