Blogginlägg

"Charm school"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/2 2011.

Roxette
Charm school
(Capitol/EMI)

Efter en rekordlång paus på nästan exakt tio år är Roxette tillbaka med en nyproducerad skiva. Uppehållet, i den sanslöst framgångsrika sagan om duon från Sverige som besegrade världen, var inte självvalt, Marie Fredrikssons allvarliga sjukdom höll nästan på att sätta definitiv punkt på Roxette-historien, men kom också i ett psykologiskt gynnsamt läge. Efter duons tveklöst två sämsta skivor, ”Have a nice day” och ”Room service”, var risken stor att de skulle ha tynat bort i rutinmässig tomhet och kreativ krampkänsla.
   När Roxette nu återvänder, inte direkt efterlängtat för undertecknad, så är det med få förväntningar och många förutfattade funderingar. Duon har aldrig tillhört den inre kretsen bland mina favoriter, musikaliskt alldeles för kommersiellt utstuderat, men deras hitkavalkad av smarta sånger har det varit svårt att värja sig emot.
   Roxette på skiva har därför alltid varit en jakt på hits mer än seriös och lycklig lyssning. Med viss förutsägbar skepsis konstaterar jag dock tämligen omedelbart att ”Charm school” inte enbart är bakåtsträvande nostalgi.
   Här finns sekvenser av den lekfullhet, spontana inpass och anspråkslöst melodiösa fyrverkerier som jag nästan alltid saknat hos hitmaskinen Roxette. Jämfört med Per Gessles finurliga popsoloskivor och Gyllene Tiders smarta sommarpop har Roxette befunnit sig i en annan division där statistik, försäljningssiffror och topplistor har varit det viktigaste.
   ”Charm school” inleds lovande med mungiga(!), akustisk gitarr och Gessles hesa röst men redan inom en minut av ”Way out” blir vi överfallna av feta elgitarriff, melodiös hårdrock och ren ”We will rock you”-känsla. Och jag blir så trött och vill knappt ge skivan en chans.
   Men därefter tar sig skivan märkbart. Musik, arrangemang och låtar är genomgående inte alls så där välputsat kommersiella som Roxette-soundet blivit genom alla år.
   Här finns några smakfulla ingredienser. Pianoballad med snygg kör (”No one makes it on her own”), klart poppiga hits (”She’s got nothing on (but he radio)” och “Only when I dream”), fina Beatles-gitarrer (“In my own way”), 60-talsklassisk pop (“After all”) och på de flesta låtar är det Per Gessles stämma som överraskande dominerar.
   Marie Fredriksson tar ibland (”Speak to me”) i mer än vad nöden kräver men framförallt står hon för några av skivan finare ballader. Däremot är sista låten, finalen och balladen ”Sitting on the top of the world”, mycket blek och beige.
   Det är inte bara framför mikrofonen som Per Gessle dominerar på skivan. För första gången på ett Roxette-album står han ensam som låtskrivare och Marie har alltså inte bidragit med en enda låt eller text.
   (Titeln ”Charm school” har inget som helst gemensamt med Elvis Costellos låt från 1983…)

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.