Blogginlägg

"Billy Bremners Rock Files"

BILLY BREMNER
Billy Bremner's Rock Files
(Ball & Chain)

Billy Bremners minst sagt sporadiska skivutgivning får en sensationell fortsättning nästa vecka när "Billy Bremner's Rock Files" släpps. Skivan med den lite komplicerade albumtiteln är bara Billys fjärde album på egen hand sedan den legendariska Rockpile-epoken tog slut ett år in på 80-talet.
   Solokarriären, som hade nÃ¥gra Ã¥r pÃ¥ nacken 1984, exploderade med den Will Birch-producerade "Bash!" men den egna satsningen lades pÃ¥ is när Billy for till USA och ett liv som frilansande musiker. Lärorika Ã¥r i en mängd olika musikaliska miljöer och det skulle dröja till 1998, nu med Sverige som bas, innan nästa soloalbum sÃ¥g dagens ljus.
   Soloskivorna har sedan kommit med hela sju Ã¥rs mellanrum och varit innehÃ¥llsmässigt utmärkta, mÃ¥nga bra lÃ¥tar, men med kanske inte helt optimala produktioner. "A good week's work" (1997) var snäll och melodisk och "No if's, but's and maybe's" hade en alldeles för elegant produktion (Dan Hylander) för att kännas pÃ¥ riktigt.
   Nu kommer den nya skivan som en seriös satsning pÃ¥ nÃ¥got mycket mer personligt. Skivan kanske inte har de där tydliga kommersiella dragen med uppenbara hitlÃ¥tar men som 65-Ã¥rig sÃ¥ngare lÃ¥ter Billy sensationellt bra. Och majoriteten av lÃ¥tarna här har karaktär att växa för varje lyssning. LÃ¥tarna pendlar mellan en sorts engelskt vemod och varierade tempon, ibland i en och samma lÃ¥t, samtidigt som arrangemang och sound är enklast möjliga.
   Men det är Billys röst som bär hela produktionen pÃ¥ sina axlar. Där han vÃ¥gar svinga sig upp i en imponerande falsett utan att tappa varken energi eller kraft. Jag kan inte lÃ¥ta bli att jämföra nya skivan med "Bash!", min tveklösa favorit i Bremner-samlingen. Den nya är kanske inte i samma nivÃ¥ textmässigt, svÃ¥rt att överträffa grandiosa Will Birch-titlar som "Tired and emotional (and probably drunk)" och "The boat that's sunk a thousand ships", men charmig och melodistark poprock pÃ¥ en majoritet av lÃ¥tar gör skivan intressant. Jag har nog lite svÃ¥rare att spontant fascineras av flera Ã¥teranvända Chuck Berry-riff som resulterar i ett Rockpile-eko trettio Ã¥r försent.
   PÃ¥ höstens skiva med Trouble Boys, där Billy ocksÃ¥ är medlem, sjöng han mest sÃ¥ kallade Rockpile-rockiga lÃ¥tar där rytm, tempo och sväng var tämligen förutsägbara. Även här, pÃ¥ den 15 lÃ¥tar lÃ¥nga skivan, finns nÃ¥gra sÃ¥dana ospännande ögonblick där det plötsligt gÃ¥r i alltför traditionella spÃ¥r. Men huvudsakligen balanserar Billys lÃ¥tar pÃ¥ den exklusivt tunna gränsen mellan rock och pop. Och jag blir fortfarande, efter ungefär tre veckors lyssnande, överrumplad och förvÃ¥nad varje gÃ¥ng jag hör mÃ¥nga lÃ¥tar och i vilken riktning hans lÃ¥tar sticker iväg.
   LÃ¥ten med den lustiga titeln "The alliguitar & the rockodile" (som den exakt heter, felstavat i cd-häftet) inleder skivan pÃ¥ ett välkänt rocktema och det är väl egentligen bara tvÃ¥ andra spÃ¥r, "Can't turn back" och "She's no queen", som är mindre spännande. Även den instrumentala avslutningslÃ¥ten "Lena" är en försumbar petitess i detta exklusiva sammanhang.
   Resten av lÃ¥tarna pÃ¥ skivan är bättre eller väldigt mycket bättre och personligare. Rivig pop eller extremt melodiös rock med smÃ¥ korta utflykter i countryland. Exemplariska "I hit the nail right on the head" (med en vägg av akustiska gitarrer), smÃ¥tt dramatiska "My life has stopped on red" och "Bullies", en lÃ¥t med mer fantasi än titeln skvallrar om, är en fin trio övertygande sÃ¥nger i början pÃ¥ albumet.
   En inledning som lovar mer och efter en allmängiltig "Emergency" följer den countrypoppigt somriga "At last the summer's here" och ytterligare nÃ¥gra toppar med "Take it day by day" och "Lie detector" som definitivt tillhör skivans absoluta höjdpunkter.
   Sedan följer den ovan nämnda mediokra lÃ¥ten "Can't turn back" som en välbehövlig andningspaus innan det kommer ännu en trio utsökta lÃ¥tar som "Hell's doors", "Instead of believing you" och "Everyday I love you more and more", där det plötsligt till och med ekar lite folkmusik i refrängen.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.