Blogginlägg från 2022-04-17

I en absolut levande skepnad

Bilder: Carina Österling

SIX STRING YADA
Växthuset, Örebro 15 april 2022
Konsertlängd: 19:40-20:18 och 20:51-22:04 (113 min)
Min plats: Sittande ca 4 m från scen.

SIX STRING YADAS MUSIKRÖTTER FANNS EN GÅNG i Örebro. Efter ett par pandemismittade år är kvartetten tillbaka till verkligheten och sin gamla hemstad och live presenterade bandet sina musikaliska rötter, som ofta låg minst hundra år tillbaka i tiden, för ett fullpackat Växthus i Stadsträdgården. Så kallad old time music i en absolut levande skepnad.
   Six String Yada fick sitt snabba och omedelbara genombrott på Örebro-festivalen Folk at Heart i januari 2014 när Rootsy-chefen Håkan Olsson på bara några timmar gick från helt ovetande till ett jordnära fan av bandets musik. Bara tre månader senare släpptes Six String Yadas första album, ”The shape of yada to come”, som bevisade att den här i grunden livebaserade musiken även fungerade på skiva.
   Så rullade det på för bandet. Turnéer följdes av turnéer och nästa album, ”Diluted roots” (2015), var inte långt borta. Som gjorde att bandets repertoar av traditionella låtar, gamla och nya covers men också några egna låtar i samma musikaliska kostym som här hade växt till sig både till format och storlek. En repertoar som bildade ryggrad vid bandets konsert på långfredagskvällen.
   Bandets fyra medlemmar finns numera spridda över tre städer, Göteborg, Örebro och Stockholm, med begränsade repetitioner som följd. På konserten kunde man möjligen skönja små anspråkslösa rostangrepp i presentation (”vem räknar in?”) och arrangemang (”är det jag som börjar?”) via de egna kommentarerna. Men spontanitet och naturlighet har aldrig hindrat mig från att dela ut höga konsertbetyg. Och konserten blev en nästan två timmar lång underbart underhållande och engagerande upplevelse.
   Jag ska erkänna att jag inte så lätt kunde identifiera alla detaljer i konsertrepertoaren men med hjälp av arrangören Olle Unenges fotografier av setlistorna, se nedan, och lite egna noteringar har tillfredsställelsen växt i takt med analys så här i efterhand.
   Strikta arrangemang med ”bara” fyra instrument, banjo (Erling Bronsberg), fiol (Agnes Brogeby), 12-strängad gitarr (Simon Nyberg) och cello (Jonas Bleckman), blev på inget sätt monotont eller händelsefattigt utan anmärkningsvärt omväxlande. Inte minst tack vare ett ständigt byte vid sångmikrofonen där Erling och kanske framförallt Agnes ökade på närvarokänslan med många procent. När dessutom även Simon och Jonas tog ton i varsin låt blev ju underhållningsvärdet än mer positivt.
   Jag har försökt tyda och analysera bandets setlist och renskriva låtarnas titlar och har väl lyckats sådär. I den listan av för mig många okända alster fanns det både höjdpunkter och intressanta detaljer.
   Som exempelvis ”Way over in the minor key”, en gammal Woody Guthrie-låt som Billy Bragg har återupptäckt på senare år. Den egna låten ”Until the devil knows I'm dead”, en så kallad murder ballad, visade att bandet kunde briljera även i långsamma låtar. En cover på Dropkick Murphys, ”Buried alive”, framfördes utan att förlora ett uns av personlighet.
   De lyckades även stoppa in en svensk låt i repertoaren, Martyrdöds ”Varningens klockor”, som i mina öron lät som ett proggepos och var för kvällen, när kravaller pågick i Sveaparken bara några kvarter bort, var så passande.
   Och mot slutet av konserten kunde bandet med Erling Bronsberg i spetsen inte låta bli att överraska med en låt helt utanför planering, en låt som till stor glädje i lokalen avslutades med ”Sånt är livet”.
   En konsert med både oerhört vackra (”Elk river blues”) och snabba (”Rockingham Cindy”) inslag som framkallade många breda leenden i ett välfyllt växthus på långfredagen.

Don't let your deal go down
Rosie
Big scioty
Until the devil knows I'm dead
Rockingham Cindy
No one knows
Varningens klockor
All night long
Buried alive
Way over in the minor key
Fear and trembling
Cumberland gap
Liquor, beer and wine
Katie deer
I've endured
Banjo pickin' girl
Walk...
Elk river blues/Salt river
Georgia railroad
?
Going down this long lonesome road

   

/ Håkan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.