Blogginlägg

Så mycket homogent jämnare den här gången

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/9 2006.

KONSERT
David & the Citizens
Klubb Smart/Satin 2/9 2006

Som jag misstänkte när jag lyssnade på David & the Citizens nya album, ”Stop the tape! Stop the tape!”, har David Fridlund och hans band blivit betydligt mer målmedvetna med åren. Jag minns ett minst sagt ostrukturerat uppträdande på Contan våren 2002 i samband med albumdebuten. I lördagskväll på Klubb Smarts säsongspremiär på Satin var det sammantaget så mycket starkare och så mycket homogent jämnare än den gången.
   På den tiden var David & the Citizens mer lekskola än seriösa konsertartister. Inte helt utan melodiösa höjdpunkter men det pendlade enormt mellan högklassig pop och platta fall. Med det aktuella albumet som ryggrad i dagens repertoar har de märkbart växt till sig.
   Det är inte bara sångaren, låtskrivaren och frontfiguren David, som nu lämnat sitt udda beteende att sitta på en stol under hela föreställningen, som har mognat som scenartist där i centrum. Även bandet har blivit en tajt, välspelad kvartett där tidigare så pajasfixerade Magnus Bjerkert nu är en enorm instrumental tillgång på både gitarr, keyboards och trumpet. Främst i de äldre låtarna.
   På det trånga, svettiga och sedvanligt hängivna Klubb Smart blev det därför inte överraskande en stark konsertupplevelse. Inför en närmast fanatisk publik, som hysteriskt sjöng med ordagrant i de äldre låtarna, och ohjälpligt rycktes med i det melodiskt klockrena nya, men ännu lite allmänt okända, materialet.
   Det blev alltså inte den totala marknadsföringen av nya skivan, som brukar vara så vanligt två veckor efter skivrelease, utan en fantastiskt fin balans av gammalt och nytt. Där äldre slagnummer som ”Something, not sunlight”, ”Divine”, ”Song against life” (alla från debutskivan) och ”Until the sadness is gone” uppdaterats och snyggt smälte in bland många av de nya och faktiskt ännu starkare låtarna.
   Från inledningslåten på nya albumet, ”A heart & a hand & the love for a band”, till avslutande titellåten, som också var final på konserten, med ytterligare några gamla klassiker bland extralåtarna så var det en så gott som prickfri konsert. Och alla var så dags både svettiga och helt nöjda.

/ Håkan

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Silja 31/07: Var finns scenen sonheter Innergården?...

Olle Unenge 31/07: ”Men jag var mycket äldre då. Jag är yngre än då nu.”...

Ralph Svalander 7/07: Så kul att läsa detta. Jag var där. Har funderat på när det var. Trodde 71...

Silja 2/07: Ingen The Weight utan mitt önskemål!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.