Blogginlägg

Recensioner från Peace & Love-festivalen 2007

De här recensionerna publicerades ursprungligen på Nerikes Allehandas nöjesblogg 28/6-1/7 2007.

28 juni 2007
Mellanlandning
Vi har just mellanlandat på hotellrummet mellan två konserter. Har sett en bedårande Sophie Zelmani-uppvisning på största scenen (full recension imorgon på denna plats), en oväntat halvakustiskt småcharmig konsert med Billie the Vision & the Dancers, en starkt sjungande Damien Rice och ett dundrande hysteriskt populärt gig med The Sounds på största scenen inför en miljon människor i publiken (kändes det som). De senare inledde med ”Living in America” och sedan gick det nedåt förutom ”Painted by numbers”.
Plura & Carla gjorde en nedtonad akustisk konsert på 45 minuter med ett urval låtar från sin repertoar. Och med Aftonbladets Per Bjurman i publiken. Låtlistan var så här:
Blues för Bodil Malmsten
Fulla för kärlekens skull
Mörkret knackar på din dörr
Ett litet finger
Ta min hand
Mil efter mil
Inget bra för mig själv
Min systers karneval

Bröderna Jonsson bor för övrigt på samma hotell som oss.

29 juni 2007
Anna Ternheim, scen 2
* * * *
När Zelmani så fint inledde första viktiga festivaldagen i Borlänge var det inte mer än rätt att Anna Ternheim strax efter midnatt kunde avsluta den lika charmant.
   Framför den stora scenen mitt i city på Stationsgatan, där det plötsligt rådde rökförbud framför scenen, gjorde Anna en nästan spöklik entré till ett soundtrack av durrande futuristiska bastoner och ett nätverk av keyboards.
   Anna tar numera en naturlig plats vid mikrofonen och är mer säker än någonsin. Dessutom har hon blivit en större scenpersonlighet. När hon exempelvis greppar elgitarren och bredbent manar fram ren och skär rockmusik.
   Men i Annas konsert pendlar det sedvanligt mellan musik med full elektrisk kraft och ödmjuka ballader med bara en akustisk gitarr eller piano som komp.
   Hon vill verkligen presentera något nytt i svenskt musikliv. Låter musikerna ta ut svängarna, jag ser verkligen i basisten Jerker Odelholms inspirerade ögon hur kul och spännande han tycker det är, och det spretar ibland och blir homogent ibland.
   Just den där sprakande känslan blir väldigt tydlig på slutet när ”My secret” inleds så harmoniskt men avslutas som värsta New York-rocken.
   Utan att vänta på några inropningar sätter sig sedan Anna vid pianot och den ofrånkomliga ”Shoreline” gör publiken väldigt lycklig.

29 juni 2007
Sophie Zelmani, scen 1
* * * *
Jag har väntat så länge, jag har längtat ännu längre, och så får jag till slut uppleva Sophie Zelmani på en festivalspelning när jag egentligen är övertygad om att hon har ungefär hundra procent mer att ge i en koncentrerad konsertsal med väggar och tak. Med exemplariskt ljud.
   På eftermiddagen på festivalens största scen är det allt annat. Ändå var det en ynnest att se och höra den hjärtskärande personliga Sophie framför ett i allra högsta grad slipat komp under ledning av gitarristen Lars Halapi.
   Hon kom in på scen helt vitklädd, långkjol och pratade, verkligen pratade, med publiken som bestod av övervägande festivalungdomar som lyssnade, verkligen lyssnade, och den timmen långa konserten hade många toppar.
   Snygga, lågmälda intron följdes av smygande, extremt melodiösa låtar som sedan ofta avslutades med magiska, långa avrundningar. Att det spretade lite soundmässigt skyller jag gärna på omständigheterna utomhus. Där dock Halapis gitarr, ofta en oerhört välstämd akustisk, gick fram nästan klockrent.
   Konsertens tolv låtar var av naturliga skäl huvudsakligen hämtade från vinterns album ”Memory loves you”, en skiva jag inte tyckte var i exklusiv nivå med hennes övriga fina skivor men jag måste nog ändra mig.
   I mina ögon och öron var versionen av ”Love on my mind” Peace & Love-festivalens första dags högsta höjdpunkt. Innan trummisen Peter Korhonen drog igång tempoökningen på slutet, som slutar i ett underbart crescendo, tittar basisten Thomas Axelsson på den infernaliskt tajte trummisen, ler lite och vet vad som komma skall.
   Sophie sjöng och bandet, där vi inte ska glömma bort pianisten Robert Qwarforth, spelade så att de mörka molnen just då tog omvägen runt Borlänge.

30 juni 2007
Marit Bergman, scen 1
* * * *
Sedvanligt snyggt klädd, för dagen i ljusgrön klänning med en mörkgrön lätt cape över, framför ett stort gäng musiker som var lika elegant klädda tog den glada tjejen Marit Bergman över den stora scenen tidigt igår kväll.
   Sällan har festivalprogram någon musikalisk planering i sitt dagsprogram men när den sprittande uppenbarelsen Miss Li igår direkt följdes av Marit så var det ovanligt passande. Marit idag är ju egentligen en alldeles naturligt uppföljning på den där livsglada, rastlösa musiken full av energi som bara måste ut.
   Marit har på bara några år växt ut till den stora artist som utan vidare kan hantera en stor publik och igår var det nästan Sounds-kapacitet på parkeringsplatsen framför scenen.
   Med åtta personer på scen, fyra tjejer och fyra killar, blev det musikaliskt alldeles fulländade versioner av alla hennes hits. Allt var kanske bokstavligen inte hits men låtkonstruktioner, från rena Springsteen-intron till typisk 60-talspop, tenderade att forma varje låt till en hit. Tillsammans med många tusen i publiken var succén ett faktum.
   En öppning med ”Baby dry your eye” och ”This is the year” lovade naturligtvis väldigt gott och fortsättningen blev inte sämre med toppar som ”Mama, I remember you now”, ”From now on”, naturligtvis ”Adios amigos” och allsången på slutet, ”I will always be your soldier”, kom så dags och tog andan ur oss alla..

1 juli 2007
The Ark, scen 1
* * *
Exakt 01:46 tog Peace & Love-festivalen slut här i Borlänge. Så dags hade Ola Salo & Co fått sällskap på scenen av Kristian från Sugarplum Fairy plus Timbuktu med alla sina vänner. En mäktig ”Prayer for the weekend” framkallade en hög karnevalsstämning och en respekfull stor avslutning på en rekordstor festival.
   Men det var just bara under extralåtarna som The Arks uppträdande kom upp i något som skulle kallas stor och spektakulär show. Inför nästan samtliga 20 000 personer på festivalområdet började konserten märkligt tamt och utan större inspiration.
   Dessutom var ljudet under konserten genomgående knapphändigt och klart underdimensionerat. Vilket gjorde att normala knockoutlåtar som ”Father of a son”, ”Let your body decide” och ”It takes a fool to remain sane” inte blev så mycket mer än en viskning i Borlänge-natten. Eller annars var det så att mina öron efter tre dagar festivalkonserter blivit lite skrynkliga.
   Salo fick kämpa hårt för att få det totala gensvaret från en publik som vid den tidpunkten på dygnet var något sönderfestade och trötta. Han mässade om extas och magi och lyckades först på slutet skapa någonting som kunde likna de superlativen. Men han fick också god hjälp av låtarna ”Worrying kind” och ”Echo chamber”.

1 juli 2007
Lars Winnerbäck, scen 5
* * *
När Lars Winnerbäck passerade mitt bord på uteserveringen på Hotell Brage i Borlänge igår eftermiddag kunde jag väl aldrig ana att han ett drygt dygn senare skulle stå på scen här och möta folkets jubel.
   Överraskningsgiget var förvisso akustiskt och platsen var en av de mindre scenerna, med stora trängselproblem som följd, men Winnerebäck tillhör onekligen en av de största klenoderna i svenskt artistliv just nu. Så nyfikenheten var följaktligen stor inför kvällens konsert.
   Förutom det exklusiva värdet av Winnerbäcks plötsliga uppdykande så var konserten ganska förutsägbar. Inte ens de utlovade nya låtarna, som här nedan har fått förmodade titlar, var så sensationella. Lät mer som konventionella Winnerbäck-låtar, faktiskt. Med lite svartare texter, kanske.
   Winnerbäck kompades genomgående av Johan Persson, Hovet-medlemmen, på gitarr och piano och Ola Gustavsson kom in som extragitarrist på de nya låtarna.
   Han har numera en röst full av självförtroende och verkligen inga problem att ta en fanatisk publik på rätt sätt. Han ber alla ta det lugnt och vara snälla mot varandra. Han hade publiken i sin hand från låt ett och allsången på slutet imponerade stort av en publik som ursprungligen inte alls kommit för Lars Winnerbäck.

Lars Winnerbäcks låtar:
Elden
Min älskling har ett hjärta av snö
Elegi
Om du lämnar mig nu
Hjärter Dams sista sång
Stackars
Över gränsen
För dig
Hugger i sten
Du hade tid
Om jag kommer dit igen
Kom änglar, kom älvor


Aftonbladet 1/7 2007.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.