Blogginlägg

Harcourt har lämnat indiemusiken bakom sig

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/6 2010.

Ed Harcourt
Lustre
(Piano Wolf/Playground)

Engelsmannen, låtskrivaren och Sverigevännen Ed Harcourt tillhör väl 00-talets största indiepopartister. Med sina lätt ojämna fyra album, ”Here be monsters”, From every sphere”, ”Strangers” och ”The beautiful lie”, var han intressant om än inte delikat i varje detalj. Och en typisk representant för indiemusiken fast skivbolaget hette EMI och var multinationellt. När han nu återkommer efter fyra års tystnad, i alla fall på skiva, är det på en liten egen etikett men paradoxalt är musiken och arrangemangen nu storslaget vackra, stundtals 60-talsmässigt poppiga och, i brist på bättre ord, kommersiella.
   Ändå har Harcourt, i dånet av stråkar, lite blås och en tjejkör, inte förlorat något av sin erkända personlighet. Han sjunger fortfarande med sin sträva stämma och lätt förkylda röst och det är en artist i uppenbart inspirerad högform som leker sig fram mellan hitmässig pop (”Church of no religion”), Jeff Lynne-ekande klanger (”Haywired”) och bedövande vackra ballader som ”Killed by the morning sun” och ”When the lost don’t want to be found”.
   Men Ed Harcourt är inte Ed Harcourt utan de där påfallande spontana och lite galna påhitten som stökar till och vänder upp och ned på begreppen. Han är en av de få artister som jag accepterar när han tillfälligt spårar ur och lämnar den musikaliskt snitslade och förutsägbara banan.
   Här är det två låtar av nästan Strokes-snitt, ”Heart of a wolf” och ”A secret society” som överraskar och spräcker upp den eleganta ytan. Blås, tunga trummor, elgitarrer, högt tempo och distad sång men också några smittande sha-la-la och ooh-ooh-ooh i kören. Infallen kanske inte dyker upp lika frekvent som under Jari Haapalainen-tiden men kryddar anrättningen rejält och ger skivans hela sound dess lyster som titeln så träffande syftar på.

/ Håkan

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.