Blogginlägg

A Camp nådde inte över det poppigt medelmåttiga

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/8 2009.

KONSERT
A Camp
Putte i Parken, Karlskoga 30 juli 2009
Konsertlängd: 21.30-22:27 (57 minuter)
Min plats: 20 meter snett till höger.

Jag vet så väl att skivproduktion och scenframträdanden aldrig går att jämföra. Ändå stod jag inledningsvis och saknade det där perfekta ljudet, de sällsynt vackert utmejslade melodierna och Nina Perssons glasklara stämma när A Camp försökte fylla upp den stora scenen på Putte i Parken på torsdagskvällen.
   På scen rådde det givetvis helt andra förutsättningar än i den inspelningsstudio som gjort A Camps skiva ”Colonia” till en av årets bästa popplattor. Inför en huttrande publik under hotfulla svarta moln och en bitande vind i en otacksam sommarnatt som var råkall och fuktig blev det näst intill omöjligt att sprida värme och energi med hjälp av några smarta poplåtar.
   Då blev det plötsligt uppenbart att A Camp saknar de där sammansvetsande åren på turné och ur livesynpunkt nu befinner sig på en typ av debutturné. Där Nina Perssons rutinerade närvaro och gitarristen Niclas Frisks alltid inspirerande energi dalade ner på en rent mänsklig nivå.
   De yttre förutsättningarna var alltså inte de bästa, bandet fick jobba hårt för att få publiken på sin sida, och den på pappret tämligen starka repertoaren framstod ändå som ett tunt urval från gruppens båda skivor. Tretton snabbt framförda låtar uppfattade jag bara som en liten anspråkslös munsbit.
   Hela listan på låtar var ändå styrkebeviset som räddade kvällen. Från den klassiska inledningen, med första låten från senaste skivan, ”The crowning” till finallåten ”Stronger than Jesus” var det en fin slalomfärd mellan två av 2000-talets bästa svenska popskivor. Ytterligare några pärlor från senaste skivan hade höjt temperaturen på en konsert som låtmässigt helt saknade överraskningar.
   På mindre än en timme promenerade konserten på utan att bli riktigt medryckande men det var inte heller någon utpräglat sömnig tillställning. Med lite mer attackerande material hade energin höjts över det poppigt medelmåttiga.

Nina Persson: keyboards, munspel och sång
Niclas Frisk: gitarr och sång
Nathan Larson: bas, keyboards och sång
Johan Håkansson: trummor
Emm Gryner: keyboards och sång

Låtarna:
The crowning
Love has left the room
Frequent flyer
Angel of sadness
Walking the cow
My America
Golden teeth and silver medals
I signed the line
Algebra
I can buy you
Chinatown
Stronger than Jesus

Extralåt:
Song for the leftovers

/ Håkan

Janne Lennell 3/06: Avundsjuk på att du har Kjells album...vill ha :)..men grattis till dig!...

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.