Blogginlägg

”Ett hjärta är alltid rött”

Postad: 2024-01-26 12:41
Kategori: Bio-recensioner





IMPERIET
Ett hjärta är alltid rött
Regi: Balsam Hellström
(Bio Roxy, Örebro, 103 min)


PÅ PAPPRET BLIR DET UPPENBART att Imperiets karriär utspelade sig under bara fem år, mellan 1983 till 1988. Med facit i hand en uppseendeväckande kort tid för att närmare 40 år senare hyllas med en dokumentär biograffilm. Under nästan samma tidsrymd (1983-1987) upplevde jag bandet live vid fyra tillfällen och kunde under de åren uppleva en fantastisk musikalisk utveckling. Från ganska rättfram Ebba Grön-punk till förmedlare av Bellman- och Taube-lyrik och närmare slutet hade bandet stråkarna i Fläskkvartetten vid sin sida.
   På sätt och vis gick Thåström & Co från rebeller till kulturpersonligheter. En onekligen revolutionerande utveckling som naturligtvis ligger till grund för en övervägande händelserik dokumentärfilm med många unika detaljer och exklusivt och opublicerat arkivmaterial. Och allt ackompanjeras av dagsaktuella kommenterar från alla överlevande Imperiet-medlemmar. Basisten Christian Falk, som dog 2014, ”bidrar” med ljudinspelade uttalanden.
   På några år växte Imperiet till ett av 80-talets kommersiellt mest framgångsrika band som övergav klubbmiljön för de större arenorna. Filmen understryker bandets historiska värde i ett 80-tal som till stor del var ett ganska missförstått och utskällt musikaliskt decennium. Tio år av genomgående bombastisk och delvis syntbaserad musik om man ska generalisera hårt.
   I rättvisans namn kan vi så här i efterhand placera Imperiets sound i den fållan. Trummisen Fred Asp smällde på bra bakom trummorna och Per Hägglunds syntar fick ett allt större utrymme i arrangemangen. Men det var inget jag tänkte på då men det blir uppenbart nu när jag ser (och hör) filmen.
   Det är en dokumentär där regissören Balsam Hellström, med många intervjuer utan att framhålla sig själv, inte bara berättar Imperiets uppgång och fall. Med säker och initierad hand illustrerar han den samtida historien om ett Sverige där det politiska klimatet engagerade artister och i sin tur tog politiker chansen att frottera sig med musik-Sveriges populäraste representanter. Och de politiskt korrekta turnéerna i Nicaragua, Mexiko och Kuba, som får framträdande utrymme i filmen, var ju ett resultat av de ömsesidiga kontakterna.
   Framgång och succé spelar naturligtvis huvudroll i dokumentärfilmen men Balsam blundar inte för baksidan i gruppens karriär. Misslyckad USA-lansering, ekonomiska problem och interna konflikter som, utanför min tidigare vetskap, flyter upp till ytan i dokumentären. Historien om den norske managern Arild Skrindo är både humoristisk och lite tragisk men han bjuder brett på sig själv så här i efterhand.
   2012 gjorde regissör Hellström konsertfilmen ”Som jordgubbarna smakade...” med Thåström, eller Pimme som han i interna kretsar kallas. Med hjälp av de gamla kontakterna har han fått Thåström att öppna sig. Livligt och överraskande välformulerat berättar han historien från tidiga Ebba Grön via parentesen Rymdimperiet till Imperiets slut. Det är hans ord som är ryggraden i filmen men övriga gruppmedlemmar, från Fjodor i en mycket kort kommentar till trummisen Gurra, Per Hägglund, Stry Terrarie och Fred Asp, får också komma till tals för att måla upp den fullständiga bilden.
   Hellströms film ger en så gott som fulländad bild av 80-talsfenomenet Imperiet men historien med sitt vemodiga slut, när bandet splittras, lämnar ett bokslut som visar att bandet trots alla framgångar är utfattigt. Vi får se en stillbild på skivbolagschefen Peter Yngen, som inte ville medverka i filmen, men regissören nystar aldrig i den härvan. Kanske är det synopsis till ett Uppdrag granskning-liknande program?

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (62)
Blogg (517)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (242)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (168)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Januari 2024 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.