Blogginlägg från 2017-04-28

"Sunburst"

THE MEN
Sunburst
(TMI)

Skånska gruppen The Men har sedan de bildades år 2000 och började ge ut skivor 2002 varit ett utpräglat liveband såväl på konsertscenen som i skivstudion. Garagerock var deras genre och energi var den största ingrediensen i deras musik. Och alla album de har givit ut är mer eller mindre livetagningar i studion för att fånga det levande uttrycket på bästa sätt. Efter förra årets ep, inspelad live på Cavern i Liverpool, var det väl ingen som trodde att bandet skulle ändra på förutsättningarna inför femte albumet. Men...
   När första lÃ¥ten pÃ¥ nya albumet snurrar igÃ¥ng är jag förberedd, har läst en intressant pressrelease och kastat en hastig blick pÃ¥ en tidig skivrecension, för "Sunburst" är soundmässigt nÃ¥got helt annorlunda än tidigare utgivningar med gruppen. Albumet är snarare motsatsen till ett livealbum.
   "Sunburst" är noggrant studioinspelad, fantasifullt arrangerat, in i detalj fylld med uppfinningsrikedom och de udda instrumenten slÃ¥ss om uppmärksamhet. Det omsorgsfulla soundet med det ofta knivskarpa ljudet gÃ¥r mer att jämföra med 50-Ã¥rsjubilerande "Sgt Pepper" än "Live at Hollywood Bowl" sÃ¥ att säga.
   Att pÃ¥ "Sunburst" för övrigt göra jämförelsen med Beatles är inte alls sÃ¥ lÃ¥ngsökt faktiskt ty det vilar en viss ambition av experimentlusta över bÃ¥de lÃ¥tar, arrangemang och produktion.
   När jag hittar namnet David Birde i tacklistan är det ocksÃ¥ läge att dra musikaliska paralleller med Lund-kollegorna i saknade Brainpool och det bandets Christoffer Lundquist har ju faktiskt producerat tvÃ¥ album med The Men tidigare. Gruppens nya sound är den nya generationens popmusik där energin i musiken är mer emotionell än rent fysisk. Ljudet pÃ¥ "Sunburst" är som sagt läckert och själva beskriver de albumet som ett "headphone album" som blir en ljudexplosion i hörlurar men de extremt stereobalanserade mixningarna lÃ¥ter spännande även ur konventionella högtalare.
   Det avancerade studiojobbet gör att jag först tycker själva lÃ¥tskrivandet har kommit i andra hand och jakten pÃ¥ spännande ljud har tagit över produktionen. Men det finns klara bevis pÃ¥ att The Men har tänkt pÃ¥ allt innan skivinspelningen drog igÃ¥ng i höstas dÃ¥ gruppen precis tappat sin ordinarie trummis vilket gjort bandet till en trio med inlÃ¥nad trummis. Plus nÃ¥gra fÃ¥ extramusiker.
   "Sunburst" känns inte bara som ett album mellan fjärde och sjätte skivan utan viktigare och medvetet intressantare än sÃ¥. PÃ¥ skivans tio lÃ¥tar händer sÃ¥ mycket att jag tog paus mellan varje genomspelning för att smälta intryck och försöka analysera det händelserika soundet. Och jag har väl inte riktigt hunnit i mÃ¥l med Ã¥sikter om materialet i sin helhet.
   En sak pÃ¥ "Sunburst" är helt självklar: Trots alla pÃ¥lägg och stor experimentlusta vid inspelning är Sven Köhlers fantastiska röst mer framträdande än nÃ¥gonsin. Bland gnistrande akustiska gitarrer, telefonröster, nÃ¥got enstaka omotiverat jazzrocksolo pÃ¥ gitarr, tillfälligt saxofonbröl, soft elpiano, Beatles/Stones-influenser i en och samma lÃ¥t ("Rang dale ritter"), ljudet av nöjesfält a la "Sgt Pepper", Beach Boys-inspirerade röster och en visslande theremin är det energin i Köhlers röst som sätter ned foten i de flesta lÃ¥tarna.
   Mycket är bra pÃ¥ "Sunburst", som onekligen är en spännande upplevelse, men slutet är bäst. Powerpopsmällen "Love hurts so good", som pÃ¥minner mest om just Brainpool, är nog den hitlÃ¥t jag i övrigt saknar pÃ¥ albumet.
   The Men har dessutom Ã¥terupplivat den trevliga och charmiga traditionen med ett sÃ¥ kallat Hidden Track pÃ¥ slutet, en lÃ¥t som ligger gömd efter albumets sista lÃ¥t. När "Love hurts so good" tonat ut rullar räkneverket pÃ¥ cd-spelaren vidare och det tar mÃ¥nga minuters tystnad innan det vid ungefär 14:00 plötsligt händer nÃ¥got och en oannonserad lÃ¥t med den möjliga titeln "Time for just one more" snurrar igÃ¥ng i nÃ¥gra minuter. Kan vara en demo, ett tillfälligt experiment, en lekfull klackspark eller helt enkelt ett pÃ¥hitt i sista minuten men överraskande är det.

/ HÃ¥kan

I min skivhylla: Ulf Dageby

ULF DAGEBY: Känsliga soldater (Public Road Records PR 288)

Release: Mars 1989.
Placering i skivhyllan: Hylla 3: Mellan Dagebys "Lata rika" (1984) och Dag Vags "Scenbuddism" (1979).

EFTER NEDMONTERINGEN AV NATIONALTEATERN och dess Rockorkester blev Ulf Dageby sin egen ambassadör. Och solodebuterade med den alldeles utmärkta "En dag på sjön" som på många sätt var direkt överraskande. Han hade ju sedan tidiga Nationalteatern visat sig vara en underbar låtskrivare, ovanligt professionell för att tillhöra proggeneration, och den kreativiteten fanns kvar när den så kallade solokarriären inleddes. Däremot var texterna mindre politiska men ändå mer slagkraftiga i udda rim, förvånansvärda ämnesval och ofta komik på hög nivå.
   Redan Ã¥ret efter den relativa succén med "En dag pÃ¥ sjön" släppte Dageby ett nytt album, "Lata rika", fylld med samma fina textformuleringar men melodierna och arrangemangen hade lite överraskande inte samma pondus. Lite för snabbt och för lite tid till inspirerad kreativitet gav ett mindre gynnsamt resultat, skivan blev inte alls samma succé, men vÃ¥ren 1985 gav han sig ut pÃ¥ turné (Örebro februari 1985) med en konsert fylld av personlighet som gav ett mycket bättre intryck.
   Under flera Ã¥r därefter koncentrerade sig Dageby pÃ¥ annat än rock- och popskivor i eget namn. Tillsammans med Skymningskvartetten gjorde han en skiva med egna tonsättningar av sena Birger Sjöberg-dikter. Han fortsatte dessutom den framgÃ¥ngsrika verksamheten att skriva musik till bÃ¥de tv- och biofilmer. Dels fortsatte han det fruktsamma samarbetet med regissören Stefan Jarl i filmer som "Själen är större än världen", "Hotet" och "Tiden har inget namn". Men ocksÃ¥ till tv-serien "Lackalänga" och storfilmer som "I lagens namn" och "Täcknamn Coq Rouge".
   Men 1989 var Dageby alltsÃ¥ tillbaka med en soloskiva. Ett album som, erkänner jag, jag hade glömt bort vilket ibland sker pÃ¥ skivhyllor där ungefär hundra vinylalbum stÃ¥r tätt sammanpressade pÃ¥ samma trÃ¥nga utrymme.
   "Känsliga soldater" är en genuint stark produktion där Dageby tillsammans med fyra rutinerade musiker arrangerat samtliga lÃ¥tar av vilka flera faktiskt tillhör hans all time best. Hans tidigare soloskivor hade lite lekfullt tillverkats med smÃ¥ resurser och fÃ¥ musiker. Nu omgav sig Dageby med en musikalisk tajt kvartett: gitarristen och Göteborgs-profilen Bengan Blomgren, saxofonisten Olle Niklasson, rutinerade basisten Sven Lindvall och den engelske trummisen och nästan legendaren Colin Allen som spelat med alla frÃ¥n John Mayall till Bob Dylan.
   Ett underbart färgstarkt gäng som i vissa arrangemang fÃ¥r hjälp frÃ¥n nÃ¥gra gästartister. Ebba Forsberg körar pÃ¥ sex av skivans tio spÃ¥r, Ulf AdÃ¥kers trumpet förgyller tvÃ¥ melodier (hans sordinerade instrument lyfter "Slut pÃ¥ att ge och ta" flera nivÃ¥er) och Dag Vag-musikerna Stig Vig och Zilverzurfarn gör ett logiskt inhopp pÃ¥ den skakryddade "Märkvärdigt ljus" som för övrigt skÃ¥despelaren Roland Jansson har skrivit texten till.
   Skivans raka rocklÃ¥tar, titellÃ¥ten och "Jag vandrar genom livet", kunde lika gärna ha signerats Nationalteatern 1974 eller 1980. Dageby sjunger om barn och natur pÃ¥ de bästa lÃ¥tarna, "Barn" och "Underbara rum", och är riktigt gripande pÃ¥ "Avsked med lÃ¥nga skuggor" som handlar om Ulfs sedan länge avlidne far.
   De regelbundna veckobesöken i mina skivhyllor har under hösten och vÃ¥ren varit starkt koncentrerade till engelska och amerikanska skivor men för ungefär en mÃ¥nad sedan blev jag pÃ¥mind om Ulf Dagebys unikt personliga musikhistoria pÃ¥ en konsert i Örebro. Vilket fick mig att pÃ¥ uppmaning leta skivor signerade Dageby och upptäckte detta album som inte borde stÃ¥ där i hyllan och gömma sig.
   Dagebys tredje soloalbum är utgiven pÃ¥ Public Road Records som var ett skivbolag i Göteborg. Det var den naturliga fortsättningen pÃ¥ det som började som Nacksving, fortsatte som Transmission och nu fick namnet Public Road Records efter adressen som var Allmänna Vägen 26 i Göteborg. Bolaget startade 1988 där även andra Göteborgsrelaterade artister som Tottas Bluesband, Gunnar Danielsson, Ronny Jönsson och det spektakulära bandet Totta & Hot 'N' Tots gav ut skivor.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.