Blogginlägg

”Pugh”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/3 2003.

PUGH ROGEFELDT
Pugh
(National)

Säg Pugh och tanken svindlar, historien blir oändlig och betydelsen gränslös. Att sammanfatta Pugh Rogefeldts långa karriär på fyra cd-skivor kan tyckas vara ett problemfritt nöje men innehåller i det här fallet också många svåra avvägningar och inte helt enkla prioriteringar.
   "Pugh", boxen som täcker in över tre decennier, är mer ett historiskt manifest än en musikaliskt femstjärnig samling.
   På gott och ont är hans tidiga skivor en helhet svår att dela upp i några få höjdpunkter. Har man sedan, som projektledaren Eggis i det här fallet, en rik flora demoinspelningar att bolla med så är det nästan en omöjlig ekvation att skapa en både sammanhållande, kronologisk och musikaliskt homogen bild av en av Sveriges mest betydelsefulla rockartister genom alla tider.
   Här slängs man hejdlöst mellan oerhört intressanta demoinspelningar och ett greatest hits-inspirerat urval men upptäcker också flera uppenbara hål i en underbart intressant karriär.
   Flera av Pughs tidiga skivor var ett sökande, ett experimentellt testande och en kreativitet på mycket hög nivå. Inte alltid glasklart storslaget men väldigt ofta personligt och i högsta grad eget.
   På sätt och vis blev hans udda framtoning en helhet först på tredje skivan, "Hollywood" (1972), som här bara representeras av ynka två officiella låtar plus tre alternativtagningar. Urvalet känns lite magert när det handlar om en av svensk rockhistorias bästa album.
   Sedan är det ju en stor miss att inte ta med singeln "En gång tog jag tåget bort" (som för övrigt är en av Ulf Lundells tidigaste publicerade texter) när vissa andra låtar förekommer i både två och tre versioner.
   Ändå är boxen "Pugh" ett i många stycken förhållandevis heltäckande mastodontverk, i både text och musikaliskt urval, över en karriär som egentligen saknar motstycke i det här landet. Vi får de ouppnåeliga höjdpunkterna, de tveksamma kommersiella succéerna ("Stockholm" och "Nattmara") och de flesta udda och mycket personliga låtarna däremellan.
Men någon riktigt koncentrerad och starkt spännande kronologisk rockhistoria blir aldrig "Pugh".

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.