Blogginlägg

Minnen, minnen och hyllningar av Bowie

1975: David Bowie, Yoko Ono och John Lennon.

DET BLEV UNDER MÅNDAGSFÖRMIDDAGEN och resten av dagen en explosion med hyllningar och minnesrunor till nyligen avlidne David Bowie. Facebook-flödet svämmade nästan över, och gör det fortfarande, när alla i sin iver ville visa sin personliga uppskattning till en av rockvärldens största namn. Här nedan har jag länkat till några officiella men personliga artiklar och i mitt flöde fick jag också några intressanta privata noteringar.
   Bland annat skrev Örebrofödde basisten Jerker Odelholm av sig sina spontana känslor när han nåddes av nyheten under måndagsförmiddagen:

"David Bowie... Ingen har inspirerat mig så mycket genom åren! Och allt man fick på köpet, Iggy, Lou Reed och Velvet Underground, Tony Visconti, Brian Eno, Ronno, Herbie Flowers, George Murray och Dennis Davis, Fripp och Belew, Scott Walker, Nina Simone. Kasten mellan stilar och mixen av boogie, kraut, funk och soul, och nu senast avantgard jazz från N.Y med Tim Lefebvre och Mark Guiliana och alltid på något egenartat sätt.
   Och låtarna, sången, arrangemangen och produktionerna och intervjuerna...

JAG HAR PÅ ETT DYGN LÄST OTALIGA HYLLNINGAR av Bowie, de bästa hittar du länkade här nedan, och blir lite avundsjuk att jag under åren inte har hittat den där genomgående passionen för Bowie som många vittnar om i sina texter. Jag har försökt rannsaka mitt minne på jakten efter mina Bowie-höjdpunkter och ofta hamnat på "Young americans"-skivan där John Lennon medverkar på ett hörn. Men låten Bowie och Lennon skrev ihop, "Fame", tillsammans med gitarristen Carlos Alomar är ju bara ett formidabels exempel på en jamsession utan mål. Skriven i studion medan de lånade rytmerna från Shirley and Companys hitlåt "Shame shame shame".
   Det är alltid lätt att förstå historien i efterhand. Många, många är det som idag beskriver Bowies sista album, det helt aktuella "Black star", som ett fantastiskt avsked och höjer upp glorian för att han som enda artist så medvetet och perfekt har regisserat sitt sista år i livet.
   Minnet är, som sagt, kort. Under 2002 fram till 7 september 2003 levde den amerikanske rockartisten och låtskrivaren Warren Zevon med sin cancer, fast han gjorde den obotliga sjukdomen offentlig, och gjorde sitt sista år i livet till en grandios avslutning på en fantastisk karriär. Och spelade samtidigt in sin sista skiva, "The wind". Inspelningarna finns också dokumenterade på en mycket gripande dvd.

Alla länkar till aktuella Bowie-texter:
   En spännande och intressant krönika till minnet av Bowie av den som alltid mycket underhållande Chris Charlesworth. Nu har Andres Lokko upptäckt att "Black star" är ett avsked. Jan Gradvall tecknar som alltid en initierad bild av Bowies karriär. Alltid intressante krönikören Richard Williams hade en ljummen start med artisten Bowie.
   Minnet av Bowie finns också i Hull. Bowie-gitarristen Mick Ronsons dotter Lisa minns sin fars samarbete med Bowie. Mats Olsson minns (eller inte) ett möte med Bowie 1972. Adam Sweeting har skrivit en lång dödsruna om Bowie i engelska The Guardian.

/ Håkan

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.