Blogginlägg

Slitna Rolling Stones bjöd på en enahanda show

Expressen 7/10 1973.



”It’s the Rolling Stones European Tour” följde upp gruppens senaste album ”Goat’s head soup”. Ett stort gig där Billy Preston, som spelade keyboards med bandet, även agerade uppvärmare. I officiella turnésammandrag nämns både Nicky Hopkins och Bobby Keys som musiker men i Göteborg fanns de inte med. Prestons konserter spelades in under Stones-turnén och gavs ut 1974 som liveskivan "Live European tour".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/10 1973.

THE ROLLING STONES
BILLY PRESTON & THE GOD SQUAD
Scandinavium, Göteborg 6 oktober 1973

Så var de då äntligen här – Rolling Stones. Det 10-åriga monstret från popens England. Efter veckor av spekulationer och förväntningar. Tidigare rapporter från turnén, speciellt England, talade om succé och att Stones nu definitivt bevisat att de är världens ledande popgrupp. – De är bättre än någonsin, en utmaning till mindre grupper som Alice Cooper och Who, utropade en engelsk tidning. Det var alltså med dessa förväntningar jag åkte till Scandinavium i Göteborg på lördagskvällen. Scandinavium är byggt för ishockey men passar alldeles förträffligt för grupper av Stones kaliber.
   Först ut på scenen denna afton var Billy Preston med sitt eget band God Squad. En till sin sättning mycket märklig grupp. Trummis var Manuel Kellough medan de andra tre killarna alla spelade olika sorters klaviaturinstrument. Det var förutom Billy, Kenny Lupper och Hubert Heard. Saknaden efter gitarr och bas besvärade dock inte gruppen det minsta. Billy hade med sin grupp arrangerat sitt material så in i detalj att gruppen stod pall för de krav man ställer på en ”vanlig” popgrupp.
   Billy Preston visade också att han verkligen har rytmen i blodet när han studsade runt på scenen.. Han fängslade publiken med hurtiga tillrop som ”Is everyone alright?” och ”Are you feeling good?”. Yeah, ropade publiken utan att egentligen veta vad de skrek åt.
    Hans kanske mest kända låt ”That’s the way God planned it” fanns förstås med i repertoaren och fick den-känner-vi-igen-applåd liksom den taktfasta Tio i Topp-signaturen ”Outta space” som ju Billy Preston har skrivit. Ett annat originellt infall från Billy var den bärbara orgeln som användes som en gitarr hängande över axlarna. En kul och fiffig nymodighet som också gällde showen i övrigt som behövde en viss visuell dragkraft för att inte helt försvinna bakom kvällens huvudattraktion.
   Billy Preston Band var uppvärmningsband till Rolling Stones men Billy var tillbaka på scen efter en kvarts paus när ljuset plötsligt slocknade och det ekade till högtalarna:
- Ladies and gentlemen – The Rolling Stones!
   I samma sekund förvandlades alla sittplatserna på golvet till ståplatser och enorm trängsel uppstod framför scenen. På scen stod ett förstärkt Stones som förutom de fem original-stenarna också innehöll Billy Preston, orgel och piano, trummisen från God Squad på congas, Jim Price, trumpet, och Trevor Lawrence på saxofon. En gammal vän till Stones dök upp vid vissa tillfällen, Ian Stewart.
   Strålkastarkonstruktionen som Stones använde sig av var unik. Jag har svårt att tänka mig något mer genialt. Istället för att hänga upp en massa tunga spotlights i taket så hade de helt simpelt hissat upp en jättelik spegel snett upp framför scenen. Spotlightkanonerna var placerade på scengolvet bakom gruppen och riktade mot den vinklade spegeln som reflekterade tillbaka över scenen.

Det var i detta blå-röda strålkastarljus som Stones med Mick Jagger i spetsen gjorde entré. Jagger i en minimal läderjacka som i viss mån skylde den silverglittrande kroppsstrumpan. Yviga gester åt höger och vänster, slängkyssar medan han på sitt eget speciella sätt presenterade sig med diverse arm- och bensprattel medan introduktionen till ”Brown sugar” trängde sig på…
   Jagger såg alldeles kry ut och det förvånade säkert de som var på Hotell Europa en timme tidigare. Allehanda var där och fick se hur en utpumpad Mick Jagger nästan bäras fram för att hämta en guldskiva för 25 000 sålda ex av ”Goat’s head soup”.
   Det var verkligen en one man show när Rolling Stones uppträdde. Mick Jaggers aktionradie täckte större delen av scenen och ibland tittade Keith Richards in där och hjälpte Mick i någon vers. I ”Happy” sjöng faktiskt Keith förstastämman hela låten. Det var också i den låten som publiken kände det äkta Stones-trycket. Likadant blev det i ”Brown sugar”, ”Honky tonk women” och ”Jumpin’ Jack Flash”. Alla innehöll de berömda Stones-riffen med Richards öppnande gitarr som efterföljdes av ett massivt komp med Mick Taylor i spetsen. En väldigt duktig gitarrist som också var en individualist, den ende i gruppen bortsett från Jagger förstås.
   De övriga två medlemmarna i Stones var tämligen anonyma. Charlie Watts hade en väldigt blek spelstil men gjorde det han skulle men just inte mer. Detsamma gällde Bill Wyman som när den vilt svingande Jagger studsade runt helt kallt stod still och knäppte på sin bas.
   Stones-konserten innehöll inte så gamla låtar och var mer koncentrerad på material från senare år. ”You can’t always get what you want” var dock en godbit som finns kvar och bör nog vara det ett par år till. Det kan bli en långvarig klassiker som de nu framför den. Det var en helskärpt lång-lång version som innehöll långa solon av Mick Taylor och Trevor Lawrence. Och vid ett tillfälle spelade Mick Jagger piano sida vid sida med Billy Preston. ”You can’t…” tillhörde liksom senaste singeln ”Angie” det melankoliskt sentimentala på konserten. ”Angie” var på scen helt elektrifierad och fick applåd efter ett par takter.
   En förlängd version av ”Midnight rambler” tillhörde också de mer framträdande låtarna. Där kom ytterligare delar av rekvisitan till användning. Plötsligt stod bandet till knäna i en vit tjock rök som bolmade upp ur två skorstensliknande pelare. När de kom till de långsammare partierna i låten åkte Jaggers bälte av som han sedan med stor kraft slog i golvet samtidigt som det bokstavligen exploderade i ljud och ljus. Mycket effektfullt. Jagger rullade runt i röken och försökte sjunga liggande på magen.

Så började finalen närma sig. Låtarna fram till sista ”Street fighting man” var valda med stor omsorg. Bara rytmiska, snabba låtar som hela tiden skulle trissa upp stämningen till den extas som sedan skulle komma i slutnumret. Mick Jagger hade då nått kulmen och stod på pianot och klappade händerna, välte högtalarna i bästa Who-stil, slängde konfetti över trummis och publik för att sedan övergå till vattenhinken.
   Han började med några skopor som han stänkte på den närmaste publiken och sedan ett par skopor vatten över sig själv. Det övriga vattnet i den halvfyllda hinken tog han demonstrativt och hällde över den närmast belägna publiken som blev ordentligt våt. Allt det här utfördes medan det övriga bandet spelade med full kraft. Sedan vällde rök fram som la hela scenområdet i dimma då gruppen omärkligt retirerade för att aldrig återkomma för det väntade extranumret.
   En så stor grupp som Rolling Stones bör efter en och en halv timmes konsert ha krafter kvar för några extralåtar men verkar strunta totalt i sin publik. De är ofina nog att inte alls känna någon tacksamhetsskuld till folket som gjort det här bandet till sina idoler. Nu provocerade de och uppträdde som anti-idoler som jag tror kan ha en motsatt effekt i längden för gruppen.
    De pressrosor som gruppen fick England för en månad sedan ställer jag mig mycket frågande till. Föreställningen med Stones innehöll bra musik men inte så mycket mer. De spelade på rutin och det var bara Mick Taylor som höjde sig över de övriga men även han hölls tillbaka av de mer publikfriande inslagen (läs: Mick Jagger). Jagger dominerade i överkant och förstörde i någon mån gruppsammanhållningen med sina egna spektakulära rörelser som bara främjade att höja den egna populariteten.
   Alltså en ganska enahanda konsert som inte på något sätt underströk att Rolling Stones tillhör världstoppen. De verkade slitna efter den senaste månadens turnerande där de plockar in miljon efter miljon. Jag kräver mer till ett sådant pris.

THE ROLLING STONES:
Mick Jagger: Munspel, piano och sång
Keith Richards: Gitarr och sång
Mick Taylor: Gitarr
Bill Wyman: Bas
Charlie Watts: Trummor
Ian Stewart: Piano
Billy Preston: Piano, orgel, klavinett, synthesizer och sång
Trevor Lawrence: Saxofon
Jim Price: Trumpet och trombon

BILLY PRESTON & THE GOD SQUAD:
Billy Preston: keyboards, melodica och sång
Mick Taylor: Gitarr och sång
Hubert Heard: Keyboards.
Kenneth Lupper: Keyboards.
Manuel Kellough: Trummor

Låtarna:
Brown Sugar
Gimme Shelter
Happy
Tumbling Dice
Starfucker
Dancing With Mr. D
Angie
You Can't Always Get What You Want
Midnight Rambler
Honky Tonk Women
All Down the Line
Rip This Joint
Jumping Jack Flash
Street Fighting Man


Aftonbladet 7 oktober 1973.


Arbetet 7 oktober 1973.


Dagens Nyheter 7/10 1973.


Expressen 7/10 1973.


Göteborgsposten 7/10 1973.


Svd 7/10 1973.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.