Blogginlägg

Det var låtarna som gjorde konserten

KONSERT
Ducks Deluxe
Akkurat,, Stockholm 5 april 2009
Konsertlängd: 21:02-21-42
och 22:14-23:12 (102 minuter)
Min plats: 8 meter rakt framför scenen

Ursäkta att jag är lite sen med rapporten om Ducks Deluxes konsert i Stockholm i söndagskväll. Djup förkylning, en energikrävande privat jobbsituation och tidsbrist är anledningen men är jag har ändå inte kunnat släppa den stora känslan av en stor upplevelse av en stor liten konsert.
   Det låg förväntan, förhoppningar och massor av spänning i luften. Otroligt nog och lite oförtjänt. Ett band som splittrades för 34 år sedan delvis återförenas och ger sig ut på turné borde inte väcka så stora seriösa förväntningar. Men vi hängivna fans av bandet kanske var lite för tagna av stundens allvar.
   Och vi påverkade kanske av alla rykten som snurrade runt innan konserten. Skulle exempelvis Billy Bremner, som dök upp ett tag innan konserten, gå upp på scenen? Skulle konserten vara uppdelad på en Ducks-del och en Tyla Gang-del? Men ryktena blev, som så ofta förr, inte verklighet.
   Det blev en lång Ducks Deluxe-konsert med förväntade klassiker, några covers och faktiskt några nya låtar hämtade från den mini-cd, ”Box of shorts”, som släpps på måndag. Läs recensionen här då.
   Det lät förvänansvärt bra om dagens Ducks. Sean Tyla hade kvar sin hesa raspiga röst och Martin Belmonts karaktäristiska gitarrsolon på sin Stratocaster höll god kvalitativ nivå efter så många år. Att kamrat Anders lite skrockande jämförde med Dire Straits var djupt orättvist tyckte både Thomas, Tommy, Jan-Ola, Kärrbäck, Stiff-Tobbe (mannen med den snygga skivbolagströjan på sig) och jag.
   Det var framförallt låtarna som gjorde konserten. Man kan inte begära att drygt 60-åriga män ska tävla i intensitet med originalbandets 25-åringar. Den fantastiska öppningen med ”Fireball”, den tajt explosiva ”Don’t mind rockin’ tonite”, den USA-inspirerade ”West Texas trucking board” och Belmonts ”Something’s going on” var ju en fantastisk start på konserten.
   En konsert som kanske innehöll några covers för mycket. Det fanns bara en enda ursäkt till den oändliga versionen av ”Knocking on heaven’s door” som stundtals spårade ur i något reggaeinspirerat. Den ingick en gång i Ducks sista konsert 1 juli 1975 fast då var den kort och kärnfull. Att även göra en Stevie Ray Vaughan-cover, ”Crossfire”, tillhörde det högst försumbara.
   Då var inledningen på andra avdelningen desto bättre. När de varvade Flamin’ Groovies ”Teenage head” med nyskrivna ”Tremelo bay” och ”Paris 9”. Även konsertens övriga nya Tyla-låtar, ”Diesel heart” och ”Dig it deep”, var överraskande starka.
   Ni kan läsa hela låtlistan här och det var givetvis en givande final med ”It’s all over now” som alla ville placera som en Stones-låt men faktiskt är skriven av Bobby Womack. Sedan följde en av tidernas mest oorganiserade skivsigneringar som har genomförts. Där de sålde inplastade skivor som signerades av alla fyra bandmedlemmarna med en enda penna.

                                                                                     Foto: Tobbe Stuhre

: ”Paris 9” och ”Coast to coast” från den här konserten.





/ Håkan

Janne Lennell 3/06: Avundsjuk på att du har Kjells album...vill ha :)..men grattis till dig!...

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.