Blogginlägg

#53/70: "Madman across the water"

ELTON JOHN: Madman across the water (DJM, 1971)

I november 1971, när den här skivan med Elton John släpptes, var han på väg att bli ett stort etablerat namn. Här har jag beskrivit historien om honom och mina erfarenheter i samband med den här tiden. I den flod av bra och intressanta skivor som Elton sprutade ur sig under 70-talets första år tycker jag ”Madman…” är den enskilt bästa plattan.
   Med liveskivan ”17-11-70” (som i USA hette 11-17-70”…) och soundtracket ”Friends” oräknade var ”Madman…” Eltons fjärde album.
   Sedan flera år hade Elton turnerat med ett litet fast kompband med bara Nigel Olsson, trummor, och Dee Murray, bas, bakom sig men en av gitarristerna som här gör debut på en Elton-skiva, Davey Johnstone, utses i februari 1972 till ny fast medlem i turnébandet.
   På skivan var det däremot en stor och brokig samling musiker som kompade Elton som genomgående bara spelade piano på hela skivan. Typiska studiomusiker blandades med kända namn som Rick Wakeman och Chris Spedding. Och Olsson/Murray-duon spelar faktiskt bara på en enda låt, ”All the nasties”, på skivan.
   Gus Dudgeon gör sin tredje Elton-produktion och även Paul Buckmaster gör sin tredje Elton-skiva som spektakulär arrangör och hans stråkar har fått större svängrum än någonsin.
   Den numera kände omslagsdesignern David Larkham inledde sin professionella bana med Elton John-skivor och har här lyckats göra ett imponerande snyggt omslag, med en rejäl jeanskänsla, och med ett blåfärgat texthäfte klistrat i dubbelomslaget. Larkham stannade med Elton fram till 1976 och har sedan jobbat med många olika artister, bland annat Bee Gees, Van Morrison, Steely Dan och många andra
   Tänkte inte så mycket på sound, röst och arrangemang när skivan ursprungligen släpptes men idag hör jag en begynnande stor soulinfluerad artist i de många balladdominerande låtarna.
   Och textförfattaren Bernie Taupin fortsätter här med sina USA-influerade texter som hade inletts på skivan innan, ”Tumbleweed connection”. Elton sjunger bland annat om ”L.A. lady” i ”Tiny dancer”, om New York Times i ”Levon”, Boston Holiday Inn i ”Holiday Inn” och U.S. State Prison i ”Rotten peaches”.
   Inspelningarna till ”Madman…” genomfördes i februari och augusti 1971 och varje låt har en exakt inspelningsdag noterat på skivomslaget. Låtarna är genomgående långa, bara tre av nio är kortare än fem minuter.
   ”Madman…” inleds imponerande med ”Tiny dancer” där pianot och steelguitaren, spelad av B J Cole, leder arrangemanget som sedan spetsas med både fylliga stråkar och en kör.
   ”Levon”, vars titel påstås vara inspirerad av sångaren i The Band, Levon Helm, är nästa mäktiga låt på skivan. Där Eltons souliga röst bakom pianot utmärker sig tydligt. Och Buckmasters stråkar med inslag av mörka cello gör nästan hela låten.
   Inledningen på ”Madman…” är verkligen stark och de båda inledande låtarna gavs också ut på singel men blev endast lite framgångsrika i USA och missade listorna helt i hemlandet England.
   På ”Razor face” gör elgitarren lite större entré på det i övrigt genomgående pianodominerade albumet. På titellåten och spåret därpå, ”Indian sunset” är det tillbaka till piano, ballad och stråkar som nästan förvandlar ”Madman…” till en symfonisk skiva.
   På ”Holiday Inn” dyker det upp några folkmusikinspirerade instrument, mandolin och sitar, som spelas av Davey Johnstone, vars ursprung är folkmusiken och närmast hade spelat i Magna Carta.
   Soul och gospel dominerar de följande två låtarna ”Rotten peaches” och ”All the nasties” som avslutas med en stegrande ”Oooh my soul”-kör, dirigerad av nyligen bortgångne Robert Kirby, är en mäktig final på hela skivan. Innan den korta 1:48 långa parantesen ”Goodbye” sätter punkt för hela skivan med bara piano och stråkar som enda instrument.
   I maj 1972, bara ett halvår efter "Madman...", kom nästa album med snabbproducerande Elton John, "Honky Chateau".

YouTube: "Tiny dancer" från 1971.


/ Håkan

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.