Blogginlägg från 2017-04-24
#4. dvd: VH1 (Inside) out
WARREN ZEVON: VH1 (Inside) out (Ryko/Artemis/vh1, 2004)
DET ÄR TYDLIGA KÄNSLOR, STOR SORGSENHET och oerhörda minnen av Warren Zevon och hans musik när jag tittar och lyssnar på den här dvd-dokumentären. "(Inside) out" är, kan jag avslöja, den högst placerade dokumentären på min vhs/dvd-lista och då förstår ni att på 38-listans översta platser figurerar dvd:er som i en eller annan form handlar om konserter. Om några veckor vet vi svaret mer detaljerat.
Dvd:n om och med Zevon spelades in under extremt speciella förhållanden mellan augusti 2002 och april 2003. 28 augusti 2002 får han beskedet av sin doktor att han lider av en obotlig lungcancer och har bara tre månader kvar att leva. Det olycksbringande beskedet fick honom att direkt gå in i studion, skriva nya låtar och börja spela in sin sista skiva som skulle få titeln "The wind".
Vi får följa processen med den katastrofala sjukdomen parallellt med skivinspelningen. Filmen, både producerad, regisserad och fotograferad av engelsmannen Nick Read, blir som en dagbok dock utan lyckligt slut. Read är känd i dokumentärbranschen med många prisbelönta filmer bakom sig, inte minst producerade i krigsdrabbade områden som Israel, Irak och Afghanistan.
I den framåtskridande filmen finns det insprängt en biografi över Zevons liv och handlingar och sammantaget blir det en både underhållande, djupt engagerande och informativ dokumentär. På studioinspelningarna får Zevon hjälp av en mängd musiker, sångare och vänner, alla engagerade för att göra hans sista skiva till något alldeles extra. Och "The wind" blir ju en helt utsökt skiva, oavsett förutsättningarna hur inspelningarna gick till, och blev 2003 års bästa utländska album på min lista.
Alla artiststjärnor som dyker upp på inspelningen uttalar sig också i filmen och har bara gott att säga om sångaren och låtskrivaren Zevon. Stevie Nicks tycker att alla bör lyssna på hans sånger, speciellt de som tänker bli låtskrivare. Jackson Browne, Mick Fleetwood och många andra beskriver positivt Zevon som artist och människa.
Skådespelaren Billy Bob Thornton är en av nyckelpersonerna bakom dokumentären och sångmässigt jämför Zevon honom med Johnny Cash efter en tagning. Filmen är för övrigt fylld av många sådana ypperliga ögonblick. Som när Eagles-medlemmarna Timothy Schmit och Don Henley körar på en låt, Bruce Springsteen står i kontrollrummet strax bakom mixerbordet och spelar ett galet våldsamt gitarrsolo till "Disorder in the house" och vi ser (och hör) Jim Keltner lägga fantasifulla trummor på samma låt medan Warren Zevon knaprar livsnödvändig medicin i ett annat rum.
Filmen är som sagt en dagbok med exakta datumanteckningar där han i egna ord, i text på tv-skärmen, förklarar situationen för dagen. Som exempelvis 28 augusti 2002: "Rough day. I went to the doctors. They tell me I have terminal lung cancer." Eller när han efter de stipulerade tre månaderna konstaterar att "enligt första diagnosen finns det inte så mycket tid kvar men jag har så mycket kvar att göra". Och efteråt på natten spelades Bob Dylans "Knocking on heaven's door" in...
Utan sömn flög han dagen efter till New York för att medverka på Dave Lettermans tv-show där han var ensam gäst under hela programmet. Jag vet att ordet magi är ett slitet och alltför mycket använt uttryck men när jag på filmen ser och hör avslutningen på "Roland the headless Thompson gunner" med Zevon vid flygeln är det fullständigt magiskt.
EFTERÅT KOMMER HAN UT FRÅN SCENINGÅNGEN och möts i ett regnigt New York av många fans som tackade för uppvisningen innan han glider iväg i limousinen. Ett ansträngande dygn för en sjuk Zevon som morgonen efter känner sig utmattad och skriver "Fighting cancer is taking a lot out of me...". Han tar adjö av New York, ett grymt gripande sista avsked med flickvännen Kristen Kelly.
Den här dokumentären har ju kommit väldigt nära personen Warren Zevon, som ofta inte drar sig för att säga något drastiskt komiskt i linje med sitt låtskrivande som genomgående ofta hade temat döden, och kameran finns även med när han första gången efter diagnosen träffar onkologen. Men när samtalet kommer in på smärta överbröstet och andnöd stängs kameran av... Det här är verkligen en film om döden och musik. Allvarlig men underhållande.
I november 2002 har Warren Zevon skrivit många nya låtar, tycker det är spännande att vara tillbaka i studion där hälften av materialet är inspelat. men är orolig att inte hinna få allt klart. Samtidigt berättar han paradoxalt att han aldrig tidigare har varit så inspirerad under en skivinspelning, låtskrivandet har gått både snabbt och naturligt.
December kommer, julen närmar sig, och vi får en rapport om en lång och hårt ansträngande dag på sjukhuset med stora doser morfin som hjälpmedel. Två låtar kvar att slutföra och skivans kanske stökigaste låt, "Disorder in the house" med Springsteen på gitarr, spelas in och Zevon har svårt med tempot och styrkan i sången när påläggen ska göras.
Efter nyår är det några tuffa månader för Zevon men i april återupptas inspelningsarbetet men då i hemmamiljö där "Keep me in your heart", som också är filmens undertitel, spelas in med Zevon sittande i soffan.
Vi får mot slutet av filmen möta Zevons gravida dotter Ariel som bär på tvillingar som ska födas framåt sommaren och som han mest av allt vill träffa innan sin egen bortgång.
I april 2003 lämnar dokumentären filmandet av Zevon, skivinspelningen och allt det andra. Och vi får i slutet på filmen en text som berättar att Warren Zevon levde när skivan släpptes och att han också fick möjlighet att hålla barnbarnen Maximus Patrick och Augustus Warren i sin famn.
Barnbarnen föddes 11 juni 2003, albumet "The wind" släpptes 26 augusti 2003 och 7 september 2003 dog Warren Zevon.
Extramaterial: Två officiella videor, "Keep me in your heart" och "Disorder in the house". Två förlängda oklippta intervjuer men också klipp från samarbetet med Dwight Yoakam, Ry Cooder, Bruce Springsteen och regissören Nick Read.
/ HÃ¥kan
| << | April 2017 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | 2 | |||||
| 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 |
| 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 |
| 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 |
| 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 |
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: