Blogginlägg

Ett lätt blaserat uppträdande

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/8 2006.

KONSERT
The Doits
Klubb Idiot/Satin 25/8 2006

Pop med otrolig energi. Eller rock med poppiga ingredienser. Skellefteås The Doits kan tillhöra båda kategorierna och det är väl på pappret oväsentligt vad som är deras avsikt. I praktiken däremot, på Satin sent i fredagskväll inför tunna åskådarled, så var det inte överraskande energin och det hårt rockiga anslaget som var mest påtagligt under deras korta, 33 minuter för att vara exakt, och lätt blaserade uppträdande.
   I fredagens tidning var jag och sångaren i Doits, Altay Sageson, lite oense om gruppens sound på skiva. Medan jag tyckte deras aktuella skiva ”Lost, lonely & vicious” huvudsakligen koncentrerade sig på hård, melodiös rock i Hellacopters fina anda så ville Altay framhäva det powerpoppiga inslaget.
   Om konserten på Satin var ett sorts facit på våra små meningsskiljaktigheter så vill jag nog påstå att jag var närmast i min beskrivning. Av tradition blir det i hundra fall av hundra mycket tyngre på konsert än skiva men ändå hamnade de melodiska fördelarna i Doits musik på efterkälken när de brummade på som allra mest.
   Med den lågprofilerade rockmusik de vräkte ut mot en till stora delar ointresserad publik hade jag faktiskt svårt att förstå Altays resonemang medan den produktplacerade Rickenbacker-gitarren, på omslag och promotionbilder, lyste med sin frånvaro på scenen.
   Altay gjorde sitt bästa att översätta det klingande gitarrsoundet från skivan med sin vanliga vita gitarr men överskuggades hela tiden av Anders Göranssons riffiga och hårt rockiga gitarr.
   Det här lite opersonliga rocksoundet tog tyvärr udden av flera bra låtar från den senaste skivan, ”Take out”, ”Lose all the time” och ”Turn my water in to wine”, och sänktes definitivt av ett smått miserabelt liveljud. Det var en kväll då förbandet lät mycket bättre än huvudbandet.
   Efter åtta låtar, som väckte minimalt intresse i publiken, spelade Doits ut ett sista trumfkort och bjöd upp Pricks-Janne på scenen och allt slutade i röj, punk och kvällens längsta applåder. Men det var som sagt inte Doits förtjänst.

/ Håkan

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.