Blogginlägg

”Separation road”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/9 2006.

Anna Ternheim
Separation road
(Stockholm/Universal)

Det är andlöst spännande att skjuta in Anna Ternheims nya cd i spelaren. Glorian över hennes huvud har bara växt sedan förra skivan, den i mina öron lovande men högst ordinära ”Somebody outside”, och den senaste aptitretaren ”Girl laying down” höjde ribban rejält inför den viktiga andraskivan.
   Jag kan inte annat än förstå att hon har lyckats motsvara höga förväntningar, överträffat omänskliga krav och samtidigt flyttat gränsen för singer-songwriter-genren.
   Hon sitter där ensam, sjunger och spelar på sin akustiska gitarr och runtom pendlar det mellan stora stråkarrangemang och ett lågmält men smått stökigt rockkomp. Medan hon omväxlande låter gitarren och pianot avlösa varandra längst fram i arrangemangen. Och ingenstans försvinner Anna. Rösten, melodierna och känslorna ligger där blottade och brer ut sig mer eller mindre påtagligt.
   Andra albumet är en otäckt effektiv helhet. Inte bara hits och inte bara spektakulära harmonier. Där finns också suggestiva ögonblick, direkt spretiga sekvenser och några verser på tomgång. Men det är den mänskliga balansen som ger en så genomgående fin skiva.
   En skiva som faller för frestelsen att inleda med det mest kända spåret men därefter mot all förnuft bara växer och växer. I en spännande mix av bitterljuvt vemod och ren skönhet tar vi oss mot finalen och de outsägligt starka låtarna ”Tribute to Linn”, ”One to blame” och ”Halfway to Fivepoints”.
   Årets bästa svenska album.

/ Håkan

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.